High Sport Svenska AB

Västervik

Postat av: Hanne Riise den 14/12 - 2013 kl. 20:51:00

Traditionen som uppkom på Kristi Himmelsfärd förra året höll i sig än i år. Även detta års långhelg skulle berikas med ett par dagars klättring, tältning och gött häng. Förra året tog vi bussen upp till Häller. I år har vi den stora fördelen att Tumle tagit körkort och kunde därför bänka oss på riksväg 40 hela vägen upp till Västervik. På ett gäng på 7 pers anlände vi på torsdagskvällen och slog upp tälten på Lysingsbadets camping. Då regnet öst ner hela torsdagen såg vi fram emot gott väder fredag, lördag och söndag. Några av oss var lite inbitna där i Västervik medan ett par andra aldrig hade satt sin fot där innan, inklusive mig själv. Hade suttit och skrivit ticklist kvällen innan för att känna att jag hade någorlunda koll när jag väl var framför klippan och förväntade mig överhängande och ganska låga problem – och var riktigt taggad.

Första klätterdagen, fredagen, åkte jag, Lova, Stella och Ginah iväg till Röda Väggen. Det är en ståtlig, överhängande vägg med perfekt landning med boulders från 4+ till 8A. De flesta bouldersarna är crimpiga och dragiga, vilket passar oss alla fyra ganska bra. Detta var den första dagen för oss alla fyra att klättra i någorlunda sommarvärme och fick många aha-upplevelser när det gällde allt mellan smärtan av skorna när fötterna sväller av värmen till slemmiga händer på mantlingar. Vi hade det riktigt nice i solen trots allt och trivdes riktigt bra på väggen.

Vid halv fyra-tiden blev vi sugna på att åka vidare och mötte upp de andra i gänget och begav oss till Fallataket. Efter lite förvirrat virrande i skogen på vägen dit hittade vi tillslut till väggen där jag blev ståendes en stund för att hämta andan. Jävlar, vilken vägg! Ännu mer överhängande än Röda Väggen och riktigt skarpa sprickor och linjer. Här körde vi på en riktigt fin 6C, en 7A, en 7C och en 8A, vilka alla blev gjorda av olika personer i gänget. Riktigt underbar skog att vistas i och riktigt bra klättring. All överhängande klättring kändes visserligen mycket i kroppen och efter att äntligen ha få sänt kände jag mig klar. Medan Stella, Lova, Ginah och Albin åkte hem i förväg för att börja med middagen stannade jag kvar med Tumle och Pyssel och skådade deras kämpande med ”David & Goliath” – 8A, och fick tillslut se sänd av den coola linjen. Kolla in den! Som sänt på posten kom en regnskur precis när vi var färdiga vid Fallataket och vi kunde åka hem till campingen.

Efter en lång klätterdag som den vi hade på fredag är man alltid väldigt slut både kroppsligt och psykiskt. Mycket mental taggning kan behövas ibland och att ta i press efter press efter press i nästan 12 timmar är så otroligt påfrestande. Men så otroligt roligt också. Med tacos på tallriken och kaffet kokande i Moccabryggaren började vi planera lördagens klättring som skulle infinna sig på Fruberget.

Eftersom vissa av oss hade ouppklarade fighter på Fallataket åkte Albin, Tumle och Pyssel dit tidigt på lördagen medan vi tjejer åkte i förväg till Fruberget. Det visade sig vara ganska mycket svårare att hitta där än vi hade trott och vad som började som en vanlig anmarsch till blocken blev snarare en kamp om liv eller död i stekande sol men paddorna på ryggen som enda skuggan. När vi väl förstått att blocken vi ville till inte ville samarbeta med oss började vi köra på ett område där en grupp människor redan var, för enkelhetens skull. Efter några timmar där blev vi arga och frustrerade över Frubergets motstridiga vilja och bestämde oss för att hitta de jävla bouldersarna vi faktiskt ville till. Med några ess i ärmen kom vi till slut fram till det häftiga taket där bla. ”Cave Man” ligger och vi kunde äntligen börja klättra. Vi spenderade hela dagen på Fruberget och klättrade även på området ”Lilla Grottan” och ”V-väggen” där några riktigt schyssta linjer finns. Men lördagen verkade vara en dag då många av oss var tröttna och kände sig slitna så ganska tidigt (enligt oss) satte vi oss i bilarna och åkte tillbaka till campingen. Runt åtta-tiden kunde vi börja med dagens middag, duscha och umgås på stilla vis.

