High Sport Svenska AB

SM i Bouldering 2015, Västervik

Postat av: Administratör den 13/10 - 2015 kl. 13:58:00

Det är stor skillnad på tävling och tävling.

Ibland är lokalen varm, ibland är den kall.

Ibland gör kroppen vad jag säger åt den att göra, ibland lever den sitt eget lilla liv.

Ibland är motståndarna snälla och trevliga, ibland är de arga och läskiga.

Ibland tar tävlingen hur många timmar som helst, ibland tar den slut vid första startsteget.

Men den största skillnaden mellan de olika tävlingarna är att jag ibland känner mig trygg, och ibland helt bortkommen. Under tävlingshelgen i Västervik kände jag mig som en fisk i det stora blå havet.

Så fort jag kom in i lokalen möttes jag av både bekanta och nya ansikten. Jag lade genast märke till att atmosfären var utöver det vanliga i tävlingssammanhang. Det kändes som jag hade hamnat i en stor vänlig familj. Alla var på gott humör, och alla tog hand om varandra. Alla hälsade på varandra med genuint varma kramar och det kändes som att den sol som sken på himlen utanför även sken bland oss inne i klätterhallen.

Jag tycker själv att det är för mycket snack om skador inom klättringen nu för tiden. Hälsningsfrasen “hej” har nästan bytts ut mot “hur är det med skadorna”. Trots att jag är trött på att prata om skador, tänker jag nämna det även här, i denna text.

Det senaste halvåret har jag kämpat för att försöka ta mig ur ett skadeträsk. Detta träsk har emellanåt varit så lerigt och djupt att jag knappt trott att jag skulle kunna kravla mig ur det. Skadorna ledde till motivationsbrist och jag trodde ett tag att jag aldrig skulle kunna njuta av att klättra igen. Tur att jag haft människor omkring mig som hjälpt till!

Folk brukar säga att vi behöver motgångar för att kunna uppskatta livet mer när dessa motgångar seglat förbi. Jag har alltid varit ovillig att tro på att denna livsfilosofi stämmer, för jag tycker att om man bestämmer sig för att vara en glad och lycklig prick kan man väl vara det utan att ha gått igenom massa skit. Självklart kan man det! Självklart kan man vara på gott humör oavsett om de gångna dagarna varit toppen eller botten. Men tyvärr har jag nu fått inse att jag själv haft trubbel att hålla mig vid gott mod, efter att skadorna attackerat. Skadorna fick mig att tappa glädjen.

Jag började ifrågasätta varför jag inte längre tyckte det var kul att klättra och jag började fundera över om klättringen inte längre var något för mig. Jag ville inte känna mig “tvungen" att klättra, utan jag ville känna den längtan efter klättringen som jag gjort tidigare. Jag ville uppleva att det var något som saknades i min tillvaro under de dagar då jag tvingat mig själv att ta vilodag. Men så kände jag inte.

Nu, ett halvår senare är klättersuget tillbaka. Vilodagarna känns aningen plågsamma och rörelserna på väggarna känns som en dröm. Att kunna bouldra igen känns helt otroligt.

Att jag fick komma till klätterfamiljen i Västervik är jag tacksam för. Att kroppen kändes ganska hel är jag också tacksam för. Att min klättring under tävlingen kändes såpass bra som den gjorde beror nog till stor del på att jag kände mig så glad och trygg i denna miljö.

Jag har haft motgångar nu och jag måste erkänna att dessa skador fått mig att uppskatta klättringen och livet mer än innan. Den största skillnaden är att jag nu kan se det hela mer konkret än tidigare. Jag kan stanna upp och glädjas åt att fingrarna faktiskt håller, att båda mina knän sitter på plats, och framförallt att glädjen finns i mig. Denna glädje ska jag inte längre ta för given. Jag ska njuta av den. Ta hand om den. Jag ska visa för glädjen att jag av hela mitt hjärta uppskattar att den vill finnas just i mig.

Jag tycker om att klättra.

Text: Stella Plantin (2:a i Boulder-SM 2015)
Foto: Jim Wasmuth

På bilderna syns medalisterna (dam från vänster: Silvia Barret 3:a, Kajsa Rosén 1:a och Stella Plantin 2:a; herr från vänster: Björn Strömberg 3:a, Hannes Puman 1:a och Magnus Högström 2:a) samt Stella Plantin klättrandes två av finalproblemen.