High Sport Svenska AB

Vårresa Spanien och Frankrike 2014

Postat av: Erik Heyman den 19/05 - 2014 kl. 10:16:00

Jag och Henrik af Petersens åkte söderut den 20 mars. Fordonet var i vanlig ordning den oranga campingbussen, som i princip hittar vägen själv till Katalonien numera. Bak på bussen hängde två gubbcyklar, det var en nyhet för den här resan och en riktig höjdare skulle det visa sig. Första stoppet var planerat till St Leger du Ventoux i sydfrankrike, för att sedan köra vidare till Katalonien i norra Spanien. Vi hade drygt tre veckor till förfogande och målet för resan var för min del först och främst att göra upp med min gamla nemesis, leden ”Mind control” i Oliana. Till saken hör att min medresenär har med Oliana på sin lista över de tre sämsta klipporna i världen, tillsammans med Flatanger och Solvik. Denna uppfattning är han relativt ensam om, men jag kände mig tvungen att respektera och ta med detta i beräkningen. Planen var därför att vara i toppform för att göra Mind control på ett par dagar, och sedan snabbt kunna åka vidare till andra klippor resten av tiden. Inför den här resan hade jag tränat mycket uthållighet på små grepp, det är en nyckelfaktor för att orka hela vägen på den 45 meter långa leden.

Vi fick en fin startdag i St Leger, tog cyklarna till klippan och klättrade på sydväggen i behaglig temperatur. Dagen efter regnade det så vi körde vidare till Spanien. I Oliana var det mesta sig likt, samma polacker, samma spanjorer och samma österrikare. Det är helt tydligt att den här klippan drar till sig vissa människor och sedan hålls de kvar, fångade av projektdjävulen… Flera av klättrarna vid klippan kände igen mig från tidigare besök, de tänkte antagligen liknande tankar om mig.

Första dagen på Mind control gick åt till att hänga upp slingor och gå igenom leden ett par gånger för att minnas alla sekvenser. Känslan i kroppen var bättre än vad den någonsin varit tidigare, det kändes som att träningen varit rätt den här gången. Dag två var det kallt med duggregn och blåst, så det kändes inte så lockande att köra med shorts, vilket är en stor fördel för att kunna använda knäskydd och få till en bra knälåsvila. Lyckades dock klättra i ett svep från klippet vid knälåset till toppen, det innebär att man klättrar i princip allt det hårda på leden och det hade jag inte lyckats med tidigare.

Dag tre var det perfekta förhållanden och efter en vilodag var energin på topp. Efter uppvärmning var det dags för ledförsök nr 1. Allting flöt på bättre än vid något tidigare försök. Efter drygt 30 meters klättring (cirka grad 8b upp dit) kommer man till en hyfsad vila med händerna i ett stort rundat hål. Därifrån är det en liten sprint upp till nästa vila i ett hål till höger där man kan göra ett smärtsamt knytnävsjam. Från denna vila är det ungefär 10 meters sugande klättring på ganska små grepp, där avslutningen går via en tunn tufa. I vilan med knytnävsjammet kände jag mig på det första ledförsöket helt lugn, det här kommer gå vägen, så här bra har det aldrig känts tidigare. Några sekunder senare hängde jag i repet, vad f-n hände? Ett fotsteg hade smulats sönder precis efter vilan, måste ha råkat stå på något som jag aldrig använt förut. Jag kände inte alltför stort hopp om att få till ett bra ledförsök igen, det brukar kosta på att klättra hela vägen upp dit jag föll av.

Efter en timmes vila kändes det dock som att det var dags att försöka igen. På detta försök kändes det om möjligt ännu bättre, pumpen höll sig borta hela vägen, och jag kunde ta mig till toppen utan större dramatik och klippa ankaret. Kändes lite konstigt att det inte blev någon riktig fight, men strunt i det, nu ska slingorna ner och sen ska det firas! Vi åt resans överlägset sämsta middag i form av fisk från matbutiken i Oliana som definitivt hade sett sina bästa dagar, sen gick vi upp till hotel ”Can Boix” där jag hade utlovat drinkar när projektet var i hamn. Drinkarna var inte heller de några höjdare men det spelade mindre roll, det kändes grymt skönt att vara klar med ett långtidsprojekt och ha två och en halv vecka kvar av resan. Henrik måste också ha varit lättad, han slapp ju vara fången vid en av de tre sämsta klipporna i världen. 

Resten av resan klättrade vi först i Figols och Tres Ponts i Spanien, sen åkte vi över till Frankrike, tillbaka till St Leger du Ventoux där vi stannade den sista dryga veckan. I St Leger slog vädret om, från ganska sval vår till sommartemperatur med shorts från morgon till kväll, bad i bäcken och klättring i skuggan. Cyklarna kom till användning varje dag på resan, cykel till och från klippan, handla mat, sightseeing på vilodagarna, vansinneskörning på serpentinvägar. En summering av GPS:en visade att det blev 48 mils cykling på resan och maxhastigheten på den gamla 3-växlade Crescenten var 60 km/h. Tvåhjulingarna kommer definitivt få följa med på kommande resor, en ny dimension till klätterresan helt enkelt. Sista dagen på resan var vi på klassiskt manér så slitna som man blir av att dag efter dag klättra on sight på pumpande kalkstensleder, så vi var nöjda med att åka hemåt och turades om att sova som små barn bak i bussen medan bussen tuggade norrut på motorvägarna.