High Sport Svenska AB

På resande hjul

Postat av: Administratör den 28/04 - 2015 kl. 14:23:00

Jag skriver nu om tolv dagar som passerat mitt liv. Du får läsa om du vill.

Trots att jag fått höra att hjärnan är någon typ av muskel, var jag efter högskoleprovet den 28e mars, helt säker på att huvudet inte bestod av något annat än grönt ”slajm”. Jag kunde knappt fokusera blicken, men som tur var fungerade benen, och de ledde mig dit jag var på väg. Med linjalen kvar i vänsterhanden bar jag mig själv och mitt huvud in genom dörren till klätterlabbet. Skulle vi lyckas komma iväg från Göteborg imorgon, eller var det kört?

Said, Martin och Cecilia satt på det nerkritade golvet och jag ramlade ihop bredvid dem. Så här låg det till: Sedan en månad tillbaka hade vi bestämt att vi skulle rulla ner i en husbil till Spanien, via Frankrike, för att i ca två veckor ha det lite gött och klättra en del. Två dagar innan avresa visade det sig dock att vi inte hade någon husbil, och nu satt vi här på golvet, och försökte komma på hur detta skulle lösa sig. Klart det skulle lösa sig! Husbilen var väl inte en så betydelsefull del av resandet, eller?

”En V70 får det bli, den är väl ganska stor”, sa Said och sökte Martins ögonkontakt för att få bekräftelse.

Fordonet hade inte bara fyra hjul utan även en motor, så ingenting kunde gå fel. Bilen hämtades ut och vi körde ombord på färjan mot Kiel. Efter en middag på stulna och sönderslagna tallrikar i hytten, somnade vi till dålig TV. Ingen av oss blev särskild förvånad när vi morgonen därpå insåg att Martin var försvunnen när det var dags att köra av båten. Han hade lämnat kupén tidigt för att få i sig båtens jättedyra frukostbuffé, och därmed morgonens obligatoriskt stora intag av kaffe. Vi andra tre nöjde oss med att äta varsin frukt och varsin morot, innan vi satte oss i bilen och började rulla igen.

Cecilia hade fått i uppdrag att ta med en ljudbok. Hon plockade fram ”Poeten”, en upplyftande däckare om massa mord. När vi skulle starta ljudboken upptäckte hon en liten miss, men positiv som hon alltid är, sa hon bara ”första skivan finns inte, men det gör inget. Vi kommer in i det ändå. Här Martin”. Hon sträckte fram CD2.

Cecilia var nog vaken totalt 5 timmar de kommande två dygnen, för så fort vi satte oss i bilen somnade hon. Och mycket bilåkande var det. Eftersom vi inte hade någon husbil fick vi sova på andra ställen. Att sova i denna bil var inte riktigt något alternativ med tanke på dess storlek i kombination med fyra personer och packning för oss alla. Utöver vanliga kläder och klätterprylar, hade Said med sig ett par underliga musikinstrument som placerades på toppen av några väskor mellan mig och Cissi i baksätet. Om jag sträckte på halsen som en giraff kunde jag se övre halvan av hennes ansikte i den andra änden av bilen. Rymligt och bra! Vi skulle ju inte åka så långt..?

Neil Hart skulle möta upp i Paris för att sedan följa med på vår resa som filmare, och dokumentera Said. Det underliga var att denna man som ingen av oss tidigare träffat, plötsligt var två personer, istället för en. Men det gjorde väl inget det heller? Vi skakade därmed även hand med Neils kompanjon, Scott Noy.

Nu blev det klättring. Direkt från Paris till Fontainebleau och redan på eftermiddagen åkte klätterskorna fram. När solen gick ner visste vi fortfarande inte om vi hade någonstans att sova. Said ställde frågan rakt ut till de vi klättrade med:

”Can we sleep in your house tonight?”

”Of course, you can. We have a small house in the garden where you can sleep, and you’re also very welcome to use our kitchen.”

Varför oroa sig? Det löste sig ju fint, precis som allt annat hittills.

När jag vaknade upp i friggeboden morgonen därpå, insåg jag att jag råkat placera både mig själv, min madrass och alla mina ägodelar mitt i en myrstig. Jag försökte vifta bort de flesta av myrorna och satte mig sedan bredvid de andra på golvet och åt frukost. Cecilia kröp fram till husets glasade dörr och drog upp rullgardinen. Hon skrek! Hon skrek så högt att jag själv plötsligt blev betydligt mer vaken än innan. Sedan bröt hon ut i ett asgarv. Det gjorde även jag. När hon dragit upp rullgardinen hade hon mötts av ett par stirrande ögon på andra sidan rutan, bara några centimeter från hennes egna. Denna någon var en påfågel. Ja, en påfågel. Va?! Knallblå och jättestor var den, och dessutom hade den fått för sig att breda ut hela sin underliga fjäderskrud, så att den täckte nästan hela fönstret.

