Olas blog

Efter förra årets besök i Geyik Bayiri var jag säker på att jag skulle åka tillbaka. Vacker bergsmiljö, skön stämning och trestjärnig kvalitet på klättringen är starka frestelser när göteborgsvintern är som värst.
Precis som förra resan till Spanien började det dåligt: ösregn och kyla. Fast den här gången var det riktigt illa, bilar hade stannat på översvämmade motorvägar, mindre vägar hade spolats bort och alla prognoser spådde regn i flera dagar. Deppigt när man bara har en vecka att spela på, men som tur är finns det flera överhängande klippor i Geyik Bayiri som tål mycket regn innan de blir blöta. Tyvärr blåste det ordentligt, vilket gjorde att man inte höll sig torr även under de större överhängen, och klättermotivationen sjönk i takt med att vi fick gömma oss längre och längre in i grottorna. I min optimism hade jag lämnat regnjackan hemma, men syntetjackan Fitzroy från ME visade sig stå emot regn bra. Till skillnad från dunjackor så isolerar den bra även när den blivit lite blöt, en livräddare helt enkelt.

Branta väggar är bra när regnet vräker ner.
Två dåliga klätterdagar och en ofrivillig vilodag senare så sprack det upp och vi kunde njuta av morgonkaffe i solen med snöpudrade berg som kuliss. Vårt lilla gäng utökades också med en fjärde person, Johnny Banan, vilket gjorde att vi fick mer tid för klättring när vi blev jämna par. För en gångs skull var jag yngsteman i gänget, som förutom mig och JB bestod av Henrik gånger två. Som yngling fick man finna sig i att sköta markservice som att laga frukost och middag, men det tycker jag i och för sig är ganska kul. I gengäld fick man sitta andäktigt vid kaminen på kvällarna och lyssna till närmare 110 års samlad visdom om livets hårda skola. I ärlighetens namn blev det mest det vanliga ältandet om träning, klätterprojekt och annat insnöat klättertugg, men också lite inblickar i författarskapets hårda vardag, offentlig upphandling och JB:s fascinerande fantasivärld.

Morgonsol på Sektor Sarkit.
Klättring blev det desto mer av när solen kom för att stanna. Som vanligt fanns det fler leder än vad tid och ork räckte till för, men jag hann prova en del vilket resulterade i både roliga bestigningar och svordomar.  Höjdpunkten för min del var "The Colonist" 8a+ som jag gått och laddat för ett on sight försök på. Det är en vacker linje på Sarkit-sektorn som i sin övre del består av kompromisslös tufaklättring. Den är populär, så man fick ställa sig i kön och se till att vara redo när kusten var klar. Solen stekte och jag stack iväg uppåt i sommarmundering: shorts och baris. Henrik S tipsade i sista sekunden om att ta på knäskydden, så jag gjorde det och det visade sig vara en vinnande taktik. Det gick att få till flera knälås som hade varit väldigt smärtsamma utan knäskydd, tack för det tipset. Några minuter senare kunde jag klippa ankaret på en grymt fin led och konstatera nytt personbästa on sight, kul!

Broccoli, granatäpplen och apelsiner på marknaden. Vad mer behöver man?
Det blev flera nya personbästa i gänget och många roliga press de sista dagarna. JB och Henrik gånger två var alla i riktigt bra form. Det var kul att få se tre konkreta exempel på att utvecklingskurvan inte vänder vid 35, om nu någon hade fått för sig det.
Förutom ovan nämnda lärdomar så fick jag än en gång ett litet kvitto på att träningsupplägget inför förra resan verkar vara ett okej sätt att förbereda sig. Först två veckor med hyfsad hårdkörning med bouldering, sedan två veckor lättare klättring med fokus på uthållighet. Ingen raketvetenskap direkt men ändå något som påminner om ett träningsupplägg. En annan lärdom (som inte heller innebär så mycket nytt under solen) är att missade on sight försök för min del nästan alltid beror på fel lästa sekvenser och/eller för lågt tempo. Där finns mycket att lära, och det är väl bara att köra mer on sight för att få ordning på det.

