High Sport Svenska AB

Tidig vår i Fontainebleau

Postat av: Stella Plantin den 06/05 - 2014 kl. 00:00:00

Även denna vinter har börjat lida mot sitt slut. I Fontan blommar redan påskliljorna och vårsolen har lockat fram fräknar i ansiktena på mina ariska vänner. Innan jag åkte ner till sandstensskogarna denna vår upplevde jag något konstigt – jag kände mig inte helt hundra sugen på att åka dit. Detta har aldrig hänt mig tidigare, utan jag har alltid sett Fontainebleau som ett paradis och en plats som alltid är otroligt välkomnande. Kanske tog jag det för mycket som en självklarhet att jag skulle vilja åka dit, och när jag fick frågan från Hanne och Tumle om jag ville, svarade jag ja utan att tänka efter. De båda bilade ner tillsammans redan i början av februari och är fortfarande kvar. Jag var välkommen ner till dem när jag ville. Troligtvis var det en kombination av olika faktorer som gjorde att jag tvekade, och känslan av att jag ”borde” vara sugen på att åka ner gjorde mig konfunderad. Plötsligt bestämde jag mig ändå för att åka och tillsammans med Isak Fowelin tog jag flyget ner ett par dagar senare.

Så fort jag anlände skakade jag på huvudet åt mig själv för att jag hade tvekat. Hur kunde jag tveka över att åka till en plats där jag omgavs av skogar, sandsten, baguetter och vänner. Jag slutade genast grubbla över detta och fann mig själv väldigt nöjd med att vara på plats.

Jag flyttade in i stugan med Tumle, Hanne, Isak och Erik. Erik hade av misstag råkat packa med sig en förkylning och epidemin spred sig i huset. Alla kände sig mer eller mindre sjuka, men det var svårt att veta om feberyran berodde på en riktig förkylning eller på kriget med husets värmetermostat. Vi blev alla lite rädda för att bli sjuka på allvar, och det som prioriterades högst i mataffären var ingefära, citron och vitlök. Tumle var den av oss som blev mest skraj och han uttryckte tydligt att han INTE skulle bli sjuk. Att bli sjuk var inget alternativ och han var benägen att göra vad som helst för att hålla sig frisk. Han bestämde sig för att vitlök skulle göra honom frisk, och flera kvällar i rad åt han sina råa vitlöksklyftor. Det var ingen annan än Tumle själv som tyckte detta var en så bra idé, eftersom vi med våra näsor sedan kunde spåra honom oavsett hur långt bort han befann sig.

Första veckan var vi inte riktigt överens med vädret. Det regnade flera dagar, och övriga dagar fick vi välja klätterområden utefter hur fort de torkar. Så länge vi fick klättra var vi nöjda med vilka områden som helts, men vi blev lite rastlösa när regnet föll mer än en dag i sträck. Istället för klättring blev det under dessa dagar mycket monopol, Dechatlon, Creps, promenader, film och betydligt mer kaffekokande än vanligt.

Efter en dryg vecka packade jag och Isak ihop våra väskor igen och begav oss mot flygplatsen. På väg dit funderade jag på vad jag skulle göra när jag kom tillbaka till Göteborg. Varför skulle jag tillbaka dit? Jag kom inte på något bra svar på den frågan så när jag väl kom fram till flygplatsen vände jag, åkte tillbaka till huset, och lade tillbaka tandborsten i badrummet.

Nu hade vi lyckats fostra vädret, och oavsett om jag blev väckt med en kram eller av flygande toarullar, vaknade jag till strålande sol alla de kommande dagarna. Högsäsongen hade ännu inte slagit in och vi hade stenarna i stort sätt för oss själva. Jag och Hanne sprang omkring mycket och klättrade på många fina 7A/7A+klassiker. Vi fick stryk av vissa och kom upp för andra. Vi lärde oss mycket av att klättra tillsammans eftersom vi har väldigt olika klätterstilar. Hanne är en mästare på slabb, medan jag själv ännu inte riktigt lyckats förstå hur jag ska stå på mina fötter. Jag lurades upp på den fina slabben Les Nombrilistes som bara har ett grepp på hela vägen upp. Detta grepp är en djup pocket och eftersom jag inte litade det minsta på mina fötter nöp jag detta grepp så hårt jag bara kunde, för att hålla mig kvar på väggen. Detta resulterade i att mitt finger sa ”knak” och stukades – ett tydligt bevis på att jag har väldigt mycket slabbteknik kvar att lära mig. Personligen föredrar jag brantare problem och jag är också väldigt förtjust i alla Fontans välkända förnedringsurtoppningar.

Jag projekterade i princip ingenting. Jag är inte så förtjust i att projektera över lag, och när jag är iväg på resor som denna har jag svårt att motivera mig till att lägga mycket tid på ett fåtal specifika problem, istället för att klättra många olika. Ibland tänker jag att det skulle vara kul att jobba riktigt mycket på en viss boulder för att se vad det skulle ge mig för känsla, men så länge jag inte är sugen på det är det nog bäst att låta bli. Troligtvis är det annorlunda om man är så duktig som Tumle och Erik att man redan klarat de flesta fina problemen i skogen. Då förstår jag att man blir lockad att slita på de svårare.

Hur som helst blir jag imponerad av klättrare som klarar av att projektera. Det måste vara en konst. En konst att kunna fokusera på bara ett problem. En konst att kunna fortsätta kämpa istället för att ge upp och att efter mycket finslipande kunna samla ihop både det fysiska och mentala som krävs för att komma upp. Bara en sådan sak som att kunna läsa av när kroppen är som mest fysiskt kapabel tycker jag kan vara jättesvårt.

Jag hade en morgon i Fontainebleau när jag kände mig så sliten att jag fick rulla ur sängen på morgonen för att ta mig upp. Jag kunde knappt lyfta kaffekoppen vid frukostbordet och när jag skulle klättra skogens lättaste problem som uppvärmning kunde jag inte ens lyfta från backen. ”Det var då skit”, tänkte jag, för solen sken och stenarna låg där i skogen och stirrade på mig. Jag fällde ut en padda i solen och satte mig ner med en termosmugg i handen. Efter någon timma bestämde jag mig ändå för att försöka sätta på mig klätterskorna igen. Det slutade med att denna dag blev min bästa klätterdag på hela resan, rent prestationsmässigt. Jag fick klättrat flera problem som jag misslyckats med tidigare och jag fick även gjort min första 7B+, på under en timma. Så fort jag klurat ut betan klarade jag den på andra försöket. Jag har fortfarande inte förstått varför jag upplevde min kropp så förskräckligt sliten på morgonen när det uppenbarligen fanns så mycket krut i den. Behövde jag bara vila den där extra timman på förmiddagen för att få igång kroppen eller var allting bara mentalt? Men även om det mentala spelar in så undrar jag hur jag kunde vara i form efter så många klätterdagar i rad. Kanske är det så att jag bara lyckades lura kroppen till något den egentligen inte höll med om.

Text: Stella Plantin
Foto: Hanne Riise