High Sport Svenska AB

År 2015

Postat av: Administratör den 17/12 - 2015 kl. 10:25:00

Nu har det snart gått ett helt år sedan detta år började. Ganska logiskt… Innan tävlingssäsongen 2015 drog igång, tog jag beslutet att försöka satsa ett år på klättringen för att se vad det kunde leda till. Jag försökte se in i framtiden för att förstå om jag då skulle ångra att jag fokuserat ett par år av mitt liv på att klättra. Min mor har alltid sagt att hon vill kunna sitta i gungstolen som gammal och vara nöjd med det liv hon haft. Det kommer hon vara, och det ska även jag se till att vara. I och med den tanken bestämde jag mig för att jag aldrig skulle ångra mig om jag lade ett par år på att göra det jag älskar, att klättra. Jag skulle nog snarare ångra mig om jag inte tagit chansen.

Året blev inte alls som jag önskat, men jag har lärt mig mycket om livet, och såhär i efterhand är jag glad över allt det positiva som problematiken gett mig. Jag hade inte så höga mål. Det enda jag önskade var att få klättra och vara på gott humör. Dessa två mål visade sig dock vara för höga, och jag halkade.

Jag minns tydligt hur jag och ett par kompisar, under gymnasietiden, satt vid lunchbordet, när en av mina vänner började prata om hur det är de dagar då inget känns bra. Ingenting känns kul och man har nära till gråten. Känslorna sätter sig högt upp i halsen, så nära huvudet att minsta lilla kan få ögonen att tåras. När min vän började prata om dessa svåra dagar med oss andra blev jag förvånad över att mina andra vänner fyllde i, och höll med. De pratade om denna känsla som något väldigt naturligt. Jag kände mig bortkommen. Jag förstod inte. Kunde inte sätta mig in i situationen och blev berörd av att mina nära vänner upplevde denna typ av dagar. Jag hade aldrig själv gjort det. Aldrig hade jag känt att livet var kolsvart och fullt av sorg. Visst hade jag haft dåliga stunder, men ljuset var alltid övervägande. Varje natt hade alltid omvandlats till dag om morgonen.

Nu tror jag mig förstå vad de menade. Alla skadebekymmer har lärt mig om livet. Ett av mina två mål med året, att klättra, gick i graven. Klättringen ger mig glädje, och därmed blev även mitt andra mål, humöret, begravt. Till en början kändes det inte rätt av mig att vara så ledsen över mina förhållandevis små och obetydliga skador, med tanke på att de i själva verket var såpass harmlösa att jag kunde leva ett helt vanligt liv utan att knappt bli påmind om dem. Men det spelade ingen roll. Det var inte detta “vanliga” liv jag ville ha. Jag ville få välja själv hur jag skulle lägga upp mina dagar. Jag insåg att min fysiska kropp betyder mycket för mig, och livsglädjen betyder ännu mer. Ett liv utan glädje är inte mycket att ha.

Det är lätt att tänka: vad är ett trasigt finger egentligen? Men ibland behöver man inte tvinga sig själv att sätta sina bekymmer i perspektiv. Det finns alltid folk som har det betydligt värre, det måste jag komma ihåg, och jag måste värna om dessa människor så mycket jag kan, men jag får inte glömma att mina egna bekymmer består oavsett om någon annan också har bekymmer. Jag är jag, och jag måste ta hand om mig själv, för det är utifrån mig hela mitt liv och mina handlingar uppstår. Jag är det viktigaste jag har, precis som du är det oberäkneligt största för dig.

Som vanligt blev min text lite väl livsfilosofisk, och berättar nästan ingenting om min klättring. Men en sak jag verkligen lärt mig i år är att allt i mitt liv hänger ihop. Livsfilosofin ligger alltid på ytan, och allt som befinner sig under ytskiktet blir påverkat av mina tankar. Likaså påverkas ytan av det som befinner sig under. Allt är en sörja som inte går att separera. Den går att hantera till viss mån, men jag tror det är viktigt att låta den bli grumlig ibland, för att sedan kunna klarna.

När skadorna nu börjat lätta har jag fått några av mina bästa tävlingsresultat någonsin. Jag har inte tränat så hårt, utan fokuserat på rehab och klätterglädje. Detta måste jag komma ihåg. Antalet träningstimmar är inte lika med god form och prestation. Det är huvudet som spelar in mest.

Det kommande året ska jag därför fokusera på att hålla mig skadefri, för jag har fått det svart på vitt att det är det som spelar roll. En hel kropp kommer leda till mer glädje och roligare klättring. Får jag ett 2016 i glädjens tecken kommer jag vara den nöjdaste personen på planeten.

Jag vill bara säga TACK! Jag har så många att tacka, och jag vill tacka er så stort att jag inte vet hur jag ska bära mig åt. Ni alla som delar livet med mig. Ni har hjälpt mig på olika sätt. Läser du detta så är du en av de jag pratar om, oavsett om du hjälpt mig i form av pengar, prylar, resor, rehab, träning, tävling, sång, prat, skratt, gråt eller kramar. Ni har alla gjort detta år till ett övervägande bra år, trots att jag i denna text låter mest gnällig. Jag sträcker ut mina oändligt långa armar och kramar om er alla på en gång, och jag tänker inte släppa kramen i första taget. Tack!

Med dessa ord sagda vill jag avsluta med en egen filosofisk summering:

Mitt liv är allt, för mig.

Mitt liv är det absolut viktigaste jag har, precis som ditt liv är det viktigaste för dig. Ditt liv väger så oerhört mycket tyngre än något annat. Det är helt och hållet ojämförbart med något annat. Det är kärnan och grundpelaren i allting. Allt!

Det är skrämmande. Det är också fantastiskt. Obergripligt och samtidigt självklart.

Det är lätt att stressa upp sig över detta, och också lätt att panikera genom att göra ingenting. Ingenting, eller alldeles för mycket. Svårt att finna ro och svårt att tro på det du gör till hundra procent. Det kommer du troligtvis aldrig kunna göra. Lätt för mig att säga dig att lägga oron och grubblandet åt sidan, "var bara glad och tänk inte så mycket”! Inte lika lätt att agera.

När det sätts käppar i hjulen på en av dina vagnar blir det svårt för loket att dra tåget vidare framåt. Det är ett faktum. Det finns alltid någon som har det värre. Jämför inte alltid med dem. Jämför inte alltid dina bekymmer med deras. Någon har det säkert värre, men ditt tåg slirar oavsett om någon annans också gör det. Din grannes större bekymmer underlättar inte dina egna, så tillåt dig själv att vara bekymrad. Grubblande kan vara bra, men glöm inte dra käpparna ur vagnens hjul så småningom, så ditt tåg kan rulla vidare. Kanske kan det då rulla över ängar som är större än de du någonsin sett. Kanske är ängarna täckta av grönare gräs. Kanske var det då värt att slita för att dra ut käpparna? Kanske var det då värt att få grubbla ett tag. Kanske gav grubblandet extra näring och solljus åt de stora prästkragar som nu blommar på ängen. Ditt liv är det viktigaste du har. Försök fylla det med vackra blommor och låt alla stygga bin och humlor hjälpa dig på traven.

Livet är din största vinst!

Text: Stella Plantin