Gözleme till frukost.
Resan avslutades på bästa tänkbara sätt med att på väg till flygplatsen äta en solid frukost bestående av "Gözleme" tillagade av tjocka tanter nere på marknaden. En blandning av pannkakor och rårakor, tillagade över eld och serverade med en massa tillbehör. För en blygsam summa fick vi mat i sådana mängder att till och med Henrik af P fick se sig slagen, och skamset vira in den sista biten i en servett för senare konsumtion.
 
Henrik S och jag checkade in på flygplatsen i Antalya med minsta möjliga marginal medan JB och Henrik af P stannade ytterligare fem dagar nere i solen, de verkade inte så ledsna för det.

I början av november åkte jag och Pekka ner till Katalonien för tre veckors sportklättring. Vi tänkte egentligen åka till Rodellar, men regnet som mötte oss när vi landade i Barcelona fick oss att ändra planer. Rodellar är känt för att vara blött länge efter regn så vi stannade istället i området runt Terradetts, där det finns mer än nog av fin klättring för ett par veckor. Regnet som mötte oss när vi kom ner byttes mot torrare väder och solsken. Den nya föraren över klättring runt Lleida inspirerade till att klättra på några nya ställen och det finns hur mycket som helst i området. I Terradetts klättrade vi dels på den klassiska "Bruixes" (häxklippan) men också på den mer okända Sector Regina på andra sidan dalen. Sector Regina är nordvänd, 35 meter hög och ännu brantare än Bruixes. Lite längre anmarsch (25 minuter) men väl värt besväret om solen steker för starkt på Bruixes. Majoriteten av lederna ligger i graderna 7c till 8a+ och är generellt jämna, pumpande och onsight-vänliga. Torkar långsammare än Bruixes men är som sagt ett grymt alternativ om man vill fly undan solen.  

 

 

Formule weekend (8a) på Bruixes, Terradetts.

Vi klättrade också tre dagar i Tres ponts, som ligger en dryg timmes körning nordost om Terradetts, 20 km norr om den kända hårdingklippan Oliana. Väggen i Tres ponts är som gjord för att klättras på: ordentligt överhängande och massor med positiva grepp. Klippan ligger vackert vid en flod och anmarschen är minimal. Solen värmer på förmiddagen men det blir snabbt kallt när skuggan kommer vid ett-tiden. Det var lite folk i Tres ponts jämfört med Terradetts, trots att klippan är med i den nya Lleida-föraren. Vi fick dock se en mycket stark lokal klättrare i aktion. Han var när att sätta en 7c+, trots att han bara har ett ben!

 

Kvällsljus på Bruixes.

En annan som imponerade var min kompanjon Pekka. Han genomgick under resan en smärre förvandling: från "mr power" till "mr endurance" och gjorde flera imponerande press med tredubbelt upprepat personbästa på kalksten som resultat. Han vägrade även konsekvent att använda knäna mot tuforna, vilket gör bestigningarna ännu mer solida.

Nics hus som ska bli refugio till vänster.(Foto Pekka)

På vägen till Tres ponts stannade vi till hos Nicolas, en fransk klättrare som köpt ett gammalt hus i den lilla byn Abella de la Conca. Han har planer på att öppna ett vandrarhem för klättrare nästa år. Med tanke på att det ligger strategiskt till om man vill klättra i bl a Oliana, Tres ponts och Terradetts så borde det kunna bli en succé. Huset var väldigt gammalt men mycket charmigt, och det var ett imponerande jobb de gjort hittills med renoveringen. Det finns utvecklade klätterklippor runt byn Abella (beskrivna i nya Lleidaföraren), och Nic hade stora planer om att fortsätta utvecklingen av nya leder. Han hade precis köpt en borrmaskin och 500 bultar så nu skulle han bara få lite ledig tid över från all husrenovering, klättring, barnpassning och sitt heltidsjobb i Paris... För den som är sugen på att borra så finns det nog stora möjligheter att få bo billigt i Abella mot att man sätter upp lite nya leder.

