High Sport Svenska AB

VM i München 2014

Postat av: Stella Plantin den 01/09 - 2014 kl. 13:44:00

Vid ett par tillfällen under veckorna innan jag skulle åka iväg på detta VM fick jag en käftsmäll av verkligheten. Denna käftsmäll sa till mig att ”Vilket barn har inte någon gång drömt om att vara med på ett VM?” Inte vet jag om alla barn drömmer om detta, men jag vet att jag själv gjorde det som liten. Och nu stod jag här, som ett vuxet barn, och skulle snart få resa iväg för att uppleva detta. Jag ryser lite ännu när jag tänker på det. Jag bestämde mig för att detta skulle bli en fantastisk upplevelse, oavsett form och resultat. Dessutom skulle min fina mor och bror komma ner till oss i München för att uppleva tävlingen, och för att vi sedan skulle få ett par härliga semesterdagar tillsammans. (Att familjen var med ledde också till en hel del bilder – tack!)

Som vanligt blev jag helt slut av att resa, och trots att flygplan förflyttar en väldigt kvickt, kände jag mig väldigt trött när jag kom fram. Förkylningen hade drabbat både mig och flera av de andra svenska atleterna, men vi försökte intala oss att vi alla skulle hinna friskna till och må prima tills det var dags att klättra.

Jag och Daniela delade rum, och medan jag satt väldigt stilla i sängen och snörvlade, kollade Daniela genom startlistorna som just kommit upp på nätet. Det som just nu kändes som det värsta som kunde hända, hände – Jag fick veta att jag skulle starta sist av alla damer. Inte bara nästan sist, utan allra sist. Helt superdupersist av alla. Stackars Daniela fick nu stå ut med en väldig massa klagomål från mig, och hur jag än försökte kunde jag inte komma på något positivt med detta. Att starta sist innebar i detta fall att jag skulle sitta i isolering i över fyra och en halv timma. Jag skulle få värma upp i min ensamhet utan mina nordiska vänner, komma ut till väl nerslemmade grepp, bli stekt av solen som skulle hinna tränga sig fram mot väggen och dessutom skulle jag få klättra näst intill ensam när alla andra deltagare var färdiga. Nu kändes världen lite elak.

Tävlingen var uppbyggd i den gamla olympiastadion i samband med en festival, vilket innebar att det var feststämning överallt med tivoli, mat, öl, konserter med mera. Området var så stort att det var väldigt möjligt att gå vilse om man ville.

Eftersom antalet deltagare var så stort, var tävlingen lagd på fyra dagar. Första dagen var det registrering och sådant där nödvändigt tråk, andra dagen kvalade herrarna, tredje dagen kvalade vi damer, och fjärde dagen sa det ”pang bom” när det var dags för semifinal och final. Det var perfekt att få lufsa omkring en hel dag och kika på när herrarna kvalade för att acklimatisera sig lite, lära känna området och tagga till ordentligt (och hinna släppa alla negativa tankar kring att starta sist).

Så var det dags! Sovmorgonen botade tillfälligt min förkylning (den återkom sedan efter tävlingen igen) och frukostbuffen på hotellet tillsammans med familjen tryckte in energi i kroppen på mig. Det kändes lite halvdåligt att gå in i isoleringen innan kl 13 med vetskapen om att jag inte skulle klättra förrän vid 17.30. MEN jag kunde ju inte göra något åt saken, så denna dag skrattade jag lite åt det hela, istället för att vara bitter.

Allt eftersom tiden gick, försvann fler och fler från caféet till uppvärmningsväggen, och vidare ut i ovisheten. Tillslut hade området som nyss varit fullt av spinkiga ben och breda ryggar, tömts på folk och vi var bara sju personer kvar. Jag fick lite skräckfilmskänsla och undrade om det gömde sig zombies bakom hörnen. Om det gjorde det så visade dem sig inte för oss, utan vi fick i lugn och ro traska iväg till tävlingsväggen.

”Pip, pip, pip, pip, puuuup”, lät det och de sista fem sekunderna hade gått och det så kallade allvaret infann sig. Nu stod jag framför boulder nr1. Detta var en slabb, där första mysteriet var att försöka lista ut hur man skulle etablera sig i starten. Efter ett bra förstaförsök och ett mindre bra andraförsök kom en funktionär fram till mig och dömde ner mig. ”Blood”, sa hon, och pekade på mitt knä som blödde lite. Väldigt lite. ”Ja vaddå då?” Tänkte jag. ”Blöder gör man väl jämt när man klättrar?” Jag sa till henne att det var lugnt och vände mig mot problemet för att klättra igen.

”No, no, no”, sa hon, och stoppade mig igen. Efter en kort förklaring från henne på väldigt dålig tysk-engelska, antog jag att jag var tvungen att täcka över detta minimala sår på grund av smittorisken.

