Text: Stella Plantin

Jag vill lära mig att klättra, tänkte jag när vi satt på flyget hem.
Alla delar av min kropp, från tåspetsarna till de yttersta hårstråna på mitt huvud, var fyllda av inspiration efter tävlingshelgen. Känslan av att ha fått vara en del av alla dessa duktiga klättrare hade trängt sig in i mig och gjort mig extremt motiverad. Ju mer jag tänker på den gångna helgen, desto mer klättersugen blir jag.

Första gången jag provade att klättra på en klättervägg var för drygt fyra år sedan, men som juniorlandslagets förbundskapten (Reino "Nicki" Horak) har uttryckt så är det bara det senaste året jag faktiskt klättrat när jag befunnit mig på väggen. Med detta menar han att det var först för ett år sedan jag började förstå hur jag faktiskt skulle röra mig på väggarna. Innan dess tog jag bara i och slet mig upp utan någon vidare finess. Att jag tillslut börjat förstå hur jag ska röra mig på väggen är nog inte något som hänt helt plötsligt, utan något som både medvetet och omedvetet jobbats fram inom mig under en längre tid. Om det är så att jag äntligen börjat förstå mig på detta, så ligger många av deltagarna från helgens tävling mil framför mig. Att se dessa klättrare dansa upp för väggarna är helt otroligt.

Hannes Puman, Geir Söderin och jag hade för en vecka sedan besökt Fredrikstad och deltagit i Norgecupen. När vi satt i Nickis bil på väg hem slängde han ur sig att han tyckte det skulle vara kul om jag och Geir hakade på honom och Hannes till Kranj fem dagar senare. Jag blev lite paff och undrade om han verkligen tyckte att jag platsade på en världscup. Jag har haft en liten dröm om att jag någon gång skulle vilja delta i en världscup så efter en kort stunds funderande sa jag "okej då". Även Geir svarade ja och vi båda plockade upp våra mobiler för att försöka ändra de jobb vi hade bokat in för helgen. Så fort jag hade bestämt mig för att följa med kände jag att denna helg skulle bli fantastiskt rolig.

Nicki, Hannes och jag flög från Göteborg tidigt på fredagsmorgonen, medan Geir åkte direkt från jobbet i Stockholm senare på kvällen. När vi tillslut kommit fram till Kranj var vi precis så trötta som man brukar vara när man har rest en massa timmar, och därför fördrev vi dagen med att äta. På bara några timmar lyckades vi äta både lunch, pannkakor, glass och middag. Man kan självklart fundera över om detta var den ultimata uppladdningen för tävlingen dagen efter, men vi trivdes, och det var huvudsaken. Nicki för protokoll över hur många kalorier han får i sig per dag för att se till att hålla sig fit, och denna dag slutade självfallet inte så bra på den fronten. Han hade fått i sig mer än dubbelt så mycket kalorier som planerat men ändå inte lyckats få i sig ens en tredjedel av den tänkta mängden protein.

Herrarnas kval började redan på lördagsmorgonen medan alla damer fick vänta till kl 14. Varken Hannes eller Geir ställde något alarm på sina telefoner när de gick och lade sig på fredagskvällen, så de blev väckta av att Nicki ringde strax efter kl sju och frågade vart de höll hus. Själv passade jag på att ta sovmorgon och kom till klätterlokalen strax efter att herrarnas kval dragit igång. När jag kom in i lokalen blev jag en aning överväldigad. Fler än hundra av världens absolut bästa klättrare var samlade i samma rum och skulle upp på samma leder. Dessa leder skulle även jag få testa på.

På den lilla uppvärmningsväggen trängdes alla dessa vältränade klätterkroppar. Coacher från världens alla hörn gick och pekade på dåliga grepp för att värma upp sina aktiva. Det fanns nästan inga bra grepp på uppvärmningsväggen och det slog mig då att denna tävling var utöver de jag tidigare ställt upp i - här behövdes inga bra grepp. En japansk tjej klättrade omkring med munskydd och jag kom att tänka på att här fanns människor från helt olika länder och kulturer, men alla var nu här för att klättra och följa precis samma regler.

Jag kan inte låtsas att jag saknade nervositet när jag knöt in mig för att gå på lederna. Jag hade absolut ingen press på mig utifrån, men eftersom den största tävlingen jag tidigare varit med på var en junior-europacup kände jag mig lite skraj för hur hårda lederna skulle vara. Jag hade hört att tävlingarna i Kranj var kända för att ha extra hårda leder, och att lederna skulle smälla på samma sekund som man lyfte från backen. Skulle jag lyfta från backen, eller skulle jag falla innan första klippet? Så fort jag lämnat golvet slutade jag oroa mig och började klättra istället.