 

Pekka åkte hem efter två veckor, men jag hade ytterligare en veckas ledighet att spela på så jag stannade kvar. Jag mötte upp med familjen Söderin (Geir, Gudmund och Nanna) som tillsammans med Magnus,Jesper och Viktor kommit ner för att klättra och tävla (Geir och Magnus) i världscupen i Barcelona. Efter en regnig dag i Margalef åkte vi tillbaka till Terradetts. Jag var sugen på någon redpoint efter all on sight-klättring och lade några försök på Non stop (8b) i den brantaste delen av grottan. Den kändes lika hård som när jag testade för tre år sedan. Geir körde på grannleden Essencia de la resistencia (8c+) och gjorde flera bra press. Efter en vilodag var det tänkt att det skulle gå bättre men jag började känna mig sliten av nästan tre veckors intensiv klättring och fick känna på både stenpump och stolpe ut på on sightförsöken. Geir var nära igen på sitt projekt men ramlade på samma ställe igen.

 

Non stop (8b). Där tog det stopp! (Foto Jesper Östlund)

Dagen efter hade vi tidspress för Geir skulle ner till Barcelona med Magnus för att registrera sig på tävlingen. Det var kanske det som behövdes, för när han "bara skulle dogga igenom leden" som uppvärmning så hängde han plötsligt bättre än någonsin i det dubbla knälåset efter startkruxet och visade inga tendenser till att vilja dogga. Strax efter fajtade han sig med några mindre grymtningar igenom kruxpartiet och kunde med ett glädjetjut klippa ankaret. Geir var strålande glad och det var kul att få säkra en sån fin bestigning. Jag prövade Democracia (8b) och hittade bra beta innan vi fick springa ner till bilen för att Geir skulle hinna till tävlingen. Dagen efter var min sista klätterdag och det var tänkt att jag skulle klättra med Jesper och Viktor. De dök dock inte upp, så jag hängde på Tony och Murdo som var två trevliga skottar. Min plan var att köra ett gäng sista-dagen-press på Democracia men jag kände på första försöket att styrkan inte var på topp och testade istället en av de sista oprövade 8a-lederna som jag hade kvar på klippan, Maneras de vivir. Den var inte lika fin som de bästa lederna på klippan, men det gick vägen on sight. Jag avslutade med att klättra den fantastiska "Mallorca es funky", precis när solen gick ner bakom berget, och det fick bli en värdig avslutning på den här resan.

Inför resan hade jag testat ett enkelt träningsupplägg: en månad före avresan körde jag igång med två-tre veckors intensiv träning, framförallt bouldering, följt av två veckor med lättare träning på leder. Detta upplägget fungerade bra för att toppa formen min del, och kommer bli modellen inför framtida resor. Mitt mål med resan var att klättra två 8a on sight. Det visade sig vara lite lågt satt eftersom det klarades av första klätterdagen. Totalt gjorde jag sju stycken 8a on sight (plus en flash) vilket var fler än jag gjort sammanlagt i livet innan. Nu är det bara hem och vila lite innan träningen för nästa resa börjar.

 

Här kommer en inspirerande och bra text från High Sports sponsrade juniortjejer.

Tankarna om en resa tillbaka till Fontan började redan när göteborgarna från juniorlandslaget kom hem därifrån i påskas. Då hade sandstenen inget val, vi skulle tillbaka och klämma på den igen. Den här gången försökte vi samla ihop de goaste av de goa från Fabben, dock tappade vi några tjommar på vägen men till slut blev vi ett kärleksfullt brödraskap på åtta personer, alla med olika mål att uppnå i de franska skogarna.

 
Vi reste ner i två olika gäng där tre av oss åkte ner i Martins buss proppad med paddor och ved. De andra fem tog flyget med övernattning i tyska fåtöljer. Vi möttes i Franchard Isatis där det blev ett stort kramkalas. Efter vår första klätterdag åkte allihop till huset vi skulle bo i som låg i en by vid namn Moisenay. Huset visade sig vara en gammal familjeklenod vilket gjorde att vi kände oss som hemma direkt. Det var ett väldigt stort hus där inget rum låg på samma plan som något annat. Gammalt trä, fönster i duschen, renässansinspirerad lampknapp och stor braskamin i vardagsrummet påminde oss om i vilket land vi faktiskt befann oss.

De första morgnarna vaknade vi klockan sju av enormt högljudda kyrkklockor. Efter ett par dagar lyckades vi dock vänja oss vid ljudet och istället vakna runt nio-tio tiden av att någon hade bråttom ut för att klättra. Ett par stycken av oss gick ibland till det lokala bageriet för att köpa ett par nybakta baguetter att njuta av till frukost och i skogen senare på dagen. Efter lite om och men om vilket område vi skulle besöka för dagen satte vi oss i bilarna, slog på TSF Jazz (den lokala jazz-radiokanalen) och åkte iväg. Vi klättrade tills solen började gå ner, runt sextiden, då vi varannan kväll fick vantrivas i de enorma köpcentren för att köpa middag.

