High Sport Svenska AB

EM i Boulder, Innsbruck 2015

Postat av: Administratör den 19/05 - 2015 kl. 13:42:00

Jag vågade inte längre tro att jag skulle kunna känna så mycket glädje under denna tävling. För ett år sedan hade jag nog trott det, men nu efter alla mina skadebekymmer var jag rädd att detta EM inte skulle kunna bli en fullt härlig upplevelse för mig.

Jag var rädd. Jag vågade inte riktigt inse att jag var rädd, men det var jag. Fingret var riktigt trasigt, och därmed hade jag varken kunnat, eller velat, träna ordentligt. Många omtänksamma och kunniga människor sa till mig att jag borde låta bli att åka på denna tävling, för att inte riskera att gå sönder för evigt. Jag ville inte gå sönder för evigt. Ville inte gå sönder alls. "Du måste tänka långsiktigt", sa dem. Var jag tvungen att göra det? Jag hade sett fram emot denna tävling så himla länge, och jag ville så gärna. Är det jag som bestämmer? Vad händer om jag åker?

När 2014 blev 2015 bestämde jag mig för att detta år skulle bli ett år av klättring. På riktigt. Både träning, tävling och utomhusklättring. Jag hade tänkt att om jag skulle drabbas av skador eller motivationsbrist, fick jag väl antingen ta mig igenom detta, eller lägga av med klättringen ett tag. Detta lät simpelt i mitt huvud då, men upplevdes inte lika lätt när det väl infann sig i min nutid. Skadorna hade lett mig till nya skador och motivationstrubbel hade infunnit sig gång på gång. Mitt i detta trubbel stod nu datumet för EM.

Ja, jag var rädd, men jag åkte ändå. Jag var både rädd för att gå sönder och rädd för att resan inte skulle bli kul. Gång på gång försökte jag intala mig själv att jag tagit rätt beslut som valt att åka, men det var inte helt lätt. På färjan till Tyskland hade jag så ont i fingret att jag inte kunde klämma ur tvål från tvålpumpen. Jag försökte tänka att det bara gjorde ont på grund av att jag var ouppvärmd, och att om jag varit uppvärmd skulle det inte ha känts alls. Så trasig var jag väl inte? För visst bör man se till att vara ordentligt uppvärmd i fingrarna för att kunna tvätta händerna ordentligt utan att få ont? Eller?.. Oj, hur skulle detta gå?


För att vara lite snälla mot våra plånböcker hade vi valt vi att bila ner istället för att flyga. Vi klarade oss från köer enda tills vi var 5 mil från vår slutdestination. Då blev biltrafiken stillastående, och registreringen till tävlingen skulle stänga om en halvtimma. Eftersom vi satt fast i bilkö erbjöd sig de andra nordiska atleterna att registrera oss i vårt ställe, men de fick besked om att detta inte var tillåtet, utan att vi var tvungna att registrera oss själva. Lite ovärt ifall vi inte skulle få lov att vara med och tävla tyckte vi, men inte kunde vi då göra något åt köerna inte. Där satt vi fast. Vi hörde av oss till både norrmän, danskar, fotografer och domare, men ingen verkade kunna ge klarhet i om denna registrering skulle gå vägen eller inte.

 

Ett par minuter innan registreringen skulle stänga, hoppade Geir och jag ur bilen, och sprang i ett par cirklar tills vi lyckades hitta till rätt lokal. När vi alldeles svettiga och andfådda lyckades fått ur oss till funktionären att "nu är vi här och vill bli registrerade", fick vi bara ett flin tillbaka. Det visade sig att norrmännen hade lyckats registrera oss, och strax därefter hade danskarna kommit för att göra detsamma, och nu i sista sekund kom vi själva instressande med andan i halsen och försökte registrera oss en tredje gång. Skönt att det hela hade löst sig, tyckte vi. Att vi var lite lätt förvirrade, tyckte funktionären.