Ingen av oss svenskar gick till semi denna dag men vi var på otroligt gott humör trots detta. Vi sprang omkring och lekte hela dagen. Träd, stänger, gräsmattor och byggnader fungerade alldeles utmärkt att leka runt på. Hannes har hittat på att han ska göra 100 chins per dag, så fick han syn på en bra trappa, gren eller stång sprang han genast dit och gjorde 10 st. Geir och jag tyckte att detta var en väldigt bra idé men vi bestämde oss för att börja lite lugnt med 50 st per dag, medan Hannes nu istället stäppar upp det till 120.

På eftermiddagen återvände vi till klätterlokalen för att kolla på semifinalen. Vår norska vän Tina Johnsen Hafsaas hade precis lyckats klara sig till semi där hon klättrade jättebra och slutade som nummer 18. När vi satt där och tittade på dessa starka klättrare började jag fundera över hur dessa kroppar kan se så olika ut fast de är elitidrottare inom samma sport. Vissa är långa medan andra är jättekorta. Vissa har superstora muskler medan andra är seniga. Vissa smyger upp för lederna medan andra hoppar och tar i. Kommer detta förändras allt eftersom sporten utvecklas? Kommer alla repklättrare i världstoppen om 20 år se precis likadana ut som sina motståndare, eller kommer denna häftiga variation av människokroppar fortsätta existera i eliten?

Tyvärr flög vi hem redan på eftermiddagen på söndagen och hade därmed inte möjlighet att se finalen på plats. Nicki åkte tidigt till flygplatsen där han satte sig och pluggade anatomi medan vi andra tre åkte till Ljubljana för att än en gång frossa i pannkakor, springa omkring och leka, kolla på konst och filosofera om oändligheten. En mycket trevlig dag i fina miljöer med fina människor.

På vägen hem tänkte jag på alla klättrare som inspirerat mig under helgen. Jag tänkte på hur de rörde sig på väggen och hur de såg ut att trivas.
Jag vill lära mig att klättra, tänkte jag när vi satt på flyget hem.

På ifsc's hemsida kan ni se hela tävlingen: http://www.ifsc-climbing.org/

Vill ni se oss svenskar klättra kvallederna kan ni kolla här:
Damernas kval:
Jag klättrar första leden vid 46 min och den andra vid 2h 29min
http://www.youtube.com/watch?v=KGw8zMcO60M

Herrarnas kval:
Hannes klättrar vid 1.12 och 3.24
Geir klättrar vid 1.06 och 3.30
http://www.youtube.com/watch?v=GdWXxNQLhv4#t=4333
_MG_0367-Edit.jpg

Jag bestämde mig tillslut för att åka till Stockholm den 18:e oktober och delta i Nordiska Mästerskapen i bouldering. Jag hade aldrig tidigare ställt upp på ett boulder-NM, så jag såg fram emot att se hur det hela skulle arta sig. Vad jag inte visste när jag bestämde mig för detta var att Stockholmsvisiten skulle bli ett förstastopp på en resa som ledde vidare till Spanien. Said Belhaj hörde nämligen av sig till Martin Argus och frågade om han var intresserad av att följa med till Spanien för att skapa en film till Haglöfs. Efter lite om och men tackade Martin ja, och jag kom på den lysande idén att följa med - Said behövde ju en säkrare!

Nordiska Mästerskapen 2013

På fredagskvällen satte sig jag och Martin på tåget mot Huvudstaden. För att få okej pris på tågbiljetter blev vi tvungna att åka ganska sent. Efter tåg, buss och tunnelbana kom jag tillslut hem till mina klättervänner som redan satt på sig pyjamas och var redo att krypa till kojs. En av tjejerna råkade fråga om jag var hungrig, och det var jag naturligtvis. Detta innebar att det dröjde ännu en stund till innan vi tillslut kunde gå och lägga oss. Klockan var alldeles för mycket, men vi hade svårt att somna på grund av allt snack vi ville få ur oss. En av oss fyra skulle gå ut som nummer två på kvalet dagen efter, vilket tyvärr tvingade oss alla att stiga upp kl 7.

Lite för lite sömn blev det, men på lördagsmorgonen försökte vi ignorera detta och fylla kropparna med styrka, energi och glatt humör. Väl på Klättercentret gick vi rakt in i isoleringen och det blev kramkalas som vanligt. Underbart att få träffa alla goa nordiska vänner igen! En kopp kaffe och en juice, och sedan var det dags att räkna ut hur dags var och en behövde börja värma upp för att vara redo tills sin personliga starttid. Var femte minut fick en kille och en tjej lämna isoleringen för att starta på första problemet.

