High Sport Svenska AB

Världscup i Kranj 2013 (lead)

Postat av: Stella Plantin den 25/11 - 2013 kl. 09:31:00

Jag vill lära mig att klättra, tänkte jag när vi satt på flyget hem.
Alla delar av min kropp, från tåspetsarna till de yttersta hårstråna på mitt huvud, var fyllda av inspiration efter tävlingshelgen. Känslan av att ha fått vara en del av alla dessa duktiga klättrare hade trängt sig in i mig och gjort mig extremt motiverad. Ju mer jag tänker på den gångna helgen, desto mer klättersugen blir jag.

Första gången jag provade att klättra på en klättervägg var för drygt fyra år sedan, men som juniorlandslagets förbundskapten (Reino "Nicki" Horak) har uttryckt så är det bara det senaste året jag faktiskt klättrat när jag befunnit mig på väggen. Med detta menar han att det var först för ett år sedan jag började förstå hur jag faktiskt skulle röra mig på väggarna. Innan dess tog jag bara i och slet mig upp utan någon vidare finess. Att jag tillslut börjat förstå hur jag ska röra mig på väggen är nog inte något som hänt helt plötsligt, utan något som både medvetet och omedvetet jobbats fram inom mig under en längre tid. Om det är så att jag äntligen börjat förstå mig på detta, så ligger många av deltagarna från helgens tävling mil framför mig. Att se dessa klättrare dansa upp för väggarna är helt otroligt.

Hannes Puman, Geir Söderin och jag hade för en vecka sedan besökt Fredrikstad och deltagit i Norgecupen. När vi satt i Nickis bil på väg hem slängde han ur sig att han tyckte det skulle vara kul om jag och Geir hakade på honom och Hannes till Kranj fem dagar senare. Jag blev lite paff och undrade om han verkligen tyckte att jag platsade på en världscup. Jag har haft en liten dröm om att jag någon gång skulle vilja delta i en världscup så efter en kort stunds funderande sa jag "okej då". Även Geir svarade ja och vi båda plockade upp våra mobiler för att försöka ändra de jobb vi hade bokat in för helgen. Så fort jag hade bestämt mig för att följa med kände jag att denna helg skulle bli fantastiskt rolig.

Nicki, Hannes och jag flög från Göteborg tidigt på fredagsmorgonen, medan Geir åkte direkt från jobbet i Stockholm senare på kvällen. När vi tillslut kommit fram till Kranj var vi precis så trötta som man brukar vara när man har rest en massa timmar, och därför fördrev vi dagen med att äta. På bara några timmar lyckades vi äta både lunch, pannkakor, glass och middag. Man kan självklart fundera över om detta var den ultimata uppladdningen för tävlingen dagen efter, men vi trivdes, och det var huvudsaken. Nicki för protokoll över hur många kalorier han får i sig per dag för att se till att hålla sig fit, och denna dag slutade självfallet inte så bra på den fronten. Han hade fått i sig mer än dubbelt så mycket kalorier som planerat men ändå inte lyckats få i sig ens en tredjedel av den tänkta mängden protein.

Herrarnas kval började redan på lördagsmorgonen medan alla damer fick vänta till kl 14. Varken Hannes eller Geir ställde något alarm på sina telefoner när de gick och lade sig på fredagskvällen, så de blev väckta av att Nicki ringde strax efter kl sju och frågade vart de höll hus. Själv passade jag på att ta sovmorgon och kom till klätterlokalen strax efter att herrarnas kval dragit igång. När jag kom in i lokalen blev jag en aning överväldigad. Fler än hundra av världens absolut bästa klättrare var samlade i samma rum och skulle upp på samma leder. Dessa leder skulle även jag få testa på.

På den lilla uppvärmningsväggen trängdes alla dessa vältränade klätterkroppar. Coacher från världens alla hörn gick och pekade på dåliga grepp för att värma upp sina aktiva. Det fanns nästan inga bra grepp på uppvärmningsväggen och det slog mig då att denna tävling var utöver de jag tidigare ställt upp i - här behövdes inga bra grepp. En japansk tjej klättrade omkring med munskydd och jag kom att tänka på att här fanns människor från helt olika länder och kulturer, men alla var nu här för att klättra och följa precis samma regler.

Jag kan inte låtsas att jag saknade nervositet när jag knöt in mig för att gå på lederna. Jag hade absolut ingen press på mig utifrån, men eftersom den största tävlingen jag tidigare varit med på var en junior-europacup kände jag mig lite skraj för hur hårda lederna skulle vara. Jag hade hört att tävlingarna i Kranj var kända för att ha extra hårda leder, och att lederna skulle smälla på samma sekund som man lyfte från backen. Skulle jag lyfta från backen, eller skulle jag falla innan första klippet? Så fort jag lämnat golvet slutade jag oroa mig och började klättra istället.

Ingen av oss svenskar gick till semi denna dag men vi var på otroligt gott humör trots detta. Vi sprang omkring och lekte hela dagen. Träd, stänger, gräsmattor och byggnader fungerade alldeles utmärkt att leka runt på. Hannes har hittat på att han ska göra 100 chins per dag, så fick han syn på en bra trappa, gren eller stång sprang han genast dit och gjorde 10 st. Geir och jag tyckte att detta var en väldigt bra idé men vi bestämde oss för att börja lite lugnt med 50 st per dag, medan Hannes nu istället stäppar upp det till 120.

På eftermiddagen återvände vi till klätterlokalen för att kolla på semifinalen. Vår norska vän Tina Johnsen Hafsaas hade precis lyckats klara sig till semi där hon klättrade jättebra och slutade som nummer 18. När vi satt där och tittade på dessa starka klättrare började jag fundera över hur dessa kroppar kan se så olika ut fast de är elitidrottare inom samma sport. Vissa är långa medan andra är jättekorta. Vissa har superstora muskler medan andra är seniga. Vissa smyger upp för lederna medan andra hoppar och tar i. Kommer detta förändras allt eftersom sporten utvecklas? Kommer alla repklättrare i världstoppen om 20 år se precis likadana ut som sina motståndare, eller kommer denna häftiga variation av människokroppar fortsätta existera i eliten?

Tyvärr flög vi hem redan på eftermiddagen på söndagen och hade därmed inte möjlighet att se finalen på plats. Nicki åkte tidigt till flygplatsen där han satte sig och pluggade anatomi medan vi andra tre åkte till Ljubljana för att än en gång frossa i pannkakor, springa omkring och leka, kolla på konst och filosofera om oändligheten. En mycket trevlig dag i fina miljöer med fina människor.

På vägen hem tänkte jag på alla klättrare som inspirerat mig under helgen. Jag tänkte på hur de rörde sig på väggen och hur de såg ut att trivas.
Jag vill lära mig att klättra, tänkte jag när vi satt på flyget hem.

På ifsc's hemsida kan ni se hela tävlingen: http://www.ifsc-climbing.org/

Vill ni se oss svenskar klättra kvallederna kan ni kolla här:
Damernas kval:
Jag klättrar första leden vid 46 min och den andra vid 2h 29min
http://www.youtube.com/watch?v=KGw8zMcO60M

Herrarnas kval:
Hannes klättrar vid 1.12 och 3.24
Geir klättrar vid 1.06 och 3.30
http://www.youtube.com/watch?v=GdWXxNQLhv4#t=4333

Kommentarer (0) | Läs mer