Vi tre tjejer har väldigt olika styrkor när det gäller klättring, en är "slabbdrottning", en är mer dynamisk och stark i överhäng och den tredje är mycket crimpstark och betakunnig. Detta gjorde att vi inte fick sänt samma sorts problem men dock fick vi alla våra bästa send i samma grad (7a). Grabbarna i gänget fick bland annat flera 7b och 7c med sig i bagaget hem. 

Trots att hälften av gänget var skadade fick alla klättrat hårt och mycket. Vi hade alla väldigt roligt och inte ens, ännu en illa stukad fot (som vi redan hade en av), fick ner humöret mer än nödvändigt.

Vi gjorde resan nu i månadsskiftet oktober-november och vi fasade för att råka ut för en hel vecka med regn. Visst blev vi påtvingade två vilodagar (tisdag & torsdag) på grund av dåligt väder men de andra dagarna lyckades stenen vara torr och vi fick mestadels blå himmel och sol. Vår första vilodag satt vi hemma och väntade på att det skulle torka upp, vilket det självklart inte gjorde. Istället begav vi oss ut, med klätterabstinensen i högsta hugg för att ta ut den på en 10-meter hög stapel av höbalar, på ett fält. Vi klättrade, hoppade och Albin försökte sig på att flyga vilket resulterade i en spricka i revbenet.  Den andra vilodagen var Stellas födelsedag då hon, Lova och Martin åkte in till Paris. De andra grabbarna och Hanne stannade hemma med samma förhoppning, som förra vilodagen, om att ett vädermirakel skulle ske.

 Sista dagen när vi städade huset fick vi slita lite extra med braskaminen då våra "sendarkarameller" som låg uppepå, smält ihop till olika stora klumpar. Sendarkaramellerna började som ett seriöst mätningssätt (för vissa av oss iaf...) av vår klätterkapacitet. En stor del av dessa karameller gavs bort till godistiggande barn under halloweenkvällen, de resterande delades ut och fick sin rätta plats i hushållet. Karamellernas värde sjönk dock under veckans gång (förutom för Martin som tyckte det var viktigt att senda för att få sitt dagliga sockerintag) då vi insåg att det faktum att vi var där och fick klättra med varandra var viktigare än att senda.

 På lördag morgon lämnade vi huset i de två olika ressällskapen. Hanne, Isak, Albin, Jim och Tumle tog flyget hem medan Lova, Martin och Stella som åkte i Martins buss styrde mot Berdorf, Luxemburg. Där skulle ett par dagar få tillägnas sportklättring, även denna på sandsten. Där klättrades bland annat en av världens finaste 6b+ (Bibi) som totalt tog andan ur alla tre. Leden tycktes aldrig ta slut och klättringen var väldigt varierande och annorlunda den svenska graniten. Även en fantastiskt fin överhängande 7b-arét (Voleur de Spits) klättrades. Bara känslan att lederna aldrig tog slut var väldigt nytt för oss två tjejer som aldrig klättrat sport utomlands tidigare. Vi kände att det är det här klätterlivet bör gå ut på, när vi bodde i en buss i skogen. När Lova en morgon gick upp för att göra frukost berättade hon efteråt hur mycket hon trivdes med att sitta där ensam bakom en buss, i Luxemburg, och koka gröt på gaskök.

Nu sitter vi här i Göteborg igen och känner oss mer felplacerade än någonsin bakom skolbänken.  Redan nu planerar vi, och tränar inför, nästa klätterresa.

 

 

Vi på High Sport är glada av att få börja sponsra tre av Göteborgs junior klätter tjejer med diverse utrustning som Evolv skor, Metolius paddor, Sanuk sandaler, selar mm som vi vet att kommer att bli flitigt använda. Här kommer en kort presentation av de tre och mer bilder och text kommer inom kort från deras nyligen gjorda resa till Fontan.

