High Sport Svenska AB

Northern Lights Challenge

Postat av: Administratör den 06/11 - 2015 kl. 10:11:00

Tiden har den unika egenskapen att alltid ticka på. Tur är väl det, så vi alla får chansen att uppleva nytt!

Som vanligt hade jag varit lite dålig på att räkna dagarna, och plötsligt hade tiden kommit ikapp mig och berättade på sitt alldeles egna omänskliga sätt, att nu var det mer än dax för mig att försöka träna upp uthålligheten. Många gånger har jag satt mig i denna situation innan ledtävlingar, att jag skjutit upp uthållighetsträningen. Dels för att jag är lite för bra på att låta tiden rulla iväg, men också för att jag tyvärr lite för sällan längtar efter att jobba fram mjölksyran i underarmarna. Det finns andra element inom klättringen jag tycker bättre om. 

Men nu tänkte jag lite annorlunda än vanligt. För bara ett par veckor sedan deltog jag i Nordiska Mästerskapen i Lead, här i Göteborg, och då var min uthållighet riktigt dålig. Jag hade varit förkyld och kände mig inte riktigt “fit for fight”. Detta besvärade mig dock inte så mycket, utan jag tog mig till tävlingen, och klättrade så gott jag kunde, i det skick jag befann mig i. Tävlingen kändes ändå okej, och trots att mjölksyran kom tidigt kände jag att jag hade rörelsemönstret i kroppen. Men nu, inför Northern Lights Challenge i Helsingfors kändes det helt annorlunda, och jag ville för en gångs skull känna mig i okej form. 

Jag var nervös. Jag hade varit lite smått orolig inför denna tävling ända sedan den dag då jag skrev på kontraktet att jag skulle ställa upp, vilket var flera månader sedan. En inbjudningstävling. Wow! Vad är det? Hur går det till? Varför jag? Vilka mer? 

Tävlingen var en kombination av Finska Mästerskapen och en inbjudningstävling. Fyrtio finska atleter ställde upp i tävlingen, och utöver dessa bjöds sju andra klättrare in från olika Europeiska länder. Dessa klättrare var Jakob Schubert (Österrike), Domen Skofic (Slovenien), Mario Lechner (Österrike), Hannes Puman (Sverige), Katharina Posch (Österrike), Tina Johansen Hafsaas (Norge), och sedan lilla jag. Tävlingsupplägget var som en vanlig Led-tävling med två kvalleder och en final. Finnarna klättrade på samma leder som oss, och de 8 bästa finnarna gick till final, plus alla vi inbjudna klättrare. Alltså var vi hela 23 personer i finalen. 

Jag har aldrig riktigt varit nervös inför en klättertävling innan, för jag har alltid tänkt att om jag skulle tabba mig och göra bort mig, skulle ingen bry sig så mycket. Men så var det inte nu. Jag hade blivit inbjuden till denna tävling, och klättrade jag som en kratta skulle det verkligen inte kännas bra. Det skulle till och med kännas riktigt dåligt. Därför var jag nervös. Jag försökte fånga nervositeten och låta den förvandlas i mitt huvud, till ett fokus som skulle hjälpa mig att slappna av. Jag skulle klättra fokuserat och ta ett litet flytt i taget, trots att målet var ankaret i toppen. Det gick bra. Jag kände att jag klättrade bra, och jag njöt av att få vara på väggen. Jag lyckades slå alla de finska tjejerna och klättrade lika långt som Tina i finalen (hon kom ett grepp längre än mig i kvalet så hon fick bättre placering än mig - med all rätta, för hon är grym!). Därmed slutade jag på tredje plats, vilket jag är otroligt nöjd med. Speciellt med tanke på att jag åkt dit med kroppen fylld av rädslan att få spö. 

Lederna var helt fantastiska! Den tyske ledbyggaren Christian Bindhammer hade fått i uppdrag att bygga lederna såpass lätta att alla skulle kunna komma halvvägs, men ingen skulle kunna toppa ur utan att behöva slita för det. På ca 7m skulle alltså herrarnas leder förvandlas från ca 7a-8c+! Ingen lätt match att bygga något sådant, där man dessutom vill separera alla klättrare, så ingen faller på samma ställe som någon annan. Christian lyckades! 

Att få vara en av dessa sju inbjudna klättrare var en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Vi blev så omhändertagna att det verkligen kändes som vi var VIP-gäster, vilket vi ju faktiskt i själva verket var (konstigt!). Så fort vi landade på flygplatsen blev vi hämtade och skjutsade dit vi ville. Vi blev incheckade på hotellet och ombedda att så fort vi ville något skulle vi ringa, oavsett tid på dygnet. Hela helgen fanns det Taxi-bilar så fort vi behövde, och i klätterhallen fick vi en egen våning att vistas i, där ingen annan kunde komma in. Där hade vi tillgång till både soffor, TV, bastu mm, och vi behövde knappt berätta att vi var hungriga förrän vi blev serverade mat där vi befann oss (Frukostbuffén var inte att leka med!). Vi fick hela resan betald och alla som placerade sig på 1e-5e plats i tävlingen, vann även pengar. Hade vi bett om att få privat-jet hem hade vi säkerligen fått det också. Så kändes det i alla fall. 

Jag är glad för livet nästan var eviga dag, men vissa tillfällen uppskattar jag det extra mycket. Jag är så tacksam för vad livet ger mig ibland, och ännu mer tacksam för vad människor ger varandra. Tacksam för att jag fick vara med under denna helgen. Stort tack till en massa folk där ute: Oskari, Kajsa, Christian, Nicki, Highsport och alla ni andra som vill träna med mig, klättra med mig, prata med mig och skratta med mig.

Tack! 

Text: Stella Plantin
Foto: Tomi Junttila och Rami Haakana