High Sport Svenska AB

J-VM i Nya Kaledonien

Postat av: Katrin Amann den 06/10 - 2014 kl. 11:58:00

Förra året när jag fick reda på att junior VM skulle vara på Nya Kaledonien (vilket är en liten ö utanför Australien) har jag längtat och längtat efter att få åka. Vetskapen om att kunna få åka på detta mästerskap har motiverat mig till hård träning och i efterhand känner jag att allt slit jag har lagt ner har varit värt det. Denna tävling har varit utöver det vanliga inte allra minst på grund av platsen den utspelade sig på och för mig kommer denna tävling vara ett speciellt minne som inte kan jämföras med något annat.

Efter att ha flugit i 25 timmar var vi alla framme i Nouméa (Nya Kaledoniens huvudstad) och den svenska truppen bestod av mig, Hannes Puman, Kajsa Rosen, Ymer Alber och vår coach Nicki Horak. Från att vi kom fram hade vi fyra dagar på oss att ställa om till den nya tidsskillnaden och därmed också fyra dagar för att upptäcka denna udda plats. Vackra koraller, kristallklart vatten och havet fanns vart man en vände sig. Vanligtvis pallar man äpplen men här är det mango och kokosnötter som gäller. Tiden gick fort och helt plötsligt stod jag och höll i flaggan och representerade Sverige bland alla nationer på öppnings ceremonin och dagen efter var det dags för att klättra kvalen.

Klättermässigt gick det inte så bra för mig på någon av kvallederna och jag var lite besviken. På första kvalet så råkade jag klättra för långt över ett klipp, jag blev tvungen att börja klättra ned igen för att få någon chans till att kunna klippa viket slutade med att jag pumpade ur och föll. På andra kvalleden så kändes det väldigt bra när jag klättrade jag var varken trött eller pumpad när jag föll men missbedömde movet som ledde upp i taket av leden och tog inte i så mycket som behövdes. Vilket så klart kändes dumt. Placeringsmässigt såg det bra ut och slutade 11 efter båda kvallederna samtidigt som jag kände att jag hade mer att ge. Alla svenskar tog sig vidare till semifinalen så dagen kändes lyckad ändå.

På semifinalen började jag känna mig mer nervös än vad jag brukar göra men försökte bortse från tävlingen och tänkte att jag endast skulle klättra som jag alltid gör. Under tiden som jag läste min semifinalled insåg jag att den skulle bli klurig då den såg speciell och förvirrande ut. Minst sagt var leden också speciell, varje move var som ett enskilt balansigt boulderproblem och när jag lyckades ta mig förbi dem sektionerna började både min tid och energi ta slut vilket gjorde att jag föll. Det var nog den obehagligaste och konstigast tävlingsled jag klättrat. Det visade sig sedan att jag endast var två moves ifrån en final plats men det kände inte surt överhuvudtaget jag var nöjd med min klättring och glad för att jag var så nära.

Ymer klättrade nästan samtidigt som jag men var tyvärr missnöjd med sin klättring och slutade på en 18 plats vilket är en jättebra placering. Det var en riktig rysare att kolla på Hannes och Kajsa men de båda gick vidare till finalen.

Som alltid är det mycket spännande och inspirerande att kolla på alla sjukt duktiga klättrare som klättrar under finalen och denna gång var inget undantag. Hannes klättrade sin final först och hade kommit längst delat med två österrikare som klättrade före honom vilket gjorde att han ledde. Sedan var det tre kvar som skulle klättra efter honom. När en efter en föll tidigare än Hannes var det klart att han hade blivit juniorvärldsmästare! Helt otroligt var det faktiskt och för mig resans höjdpunkt. Vilket bland annat firades med att vi fick slänga Nicki i havet.

Dagen efter var det dags för Kajsas final, efter fantastisk klättring slutade även hon på pallen som trea. Så lilla Sverige med fyra deltagare lyckades knipa två medaljer vilket innebar att vi blev tredje bästa nation i medaljjakten delad med Slovenien. Lite roligt ändå, jag minns för tre år sedan på JVM i Imst så planerade vi skämtsamt att vi endast behövde två svenskar på pallen för att lyckas nå topp tre som nation. Så detta hade nog ingen trott för tre år sedan.  

JVM är alltid en mycket speciell tävling som för mig utgör en stämning som är blandad av allvar och lek. Man har chansen att lära känna klättrare från hela världen och inspireras av de bästa när det också är som bäst. Detta JVM var mitt sista då jag blir för gammalt för att delta nästa år. Men jag kan verkligen säga att det bästa sparades till sist.

Text: Katrin Amann

Kommentarer (0) | Läs mer