High Sport Svenska AB

Ninja Warrior Sverige

Postat av: Administratör den 26/02 - 2016 kl. 11:57:00

I februari förra året visades första säsongen av Ninja Warrior Sverige. Jag hade aldrig sett programmet men fick nu höra att ett par klätterkompisar till mig deltagit, och då blev jag förstås sugen på att kolla in programmet lite.

En av mina närmaste träningskompisar, Martin, sa till mig att: “Det där programmet får vi söka till nästa år”, och jag svarade med ett skratt.

Vintern tog slut och det blev vår. Jag och Martin skulle köra ett träningspass på klättergymmet, precis som de flesta andra dagarna i veckan, men denna dag hade han med sig en kamera. “Idag är sista dagen att skicka in träningsvideo om man vill söka till Ninja Warrior” sa han. Jag svarade ungefär såhär: “ähhh…”, fast med ett leende i ögonen såklart.

Vi filmade lite när vi lekte runt i klätterhallen och senare på kvällen hade vi skickat in varsin ansökningsvideo. Vad roligt! Tänk om kanal5 skulle vilja träffa oss!

Det ville dem. Ett par månader senare blev vi, tillsammans med många andra atleter från Göteborg, inbjudna till CrossFit Göta där det var dags för några galna fystester.

Vad gör jag här?! Jag var väldigt förväntansfull och ivrig, men också lite lätt skräckslagen och fundersam över vad jag hade gett mig in på. TV-kameror överallt och atleter med överarmar som var starkare än mina båda lår tillsammans. Många började värma upp. Den som kunde göra handstands pushups, matade handstands pushups som uppvärmning. Den som kunde göra enarmspullups, matade enarmspullups som uppvärmning. Den som hade Göteborgs största magrutor värmde upp utan tröja och den som hade Göteborgs största benmuskler värmde upp i tajta korta tights. Energin i rummet var extrem, men alla var på gott humör. Atleternas muskler var stora, och därmed även deras hjärtmuskler. Många av dem må ha sett lite skrämmande ut, men rummet var trots allt fyllt med stora hjärtan och alla peppade varandra.

Både jag och Martin blev uttagna till självaste inspelningsdagarna som ägde rum i Stockholm i början av september. En knapp vecka innan vi skulle ta tåget dit frågade jag Martin om han kunde tänka sig att följa med mig till Skåne, för att jag skulle få testa att springa upp för en ramp. Jag hade aldrig tidigare testat detta, och det var ett hinder som jag kände mig väldigt osäker på, och ett hinder som jag visste skulle komma i tävlingsbanan. Vi tog bilen ner till Skåne där vi visste att det fanns en ramp. Jag testade den ett par gånger men kom inte upp. Lite psykande eftersom jag visste att denna ramp var nästan en halvmeter lägre än den som skulle komma i hinderbanan. Efter ungefär en kvart vid rampen blev vi tvungna att avbryta och åka till sjukhuset. Martins hälsena hade gått av.

Martin kunde förstås inte delta i Ninja Warrior, men han följde med till huvudstaden ändå, för att se eventet och heja på oss andra. Vi fick låna husrum av en kompis som bodde på åttonde våningen i ett hyreshus med hiss. Med hiss, ja. Det var bara det att denna hiss skulle renoveras just denna helg. Inget problem att ta trapporna såklart, atleter som vi är. I och med detta fick även Martin uppleva lite hinderbana, i form av åtta trappor, hoppandes på kryckor. Vardagsträning är bra!

Morgonen var tidig men luften var syrerik och himlen var blå med ett par sådana där fluffiga moln som ser ut som får, du vet (“bäää”). Jag tog emot min nummerlapp och traskade in i ett stort partytält i närheten av banan. Vissa av atleterna kände jag igen från uttagningen i Göteborg, och en av filmarna hade jag lärt känna i Göteborg då de kommit dit för att göra ett personporträtt av mig i min vardag. Både på klättergymmet och med min kör.

Plötsligt var det min tur att ge mig ut i banan. Jag fick tydliga besked “Gå hit, stå där, vänta här, gå upp nu, titta i kameran, säg det där igen…” Hoppas jag klarar första hindret!