Söndagen var vår sista klätterdag och den var vi riktigt sugna på att spendera väl. Vi bestämde oss för att åka till Järnforsen, ett område utanför Västervik, som tar ungefär 1,5 h att åka till från vår camping.  Där fanns mycket för oss alla och det låg på vägen till Göteborg så vi bestämde oss för att spendera hela söndagen där.

Järnforsen var ett riktigt häftigt ställe med stora stenblock utspridda här och var i hela skogen. Västervik är väldigt annorlunda ställen som t.ex. Utby eller Kjugekull där nästan allt är utvecklat – här finns riktigt självklara linjer som ingen har varit och klämt på än. Vi började köra på några lätta boulders som låg precis vid den stora stenbumlingen där linjer som ”Silverfish” går. Detta var den tredje dagen i rad som solen lyste på och vi fick ta av plagg efter plagg ju mer vi vistades i den. Men under de överhängande taken brukar det vara svalare och ändå helt okej stick för att klättra.

Under söndagen blev det mycket sänt än en gång och vi gick alla därifrån nöjda och glada. Det var dags att styra kosan mot Göteborg igen för att vara hemma i tid till verkligheten. På måndagen väntas jobb och skola även fast skolan snart är slut för vissa av oss. Sådana här korta resor över helger är väldigt uppskattade avbrott i vardagen och när man har sådana underbara vänner att åka med kan det inte bli tråkigt. Alla vi som reste ihop den här gången kommer att ses igen i Magic Woods i sommar, vilket är den stora resan vi ser fram emot just nu. Västervik värmde upp oss med överhäng och värme men snart får Schweiz ta över.

Tack för en go helg! Vi ses på Fabben.

Kommentarer (0) | Läs mer

Fontainebleau

Postat av: Hanne Riise den 10/12 - 2013 kl. 14:19:00

När jag i slutet av augusti i år kom hem från en månads klättring i Magic Wood, Schweiz, var jag osäker på hur den kommande hösten och vintern skulle arta sig för mig. Jag var utan jobb och skola och stod ganska handfallen återigen hemma i Göteborg. När jag en dryg vecka senare stod bakom kassan min första dag på Naturkompaniet kände jag mig lättad och ångrade att jag oroat mig de sista dagarna innan hemfärd från Schweiz. Samtidigt som jag blev upplärd på jobbet så gick tankarna till hur, var, när och framförallt OM nästa resa skulle bli. Länge har jag och Tumle (Benjamin Linné Ryn) planerat att spendera en längre tid i Fontainebleau efter att jag tagit studenten. Efter lång tids fundering och planering verkar tidig vår nästa år tillbringas i bland annat de franska skogarna. Att jag dessutom fick en vecka ledigt nu i månadsskiftet november-december kändes alldeles för bra för att vara sant men jag tvekade inte över att boka ett säte på ett morgonflyg ner till Paris. Läs gärna om hur bra jag hade det om ni inte dagdrömmer er bort till Fontan redan nu.

Jag och Albin Fermhede tog sällskap på flygen för att möta Tumle, Erik Grandelius, Isak Fowelin och Andreas Klarström nere i Font. Tumle hade redan spenderat ungefär en och en halv vecka varav den första ackompanjerades av herr Sennelöv. Där Henrik tackade för sig tog Erik vid och strax därefter även Andreas. Isak hade varit på en ca två månaders flykt nere i Europa för att klättra och var väl hemmastadgad redan när Tumle kom.