”Okej”, sa jag, och frågade om tejp. De hittade ingen tejp och tiden tickade fortfarande. Tillslut hade jag fått tejp på knät, men då hade jag bara några få sekunder kvar innan mina fem minuter på denna boulder var slut. I ren frustration glömde jag ta med mig mitt scorecard när jag gick tillbaka ut. I några sekunder var jag lack, och tänkte att ”Detta var ju just snyggt! Kul start! Stor chans att jag klättrar bra på de kommande fyra problemen med all denna frustration i kroppen.” Efter dessa tankar insåg jag att jag var tvungen att lägga bitterheten åt sidan och jag intalade mig att jag inte skulle ha tagit zon, eller klarat problemet, även om jag fått tid till det.

Problem nummer två, tre och fyra gick ganska bra, och allteftersom jag gick vidare till nästa boulder blev vi förståss färre och färre klättrare kvar. Från att ha varit tio klättrare samtidigt (fem problem i vardera *startgrupp) var vi bara två stycken kvar när det var dags för sista problemet. Detta problem startade med en mantling, och alla som känner mig vet att jag är väldigt förtjust i mantlingar. Starten var en kombination av en mantling och ett knälås, och efter ca två försök på starten blödde mitt andra knä. Jag vände mig skrattandes om till funktionärerna och pekade på blodet. Publiken (som nu bara hade mig och en tjej till att kolla på) jublade, och mitt andra knä blev tejpat. Ett försök till och jag var uppe och slog på toppgreppet. Publiken, som hade somnat lite efter fyra timmars kval, vaknade nu till och hejade för fullt. Tejpen bättrades på inför ett sista press. Båda knäna blödde, funktionärerna skrattade, speakern ropade och publiken skrek. Jag tog tillfället i akt att flina åt publiken och vifta åt dem att heja lite mer. Och oj vad de väsnades! Det hela kändes lite overkligt. Med alla dessa nationers hejarop i ryggen tog jag tag i startgreppen igen och kilade fast det blödande knät. Med ännu ett slag på toppgreppet föll jag ner igen, vände mig om till publiken, skrattade, vinkade och lämnade scenen. Så fort jag gick ut sprang funktionärerna fram och torkade bort mina blodspår från väggen.

Denna dag fortsatte med härligt häng och dubbelt födelsedagsfirande. Skratten fortsatte hela kvällen, och den frustration jag känt efter första tävlingsproblemet var som bortblåst. Världen kändes vänlig, och livet kändes lätt.

Dagen efter var det dags för semifinal och Final. Daniel hade missat semifinalen med ett par ynka placeringar, och likaså Hannah (från Norge). Vi hade alltså inga nordiska klättrare att heja på i semin, men vi hejade på alla andra språk istället.

Till finalen var alla biljetter slutsålda och ca 6000 pers var på plats i publiken. Jag kan inte beskriva känslan av att se dessa finalister slita uppe på scenen. Jag kan inte heller beskriva ljudnivån och energin som skapades varje gång det var dags för någon av de tyska finalisterna (Jan och Juliane) att klättra. Jag tänker inte avslöja mer, utan du bör titta på finalen själv (länk finns i slutet av texten). Dock rekommenderar jag att vara på plats och se denna typ av finaler, såklart!

Resan fortsatte och övergick så småningom från en tävlingsresa till semester. Jag fortsatte ruinera hotellen som bjöd på grymma frukostbufféer, men tävlingsklättring byttes nu ut mot stadspromenader och besök på museum. Tävlingsresor och klätterresor i all ära, men den där familjen trivs jag allt väldigt bra med också. En kombination av dessa två var ultimat!

Nu är jag återigen i Göteborg. Denna gång med ett sår på knät som börjar blöda varje gång jag böjer på benet (ni som någon gång lagt ett slitande knälås vet hur dessa sår brukar bete sig). Jag tänker på klättring och framtid. Precis som ett barn, så drömmer jag om att bli lika stark som de bästa. Och vem vet? Kanske det går! Drömmar har gått i uppfyllelse förr.

Här är en länk till VM-finalen: http://live.redbull.tv/events/426/ifsc-boulder-world-championships-2014-munich/

Text: Stella Plantin
Foto: Adam Plantin och Anna-Karin Plantin

*Eftersom det är så många deltagare på dessa tävlingar delas alla damer (likadant med herrar) upp i två grupper och kvalar på olika problem. Den som får bäst resultat i gruppA får delad placering med den som får bäst resultat i gruppB, osv. (Detta leder till att alla placeringar blir delade efter kvalet, eftersom man inte kan jämföra grupperna med varandra när problemen i de två grupperna inte kan vara exakt lika svåra. För att rätt personer ska gå till semifinal så rangordnas de 30 bästa och delas lika i de två grupperna, varav resten lottas ut).