Jag stod där på den röda mattan och tittade på det första av de fem lutande stegen. Avståndet mellan de fem stegen var väldigt långt, de lutade väldigt mycket, och vattnet under dem såg både mörkt, kallt och hotfullt ut. Kanske var detta inte så lätt som det hade sett ut på TV. Trots att banan verkade lurig såg den otroligt inbjudande ut. ÅÅÅÅÅH VAD KUL, tänkte jag. “Kör!”, sa någon och då gjorde jag det. Ett hinder i taget. För varje hinder jag klarade blev jag, om möjligt, ännu lite gladare. Tillslut fann jag mig själv ståendes framför rampen. Jag har nog aldrig känt mig så fysiskt liten. Väggen var nästan 5 meter hög och den liknade mest en tsunamivåg. Skulle jag på riktigt springa upp för den?! Kamerorna fångade mitt ögonblick av tvivel innan jag tänkte om, och bestämde mig för att klara rampen.

Jag kan inte beskriva känslan. Det var egentligen en otroligt oviktigt händelse i mitt liv att klara denna kvalbana, men jag har kommit på att det är väldigt svårt att skilja på oviktiga och viktiga saker här i livet. Jag hade verkligen inte trott att jag skulle klara hela banan, så när jag gjorde det fylldes jag av så mycket glädje att jag hade kunnat flyga upp och sätta mig på ett av de fluffiga molnen i himlen. Denna känsla gläds jag åt ännu.

Det blev dags för regionsfinal och jag vaknade med feber. När kvällen och regionsfinalen närmade sig försökte jag bortse från detta och självklart glömde jag bort min förkylning ganska fort. Det började ösregna och hinderbanan torkades av mellan skurarna. Vi gick igenom banan tillsammans med ett par bantestare och domare. Första halvan av banan liknade vår kvalbana, och den tyckte jag att jag borde klara av. Sedan kom de roliga hindren! Mer klättring! Dessa hinder påminde väldigt mycket om sådant jag brukar göra när jag tränar och jag tänkte att om jag klarade första halvan av banan skulle jag komma fram till hinder som liknade min hemmaplan, där jag kände mig säker. Har du sett avsnittet vet du vad som händer.

Jag hade kissat ca två tusen gånger på en timma, men ändå var jag så kissnödig att jag helt allvarligt tänkte att jag strax skulle bli tvungen att kissa på mig i mina jeans inför hela svenska folket, i TV. Så fort jag påbörjat första hindret glömde jag att jag var kissnödig, och behövde sedan inte kissa en enda gång till på hela natten.

Precis som inför kvalet var jag som mest skraj för balanshindren och alla de andra hindren som inte hade någonting alls med klättring att göra. Efter de första hindren kom jag fram till trapetsen. Ansatsen var nästan obefintlig, och jag hann tänka “men det här klarar nog inte jag”. Med dessa tankar i huvudet tog jag fart, trampade snett på trapetsen och nådde inte hela vägen fram till nätet. Kunde jag inte bara fått komma fram till de andra hindren!!! Det är bara en enda person som kan vinna Ninja Warrior per år, och jag antar att alla andra deltagare känner mer eller mindre precis som jag: “Varför kunde jag inte… men åååh...!”

Jag kunde inte stanna kvar de sista dagarna och kolla på finalerna på plats, på grund av min förkylning. Inte konstigt att förkylningen bättrats på efter denna kalla inspelningsnatt. Om vattnet under hindren ändå hade varit lite varmare!

Jag var sjuk i upp mot två veckor efter denna långhelg i Stockholm. Det gjorde ingenting. Det har aldrig varit så värt att dra på sig en tung förkylning som efter detta äventyr. Jag var fylld av glädje och goa minnen. Jag hade upplevt något fantastiskt underligt och träffat en drös av livsglada människor. Och som jag skrev till mina nya Ninja-vänner efteråt:

Tack för allt! Dessa minnen kommer bygga bo i mitt huvud utan att någonsin flytta ut.

PS: Glöm inte fylla ditt liv med äventyr. Det må låta självklart, med det är upp till dig att fylla dagarna med sådant som gläder dig. Ju gladare du är, desto gladare blir du. Visst är det fantastiskt!

Text: Stella Plantin

Foto: Kanal5, Martin Idegren och Anna Daneshvar.

Du kan se hela programmet på Dplay.se/ninjawarrior eller så kan du se kortare klipp på YouTube (sök förslagsvis på "ninja warrior" och kanske "stella plantin").