 

 

Stella

Jag heter Stella Plantin och har precis som många andra, som provat på klättring, blivit fantasiskt biten. Jag lever precis som de flesta andra klättrare, i en vardag som försöker tränga undan livet vid klippan och klättergymet. Min vardag består av gymnasiestudier. Jag har bara sista läsåret kvar, sedan hoppas jag på att klättringen kan få ta ännu större plats i mitt liv. Jag vill helst få en så allsidig klättring som möjligt med både tradklättring, sportklättring och bouldering. Jag skulle även vilja testa på större äventyr på stora vackra berg. Träning och tävling inomhus ser jag mest som ett komplement till utomhusklättringen. Mitt mål är att bli starkare och utvecklas utan att behöva skada mig. De klättrare som inspirerar mig är inte bara de starka utan framförallt de som har ett intressant psyke, i form av en fascinerande och sund syn på klättring.

Första gången jag provade på klättring var för lite drygt två år sedan, men jag skulle inte påstå att jag började klättra ordentligt förrän i höstas (alltså för ett år sedan) då jag även började medverka på tävlingar. De som tränar mig är juniorlandslagets coach Timo Kero, dess förbundskapten Reino Horak och Erik Lutke. Jag trivs väldigt bra med dem alla tre. De ger mig bra träning, kunskap om skador och gott sällskap. Som jag nämnde tidigare ser jag utomhusklättringen som den mest betydelsefulla och roliga varav det är utomhus jag klättrar oftast, men när jag klättrar inne håller jag framförallt till på Fabben men även på andra lokala klätterväggar.

 

Hanne

"Mitt namn är Hanne Riise. Jag är just nu sjutton år och pluggar här i Göteborg. Jag har klättrat i ungefär åtta år totalt men började klättra seriöst för ungefär ett och ett halvt år sedan. Det var då jag började känna att klättringen övergavs som mitt fritidsintresse och blev en väldigt stor del av mitt liv. Så just nu är klättringen det jag ägnar mig åt mest.
     Jag sportklättrar och bouldrar både inomhus och utomhus. När vädret sviker en hänger jag på Fabben, annars är jag lite överallt runtom Göteborg och klämmer på stenen där. Just nu ser jag riktigt mycket fram emot en resa till det fantastiska Fontainebleu med mina närmaste "klättrare in crime".
     De som tränar mig just nu är juniorlandslagets coacher och förbundskapten Timo Kero och Reino Horak. Även fast jag inte är med i juniorlandslaget ger de mig chansen att träna med dem vilket är grymt roligt och givande. Även Erik Lutke finns till hands för mig som tränare.
     Alla som jag har haft någonting med att göra under de här åren bockar och niger jag för; tränare, vänner och andra fantastiska klättrare är dem som har tagit mig dit jag är idag. Fortsättningsvis vill jag bara fortsätta att utvecklas och klättra så mycket jag kan. Tack för mig."

 

 

 

Lova

Jag heter Lova Rosenqvist och är 16 år gammal, jag bor en bit utanför Göteborg och läser just nu ettan på gymnasiet. Jag går natur, vilket som alla förstår tar en hel del tid. Jag har klättrat och tränat ordentligt inom klättringen i ungefär två år, men jag har gått på barnklättring långt innan så. Där började jag när jag var ungefär 9 år gammal, jag kanske inte riktigt kan påstå att jag fastnade direkt, men nu kan jag säga att jag helst inte vill göra något annat. Jag klättrar för att det är väldigt roligt och dessutom bra träning, det allra bästa med klättring tycker jag är att klättra ute och träffa allt roligt folk. Vad jag tycker är roligast inom klättring är olika i olika perioder, just nu tycker jag nog mest om att klättra rep ute. Men jag antar att det lär förändras om någon vecka. Jag har några olika tränare, på måndagar tränas jag av Timo Kero och Nicki Horak, och vissa andra dagar i veckan tränas jag av Erik Lutke. Jag har mycket att tacka dem för. Förutom då vi klättrar utomhus är vi på Fabben och även andra klätter väggar i Göteborg, så där lägger jag mycket tid. Jag kan inte påstå att jag har någon direkt målsättning med klättringen, jag gör det för att det är bäst. Sedan skulle det självklart vara kul att bli duktig och undvika att skadas, och utvecklas vill man ju göra hela tiden.

