High Sport Svenska AB

J-EM 2014 i Arco

Postat av: Lova Rosenqvist den 09/09 - 2014 kl. 10:31:00

Jag bestämde mig någon gång i våras för att åka på JEM i bouldering i Arco, Italien. Jag ville göra det som avslutning på mina år som junior, för att ha något direkt mål att träna för och för att det är så himla roligt! Och inte heller den här tävlingen gjorde mig besviken.

Jag blev upphämtad hemma i Mölndal klockan kvart i sex i fredags (5/9) av Nicki efter att han ringt en halvtimme tidigare för att kolla att jag var vaken. Vi tog ett plan från Landvetter vid kvart över sju för att träffa upp resterande delen gänget från Stockholm och Eskilstuna på Frankfurts flygplats någon timma senare. Fredagen blev lite utav en resdag men den innehöll även italiensk pasta, glass och invigningsceremoni för tävlingen. Tanken med den var bra, alla landslag hade på sig sina gemensamma kläder och varsin stor flagga för att tåga genom Arco, dock ösregna det och vi blev alla genomblöta. Bra uppladdning inför nästa dag. När vi väl var framme på tävlingsområdet och hamnade under tak var vi genomfrusna och att lyssna på en italienare som pratade italienska i ytterligare en halvtimme gjorde nog ingen superlycklig.

Vi äldsta juniorer hade tävlingsstart 16.40 i lördags vilket innebar både sovmorgon men också en hel del väntan. Jag var nervös men samtidigt supertaggad och väldigt sugen på att tävla, jag visste att min chans på en ”bra” placering knappt existerade men jag ville ändå göra mitt absolut bästa och känna att jag klättrade på en så hög nivå som möjligt.

Tävlingen startade tidigt för de yngsta och när vi blev upphämtade på morgonen fick vi höra att deras kval hade varit något kaotiskt. På bouldertävlingar för juniorer har man gruppkval där alla vill komma upp för så många problem som möjligt, för att det ska bli rättvist ställer man sig i kö till det problem man vill försöka på och man kan bara stå i kö till ett problem i taget. Problemet är dock att det blir mycket väntan och ställer man sig i fel köer kan det bli väldigt ont om tid till att göra sina försök. Att de flesta boulderproblemen korsade varann och bara ett fåtal kunde vara på väggen samtidigt och väldigt stora grupper gjorde inte heller saken bättre. 


När vår tid väl startade var vi väldigt beredda på att den skulle vara knapp. Katrin var först upp på väggen av alla i vår grupp på det problem vi trodde skulle vara lättast och vi skulle ha störst chans att komma upp för. Vi hade så himla fel. Startgreppen gick knappt att etablera och att ta andra crimpen var riktigt hårt. Inte ens de allra bästa kom upp. Överlag var kvalet riktigt hårt och svårt men problemen var fina och även vi som hamnade på nedre halvan av resultatlistan fick klättra mycket.  

Jag är nöjd med min insats och jag kände att jag gjorde vad jag kunde. Jag kan inte riktigt uttala mig om vad övriga 10 svenska klättrare kände. Jag såg inte så mycket av de andras kval och ingen gick tyvärr till final, dock behöver det varken betyda en dålig prestation eller missnöje men det kan det och andra sidan göra det.

Kvällen och resterande delen av dagen spenderades med mer italiensk glass, mer pasta, mängder utav pallade vindruvor och dessutom flera timmars snack om gamla klätterminnen. Även för mig som inte har varit med längst eller mest har det blivit en hel del tävlingar, läger och gemensamma träningspass genom åren.

På söndagen fick vi se riktigt starka klättrare kämpa om titeln som Europeisk Juniormästare, det är verkligen imponerande och inspirerande att se sådana här tävlingar med så duktiga klättrare. Tyvärr missade jag finalen i den klass jag själv deltagit i då vårt flyg tillbaka mot Göteborg lyfte och även om jag inte ville hem från Arco som är väldigt vackert eller det goa gänget så kallade antingen jobb eller skola på oss alla.

Text och bild
Lova Rosenqvist