Vi klättrade en dag till i Fontan innan vi rullade vidare. Varje gång vi satte oss i bilen och startade ”Poeten”, somnade Cissi på bara någon minut. Efter några timmars körning var vi framme i Oliana, som på något vis var vår slutdestination.

Det fanns inte så många lättare leder på klippan, vilket var ganska bra för mig, för det lockade upp mig på de svårare grejerna. Martin pekade på en led, och utan att reflektera så mycket gav jag mig iväg upp för väggen.

”Martiiiin! Det är ett ankare här. Är det mitt?” Ropade jag efter en stund.

”Ja det är ditt. Efter det kommer en förlängning bara”, svarade han.

Nämen oj. Jag hade slagit personbästa. Aldrig tidigare hade jag klättrat denna grad, och nu gjorde jag det onsight. En onsight är alltid en onsight, tänkte jag, och log stort när jag blev nerfirad.

Said började slita på sitt projekt ”Papichulo”, och även Martin och Cissi skaffade sig snart varsin led att jobba på. Jaha ja, tänkte jag, då får väl även jag testa på att skaffa mig ett projekt här. Jag blev rekommenderad leden ”Mishi”, som skulle vara en av de fina klassikerna på klippan. Ett par mesiga vilor på vägen upp, men för övrigt var den förbenat envis överallt. Hårda och svåra flytt, läsningssvårigheter, dåliga grepp, pumpande som tusan, överhängande, slitig, svår, fattar ingenting, ännu fler svåra flytt, ännu mer pumpad, ännu sämre grepp...! Efter tre försök kom jag upp. Jag var nära att falla överallt, och jag var inte hemma förrän jag var hemma, så att säga. Vilket slit! Svårt! Men kul! När jag klippte ankaret råkade jag släppa ur mig ett glädjetjut, och därefter blev jag nerfirad av Cecilia som var nästan lika glad som jag själv.

Vi fortsatte leva. Vi fortsatte vakna varje morgon och morgnarna fortsatte utvecklas till dagar och kvällar. En del timmar spenderade vi i storstäder, andra spenderade vi i byar eller skogar. Om nätterna kunde vi antingen befinna oss på något golv bland myror och slipdamm, eller i varsin varm säng på hotell. Det ena var inte bättre än det andra, utan varje ställe bjöd på sitt.

Till slut var vi framme vid den dag som skulle bli resans sista för mig och Cecilia. Martin och Said hade fastnat uppe vid en klippa medan Cecilia, Neil, Scott och jag gått tillbaka till bilarna på grund av att middagssuget nu övertagit klättersuget. Fyra personer var vi, och det fanns tre platser i Neils buss. Barnen i baksätet. Just det. Så jag hoppade in och satte mig i sängen bakom sätena i bussen. Bussen rullade fort ner för de långa bergsvägarna, och jag fick sträcka fram huvudet långt för att kunna se ut genom fönstret, och därmed undvika att bli alltför illamående. Med jämna mellanrum sa chauffören mitt namn för att se om jag mådde okej, och med lika jämna mellanrum sa han mitt namn för att be om en ny öl, för att han druckit upp den gamla. Samtidigt som han körde, ja.

Lyckligtvis hade det varit jag som låst vår lägenhet denna morgon, så nyckeln dit låg i innerfickan på min dunjacka. Men vänta lite. Jag hade två dunjackor med mig, och en av jackorna låg i den andra bilen. Inte bra. Vi fortsatte köra hemåt ändå och tänkte att det hela skulle lösa sig precis lika bra som allt annat brukade lösa sig. Vi kom fram till lägenheten och Cecilia sprang runt på baksidan av huset för att klättra upp på balkongen och in genom balkongdörren. Lite svårt dock, att ta sig in genom en balkongdörr som är låst från insidan. Det gick inte alls. Jag stod hungrig och kikade in genom köksfönstret och i ren frustration crimpade jag fönsterkarmen och ryckte till allt vad jag hade. Jag vet inte vem av mig eller fönsterkarmen som blev mest förvånad när fönstret plötsligt gick upp. Jag klättrade in över köksbänken och släppte in de andra genom ytterdörren. Natten kröp på oss, och när solen gick upp var det dags att lämna Spanien.

Du har nu läst om tolv dagar som passerat mitt liv. Jag är tillbaka från denna resa nu, men upplevelserna fortsätter. De gamla äventyren lever kvar i mig, och de nya äventyren är på väg. Planerade resor kryper på mig och blir nutid, för att sedan rinna av mig och bli dåtid. Förgången tid och framtid påverkar min nutid och skapar därmed mitt liv.

Jag var där då.

Är här nu.

Var sedan?

Text: Stella Plantin
Foto: Martin Idegren