Efter invigningsceremoni och en natts sömn kom kvaldagen. Efter att herrarna klättrat var det dags för oss damer att gömma oss i isoleringen. Runt vårt bord gick samtalen i ett. Där pratades mestadels svenska, norska, danska, finska, engelska och tyska. Oftast förstod vi vad som sades, men garanterat inte hela tiden. För den finska tjejen Anna, var detta livets första internationella bouldertävling. Hennes nervositet ledde till att hon började värma upp så fort vi kommit in i isoleringen, vilket var ungefär fyra timmar innan hon själv skulle klättra.

Inte förrän jag sprang ut ur isoleringen till första kvalproblemet, visste jag säkert att jag tagit rätt beslut som valt att åka på denna tävling. Jag kände nu på mig att fingret skulle hålla och att min kropp skulle vara sprängfylld av glädje genom hela kvalet, oavsett hur min egen klättring artade sig. Precis så blev det. Leendet hade fastnat i mitt ansikte. Jag kunde verkligen inte få bort det. Inte ens när domaren avbröt mig från klättringen på det tredje problemet för att tejpa min blödande armbåge (precis samma historia som på VM i München förra året, när ingen hittade tejp och min tid tickade på), kunde jag sluta le med hela kroppen. Jag var bara så glad att vara på plats. På sista problemet satt en mygga på zon-greppet och stirrade på mig. Jag trodde att den rackaren skulle flytta på sig när jag klappade till slopern, men inte då. Den satt kvar trots att jag matchade in på greppet och klättrade vidare. Jag lät bli att mosa myggan med händerna, och när jag sedan ställde mig på slopern i fråga, för att matcha på toppgreppet, satt den fortfarande kvar och blängde på mig. Jag log åt myggan, och jag log åt att jag kommit upp för problemet.

Natten kom så småningom och min rygg mådde inte så bra. Ryggen sa: ”ajajaj” och ”nä nu känns det inte bra alls”, och efter tre timmar i sängen gick jag upp och somnade sittandes på stengolvet ute i köket istället, eftersom detta av någon underlig anledning gjorde mindre ont. Stengolvsnatten ledde till semifinals-dagen, och under semin skrek jag mig hes när vår norska vän Hannah slet på väggarna.

Finaldagen kom även den, och innan denna final-happening bestämde vi oss för att åka till klättergymmet Boulder Welt i München, för att få klättra på deras gudomliga boulderproblem tillsammans, precis som vi gjort under världscupen förra året. Vi fyllde tre bilar med nordiska klättrare och körde iväg. Bilresan till gymmet tog fyra timmar istället för en och en halv, utan att vi riktigt förstod varför. Väl framme hoppade vi ur bilen och dansade in i boulderhallen. Äntligen skulle vi få klättra på dessa boulderproblem som byggts för Europas tävlingsklättrare! Eller skulle vi det? Nej. Inte riktigt ännu. Vi hade slått in Boulder Welt på GPSen utan att tänka på att det fanns två gym med samma namn i denna stad. Vi hade kört genom hela München, och klätterhallen vi egentligen tänkt åka till hade vi kört förbi för en timma sedan. Vi gick ut till bilarna igen, och åkte tillbaka samma väg som vi kommit. När vi väl kom fram till rätt gym, var vi så taggade att vi lyckades klättra slut på oss själva på bara två timmar. Utan att överdriva kan jag säga att detta var mitt livs absolut bästa träningspass någonsin! Att jag fick klättra på dessa problem med dessa människor var unikt, och en verklig upplevelse som spred glädje inom mig, som ännu sitter kvar.

Finalen drog igång, och jag drömde om att kunna bli lika duktig som dessa finalister. Jag log när jag tänkte på det, men förstod också att detta trots allt inte var så viktigt. Jag tänkte att det som egentligen spelar roll är glädjen. För en vecka sedan hade rädslan puttat undan glädjen i min kropp, men nu var den här igen. Jag har förstått att glädjen kan försvinna ibland, men jag har också förstått att om jag verkligen vill få den att komma tillbaka, så återkommer den. Förr eller senare. På ett eller annat sätt. Det är ingen idé för mig att bli stressad över saken. Jag njuter av glädjen när den finns hos mig, men bör låta den vila när den behöver. Vila i lugn och ro. Utan stress.

Låter glädjen vila. Låter den vara. Låter mig vara.

Glad.

Text: Stella Plantin
Foto: Michael Westerlind & Anna-Karin Plantin