1384914_10151978936042801_1800784396_n.jpeg

Kvalproblemen var hårda, framförallt för oss damer. Jag tror att många av oss tjejer blev lite psykade av att kämpa så mycket på problemen utan att känna att vi kom någon vart. I kvalet hade vi 5 minuter på oss på varje problem och 5 min vila mellan varje. När problemen är så hårda att man klättrar hela dessa fem minuter man har på sig, blir man självklart mycket tröttare än om man skulle klara problemen på några få försök. Detta innebar att jag, och säkert många fler, kände oss riktigt trötta på de sista problemen.

Efter kvalet gick vi och hämtade en massa mat som vi satte oss och åt på golvet framför väggen där de sista herrarna fortfarande kvalade. Vi satt där och åt, och åt. Och åt lite till. Mycket god mat och många goda kakor. Plötsligt fick jag en hand på axeln "jaha, du får allt ladda om för ikväll", sa en av domarna. Va?, tänkte jag. Jag förstod inte riktigt. Final? Och där satt jag i lugn och ro och åt massa kakor. På tåget upp till Stockholm hade jag kikat på vilka damer som var anmälda till tävlingen och räknat ut att det fanns sju tjejer som i vanliga fall är bättre än mig, och sex platser i finalen. Därför blev jag lite överraskad när jag hörde att jag gått till final. Kul!

Ja, omladdning behövdes. Ett gäng av oss åkte hem till en av Stockholmstjejerna för att sätta oss i en soffa och titta på film. Jag var dock till och med för trött för detta, och bad om att få låna en säng där jag kunde sova en stund. Jag fick låna en säng, om jag lovade att ta av mina smutsiga strumpor först. Jag brukar aldrig kunna sova mitt på dagen men denna dag var det inga som helst problem. En dryg timmas sömn och jag kände mig som ny.

1414635_10151978936317801_350160976_n.jpeg

Så småningom var det dags att ta sig tillbaka till klätterlokalen som nu börjat släckas ner och fyllas av folk inför finalen. Vi var fyra svenskar i isoleringen: Kajsa, Geir, Björn och jag. Eftersom jag gått till final med minst marginal var det jag som klättrade först på alla fyra finalproblemen. Musiken var hög och alla spotlights var riktade mot väggarna. "Oj vad hårda problemen ser ut", tänkte jag, men "oj vad roligt", tänkte jag mest. "Detta ska bli riktigt kul!" Och kul blev det! När jag stod där ensam framför finalproblemen märkte jag att om jag gestikulerade med händerna mot publiken att de skulle heja lite mer, så gjorde dem det - som på TV! Det var en upplevelse i sig.

Jag fick slita på problemen som var väldigt svåra för mig. Ute i isoleringen var stämningen god. Killarna stundvis stod, stundvis låg, framför en fläkt och kylde händerna. Kajsa var så nervös att hon sprang och kissade varje gång jag gick ut på scenen till nästkommande problem (det vill säga ungefär en gång var 15e minut). Som vanligt lyssnade vi emellanåt på vad som hände utanför isoleringen och försökte lista ut vad publikens rop innebar.

Antony Gullsten och Therese Johansen blev Nordiska Mästare denna kväll. Själv slutade jag som nummer sex, vilket jag är mycket nöjd med. Det var ju trots allt första gången jag ställde upp på boulder-NM någonsin. Det bästa med hela tävlingen var att jag hade så fantastiskt roligt hela dagen!

Cuenca i Spanien

_MG_0242-Redigera_mini.jpg

Direkt efter tävlingen åkte jag, Martin och ett par andra iväg och åt kebab. Jag var hungrig igen, trots all lunch. Klockan blev över ett innan John Blund kom och hälsade på oss, och taxin som körde oss till flygplatsen plockade upp oss redan kl fyra. Detta resulterade i att den kommande dagen indränktes i en genomgående suddighet över. Trött!

"Said landar inte förrän kl fem, så vi kan ju åka till Barcelona medan vi väntar in honom. Det blir kul för dig att få se den staden", hade Martin sagt några dagar tidigare. Jovisst. Det var bara det att vi efter bara någon timma i Barcelona satte oss på varsin bänk, glodde rakt ut och vakensov. Visst fick vi se Barcelona, men inte så många fler delar av staden än den lilla fläck som råkade befinna sig framför våra två bänkar.

Said anlände, hyrbilen hämtades ut och vi började rulla. Efter ett par timmar var det dags för paus och Said svängde av den stora vägen för att slingra iväg in bland olivträden och slutligen parkera vid en strand. Martin och Said tog ett nattdopp medan jag själv försökte bekanta mig med en grannkatt. Detta kanske jag skulle låtit bli, för sedan hade katten väldigt svårt att ta avsked och ville allra helst hoppa med oss in i bilen.