Mitt bästa klätterminne är från i våras då vi åkte till Fontainebleue, och bouldrade. Det var även det bästa klätterstället jag har varit på, stenen var grym! Jag tycker att resan var så bra eftersom området var perfekt, sten överallt och så många problem så det kändes som om man aldrig fick nog klättrat. Dessutom goa människor och bra väder alla dagar, gjorde resan kanon bra!

 

 

 

Nu var det två år sen vi på High Sport var i Kjuge och det är på tok för länge för Kjuge är verkligen fint på hösten när träden exploderar i färger. Vi hade tur och efter lite regn och fukt på fredag eftermiddag när vi kom fram blev det en kanon dag på lördag. På söndag var det återigen fuktigt så vi beslöt att åka hem till Göteborg men på vägen klarnade det upp och Johan kom på den lysande idén att åka fram till Hulta stenen som delvis var klätterbar.  Här kommer några bilder enligt följande: Johan klättrar på Hulta stenen, Johan klättrar på Moby Dick, Richard på Monolite två bilder, Johan Moby Dick, Niklas Monolite, Erik Hulta stenen, Tomaz High Ball Ratajczak på skräck högt blött sva Hulta, utanför Grindstugan, Thats all folks.

Missa inte höstens stora utförsäljning av bland annat dunjackor, klätterskor, fleece, klätterprodukter mm, minst halva priset och udda grejor gräsligt billigt!

Hej.
 
Här kommer bilder på det imponerande berg som Martin och Magnus försökte sig på i sommar och en liten rapport från dem. High Sport sponsrade expeditionen med bland annat all hårdvara som Mastercams, DMM kilar och karbiner, Stubai stegjärn och isyxor och rep från Singing Rock och klätterskor från Evolv.

 

Hej alla. Nu ar vi tillbaka i "civilisationen", vi har kommit till Gilgit. Nu ar det bara 6 dagar till flyget hem. Vi har haft det superbra. Berget var supersvart och vadret kallt. Vi orkade inte attklattra med all campingutrustning pa hog hojd och i sa svar terrang. Vi fick ge upp. Men vi klattrade en annan topp som inte har nagot namn. Det var en underbar dag. Kallt, for det var en nordvagg och svart och massa sno men vi kom upp och ar jatteglada for det.
 
Pakistan ar underbart, vi har det jattetrevligt och traffar massa trevliga manniskor och bergen ar helt sjukt vackra. Nu ar det dax att soka upp en barberare och en kalldusch vilket ar standard.
 
Vi hors
 
Martin 

 

TRpic: Tahu Ratum från BC. Leden är den vänstra siluetten.

IMG_1822: Magnus på tur i Store Blåmann i juli.

 

 

Den nionde augusti reser Martin Jakobsson och Magnus Eriksson till Hunzaregionen i Pakistan.

Målet är den 1500 meter höga och oklättrade nordostpelaren på berget Tahu Ratum 6651m.

 

 

Vår förhoppning är att klättra i god alpin stil. Alltså inga fixrep och inga borrbultar.

Eftersom ingen prövat denna led tidigare har vi lite information och är beredda på allt från relativt lätt

klippklättring till längre passager med artificell klättring. Likaså lätt snöklättring till svår mixlättring.

 

Då Martin befinner sig i Stockholm och Magnus i Tromsø ser deras förberedelser lite olika ut.

Martin har har genomfört ultramarathon, simmat till klippor i skärgården och klättrat flera av Stockholms sämsta leder.

Magnus har klättrat på Kvaløya. Repeterat klassiker och satt upp tre nyturer varav en på Store Blåmann.

 

 

Med en samlad erfarenhet från hundratals alpinturer och storväggar

runt om i världen tror vi att denna tur passar oss perfekt.

 

 

 

 

Resan började med två dagars klättring i Oslo. Först åkte vi till Fetsund som ligger strax norr om staden. Där bjuds det på trevliga överhängande leder med minimal anmarsch. Inte den finaste klippan i Oslo-området men kul för en dags on sight-klättring. Dagen efter åkte vi till Sörkedalen där man får börja med en timmes promenad för att komma till klippan. Kanske går det snabbare om man inte stannar och äter hallon var tionde meter. Klättringen är hård och fin även om klippan bryts av en stor hylla som gör lederna mindre ihållande än vad de hade kunnat vara. Vi mötte upp med Chris och Erika som hyr en stuga på toppen av klippan. Därifrån var det utsikt ända bort till havet, inte illa! Vädret såg ut att bli dåligt i Oslo så vi körde norrut till Tröndelag. Först till Snillfjord där det finns några fina kilturer på en klippa av prima kvalitet. Vi fick guidning av de trevliga karlarna Mats och Jo-Arve.