Jag var helt sjukt exalterad över att få återvända till Fontan. Senaste gången jag var där var i våras då jag var på en tågluff med en vän. Då åkte vi förbi Fontainebleau och stannade i tre dagar. Tre dagar är på tok för lite för att känna sig på något sätt mätt och glad så nu kändes det jävligt roligt att få tillbringa i alla fall ett par dagar till.

Direkt efter att ha landat blev vi upphämtade på flygplatsen och färden fortsatte direkt till Bas Cuvier. Ingen idé att vänta med att få börja klättra! Det är fantastiskt när man kommer tillbaka till ett ställe som man tycker väldigt mycket om. Dofter, smaker, minnen och känslor väller över en och allt bara känns så fruktansvärt bra. När jag klev ur bilen på parkeringen i Bas var jag så bekymmerslös och förväntansfull man kan vara.

Fort kommer man in i lunket – dagsfärska baguetter och brie eller camembert är det viktigaste i matpåsen man bär med ut i skogen. Carrefourskyltarna känns lika välbekanta som att sitta på gamla goa 60-bussen i Masthugget. Sandstenspincharna grusar sig under handflatan när man drar för kraftigt och snabbt ställer huvudet om till ”bonsoir”, ”merci” och ”allez”. Vi bodde i en pittoresk by som kallas Larchant och i giten vi bodde i fanns både öppen spis och badkar.

I princip varje kväll bestod av att Erik och Andreas kom över. Allihop hade, redan innan jag kom, grundat en ny vana av att frossa i mat varje kväll så det var bara att kasta sig in. Frosserikvällarna innebar ofta en eller två förrätter, en huvudrätt och en eller två efterrätter. Icke att utesluta vinet till eller kaffet efteråt. Två kvällar serverades det även champagne när någon av oss hade gjort sin ”champagneboulder”. En champagneboulder är en boulder som betyder så mycket eller är så hård att den som sänder måste köpa champagne till de andra i sällskapet. Tumle hade sänt sin kvot av champagne innan jag kom (under tiden sändes dock fler men snart blev det ekonomisk ohållbart) men jag och Isak fick gjort våra samma dag och näst sista dagen blev Erik skyldig till att hämta finglasen i köksskåpet.

Redan första dagen fick jag provat mitt projekt (aka champagnebouldern) för resan. Jag hade egentligen inte trott något annat än att jag skulle få prova att klättra den för att sedan seriöst försöka göra den i vår, så det överraskade och var väldigt roligt att jag fick gjort den på min andra session. La Super Prestat, projektet, är en ganska hög och speciell slabb. Den är så tilltalande med sin mörka, nästan svarta, yta och vita grepp. Det blev mycket slabbklättring för mig då Fontan bjuder på mycket hög kvalitet av sådana. Jag fick faktiskt klättrat varje dag av de åtta jag var där, vilket är en grym tur då vädret i slutet av hösten kan vara, som vi alla vet, väldigt växlande. Det är dessutom väldigt svårt att ta vilodagar när man är ett sällskap på många personer då man aldrig matchar samma vilodag och oftast ändå åker ut i skogen. Väl vid blocken kan man inte hejda sig. Alla områden i Fontainebleau är speciella och sista dagen åkte vi till ett område som ingen av oss varit i innan: Rocher Gréau. Det är ett väldigt komprimerat och mysigt område med mycket highballs och häftiga linjer. Här fick jag klättrat en hög slabb där överlevnadsinstinkten fick sig en boost. Här blev jag väldigt inspirerad att tillbringa tid nästa resa.

Mycket filmat och fotograferat blev det och en Fontanfilm väntar signerad Tumle. Förhoppningsvis kommer den att bjuda på allt det goda Fontainebleau har att erbjuda – fantastisk miljö, trevliga människor, god mat och fantastisk, oemotståndlig bouldering. Hur klysché det än låter så är det ju faktiskt sant.

Kommentarer (0) | Läs mer