 

Jo-Arve har ett extremt coolt projekt till vänster om "Ut av paradis" som börjar med en brant 7c och sedan fortsätter i ännu brantare terräng (cirka 8a enligt JA). Jag gjorde första delen och håller tummarna för att förlängningen blir gjord snart, den ser fantastisk ut.

 

Vi klättrade en dag på klippan med det trevliga namnet Hell och vi gjorde även misstaget att campa nere vid älven i Hell. Det blev ett rent helvete kan man säga men det är en för lång historia att berätta här.

 

Två dagar senare kom vi till Flatanger. Det är en numera berömd "granitgrotta" som är snäppet större än sin kusin i Bohuslän. Man bor som en kung under klippan och klättrar kungligt bra leder. Jag klättrade Erik Massihs led "Drummediedret" (8a+) som är en 30 meter lång superled som hänger över 7-8 meter. Denna led går dock bara halvvägs upp på väggen på den "flacka" delen av grottan, så det finns en del hårt och långt att köra på nu när borrandet har kommit igång på allvar där uppe. Fortsättning följer...

 

Efter två dagar i Flatanger hämtade vi Patrick i Trondheim och körde upp till Vingsand. Där finns det brant, jättebrant och tokbrant  bouldering. De flesta problemen är dessutom långa, så det handlar om minst sagt fysisk klättring. En intressant aspekt är att förare saknas, lokal guidning är ett måste för att hitta till de ganska utspridda klätterställena och om man vill veta namn och grad på det man klättrar.

 

Om man gillar dykning och fiske så går det att fixa proteindelen av kostcirkeln alldeles gratis ur havet. Själv var jag mycket sugen på att fridyka efter "kamskjell" (pilgrimsmusslor) som enligt ryktet skulle finnas i stort antal vid Vingsand. Efter att ha fått lite beta om var de höll till (ganska djupt på sandbotten) så var det inga problem att få en daglig bukfylla av dessa delikatesser. Jag åt som mest 19 musslor på en dag, vilket skulle ha kostat mig 380 kr om jag köpt dem i Hötorgshallen, enligt en välinformerad Stockholmskälla.

 

BILDTEXTER

Mats Mosti klättrar "Ut av paradis", 7c i Snillfjord. Den klättrade jag också sen.

Regnsäkert häng under klippan i Flatanger.

Typiskt Vingsand: Brant, långt och okänd grad. Nya Shamandojorna är på.

 

Roligare än att plocka svamp!

Någon som vet var hjärnan sitter? Anatomisk studie av Pecten maximus.

Ser ut som fiskbullar men är ett par snäpp godare.

En fet linje genom en grotta i Hellvika. Namn och grad okänd.

Flaskpost, 7B+. En av klassikerna i Hellvika.

Frukost i Vingsand: kaffe, knäckebröd och pilgrimsmusslor.

Patrick på Sentrallinja, 7C+. 25 move lång, en av de bästa i Vingsand.

Sunnihalin heter en fet grotta. Okänt problem, 7B+ typ.

 

Högsommaren spenderade jag nere i Europa. I slutet av juni åkte jag och Mike till Frankenjura. Vi blev positivt överraskade av den höga kvaliteten på klättringen, den perfekta temperaturen och den tyska gemytligheten. Ryktet om att det skulle vara svårt att klättra on sight i Frankenjura tyckte jag inte stämde helt. Lederna är visserligen kortare än på sydligare kalkstensklippor, men de är ofta ganska jämna och ihållande och klättringen relativt lättläst. Hit blir det fler resor! Tyvärr gömde sig kameran oftast i topplocket när vi var ute och klättrade, så bilderna som representerar Franken får bli:

Efter Franken körde vi ner till Verdon. Vi klättrade på en fet nordvänd vägg nära Chateaudouble som heter "Baume de Saint Jean" och hade hårda, branta leder upp till 40 meter långa. Konstigt nog var det ganska oklättrat och smutsigt, men klippkvaliteten och lederna var det inget fel på. Kameran gömde sig även i Verdon men en bild på vår campingspot bredvid en 180 meter hög bro blev det i alla fall:

Jag kunde inte låta bli att göra ett bungyhopp från bron. Tydligen europas högsta hopp och det var helt klart en speciell känsla att susa med huvudet före ner mot ravinens botten. Rekommenderas om man har vägarna förbi och känner för att bränna tusen spänn på fem sekunder. Det blev inte någon klättring på de stora väggarna i Gorge du Verdon, värmen skrämde bort oss. Vi klättrade istället två dagar på den nordvända klippan "Bauchet" som har fina leder med tufor och hål. Leden "Comme les Destins conduisent" (7c) var grymt fin, kul och varierad.

 

Från Verdon är det inte långt till Ceüse och där mötte vi upp med Henrik gånger tre, Fredrik, Emma, Hanna, Bobo, Johan, Martin m fl och bildade ett Camp Sweden under juli månad. Jag har varit flera gånger i Ceüse förut och det mesta kändes välbekant: campingen, den stekande solen på anmarschen och trängseln på uppvärmningslederna. Efter första klätterdagen var dock alla negativa känslor som bortblåsta: kvaliteten på klättringen i Ceüse och den otroliga utsikten från klippan gör att det är värt att återvända gång på gång. Det blåste kalla vindar från bergen de första dagarna, och nere på campingen var det långt ifrån sommarkänsla. En av Henrikarna kom ner utan mössa och dunjacka och när nordanvinden drog igång varje kväll gick han in i ett apatiskt tillstånd, antagligen det första steget på väg mot förfrysningsdöden. Han blev dock piggare och gladare när han fått köpt en dunjacka och lånat en mössa.

Berlinväggen är min favorit i Ceüse: svagt överhängande, ihållande leder på världens bästa kalksten. Ett mål med resan var att försöka klättra så många leder där som möjligt och förhoppningsvis "ticka av" väggen. Riktigt så blev det inte, men en handfull nya leder blev gjorda och en handfull återstår nu, hoppas bara de inte hinner bulta upp en massa nytt och hårt innan nästa besök...

 

Jag la några dagar på en brant 8b som heter "L'ami de tout le monde". Jag hade gjort den med ett häng och den kändes nära, men på ett ledförsök så drog det till på ett obehagligt sätt i ena ringfingret så det fick bli några dagars vila från hård klättring och inga fler försök på den leden. Vi gjorde några dagsutflykter till Orpierre som lockar med obefintlig anmarsch, tät bultning och soft gradering, inget av detta blir man direkt bortskämd med i Ceüse. Resans on sight-tick för min del blev Bookaro banzai (8a), en av flera jämnt överhängande 25-meters leder på fin klippa som finns där.  

 

Europa-tripen avslutades i Gorge du Loup som ligger 25 km från Nice. Trots att det är nära havet så är det bra förhållanden för sommarklättring eftersom det alltid går att klättra i skuggan och ofta blåser ganska friskt i ravinen. Vi mötte upp med delar av klanen Söderin (Geir, Nanna och Egill) som bjöd på trevligt campingsällskap och bra beta på de hårda lederna på Deversé. Jag och Martin gjorde klassikern Deversé Satanique (8a) och sen blev det ett gäng sista-dagen-sista-krafterna-press på den fina Quossai (8a+) men krafterna räckte inte riktigt till den här gången. Vi blev i alla fall så trötta att vi klarade 27 timmar i en folkabuss utan att bli rastlösa. Hem till Göteborg och några dagars vila och jobb innan det var dags att packa bussen igen och vända kylaren norrut, mot Norge.

 

BILDTEXTER:

En fossiliserad ammonit på leden "Ammonit" i Marientaler Wand.

Mike gillar den gemytliga inredningen på Waldcafé i Pottenstein

Association des malfaiteurs, 7c+. En 40 meter lång on sight-resa.

Klassisk silhuett på Bibendum, 8a. Ovanligt brant för att vara i Ceüse. 

Nu startar vi upp bloggen igen och denna vecka kommer två reportage från Crimp Erik och hans resor i Frankrike och Norge i sommar. Jay is chilly http://www.youtube.com/watch?v=BoEKWtgJQAU