_MG_0306-Edit.jpg

Cuenca var underbart. Området var så vackert att om jag ville kunde jag förgylla dagarna med att inte göra något annat än att se mig omkring. Vi lyckades besöka dalen under samma vecka som alla lövträd bestämt sig för att låta sina löv gulna. Höstsolen sken mestadels från klarblå himmel och fick dalen att lysa ännu mer. Lövträden växte längs floden längst nere i dalen medan barrträden täckte kullarna. Detta skapade en bild av en gul slingrande orm i botten av dalen och längs sidorna slingrade ytterligare två ormar. Dessa ormar var dock inte av lövträd utan av massiva kalkstensväggar. Kan det bli bättre?

Många klättrare jag pratat med har inte hört talas om denna klätterdestination. Jag hade inte heller hört talas om Cuenca innan jag åkte dit. Att stället inte är lika mycket på tapeten som många andra klätterområden i Spanien tycker jag är lite underligt. För mig var det första gången i Spanien men om jag jämför med klätterområden jag besökt i Frankrike, Tyskland och Italien är Cuenca i klass med de allra bästa. Antalet leder är otroligt, klättringen är varierad och jättefin, stenkvalitén och bultningen är över lag riktigt bra, inga avstånd är särkilt långa, både staden och dalen är väldigt vackra, och att klättringen inte är så omtalad just nu innebär att det är väldigt lite folk på plats. Alla klättrare vi mötte var spanjorer trots att vi besökte området under högsäsong. Under veckodagarna var vi i stort sett ensamma vid klipporna. För en sådan duktig klättrare som Said måste Cuenca vara perfekt. Det kryllar av leder i åttaregistret och det finns en hel del nior också. Vill man resa till Spanien för att klättra femmor och sexor är nog inte denna destination den mest ultimata.  

_MG_0172-Redigera.jpg

Våras hade Said varit nere i Cuenca och testat en led som heter "Palestina". Denna led var då blöt lite här och där vilket gjorde det svårt för honom att känna igenom den ordentligt.  Linjen hade tilltalat honom såpass mycket att han ville tillbaka till den nu för att se om den kändes möjlig. Leden är en 9a och en utmaning även för ett proffs som Said. Det var väldigt inspirerande att se honom projektera, men nästan ännu mer inspirerande att se honom klättra onsight, på leder som jag själv inte ens vågade testa. Personligen projekterade jag ingenting. Jag provade ett par hårdare leder men trots att jag lyckades dogga mig upp för dem på första försöket kändes det roligare att gå vidare och testa nya. Det fanns ju så mycket fint! Jag gjorde inte mer en två försök på någonting under hela vår vistelse. Det kändes fantaskiskt att ha möjligheten att testa så många bra leder.

_MG_0424-Edit.jpg

Vi bodde på ett hostel mitt i staden. När ägaren först visade oss tvåbäddsrummet och vi sa "Det här blir jättebra! Vi bor här alla tre.", såg han lite undrande ut, skrattade lite, ryckte på axlarna och sa "jaja, gör ni så". Rummet hade balkong och eftersom vi alla ville göra av med så lite pengar som möjligt installerade vi gasköket där ute. Första kvällen hade vi ännu inte hunnit köpa gas till köket men ville förstås ändå få i oss någon typ av middag. Vi dividerade fram och tillbaka om hur vi skulle lösa detta med mat. Kunde vi få tag på kokande vatten någonstans ifrån så vi kunde fixa couscous tro? Under tiden som detta samtal pågick tvättade jag händerna under kranen i badrummet och vattnet var så varmt så jag nästan brände mig. Problemet löst! Fram med kastrullen, i med couscous, rykande vatten från kranen, och snart hade vi mat.

Martin och Said beslutade att på fredagen skulle 15 euro läggas på haribo-godis, och kvällen skulle spenderas hemma på rummet tillsammans med detta godis och dubbad TV. Vi råkade dock äta oss väldigt mätta på middag och för att klara av denna förutbestämda kvällsplan blev vi tvungna att ta en promenad för att göra plats i magarna. Längre bort på himlen hade blixtarna uppvisning under åskmolnen. Detta oväder var ju en bit bort och skulle väl inte komma över oss om vi gick ut, tänkte vi, men där hade vi förstås fel. Regnet kom lika plötsligt som en förkylning brukar göra, och vi stod en stund under ett tak och övervägde om vi skulle vänta ut regnet eller inte. Vi kom överrens om att det är tråkigt att vänta, så det blev ett långt lopp genom ösregnet med Said i täten. Det är inte att rekommendera att springa när man är så mätt så man knappt kan stå, och det är heller inte att rekommendera att springa genom regn om man inte vill bli blöt. Samma sekund som vi kom tillbaka in på rummet slutade det självklart regna. Efter klädombyte startade godistävlingen där Said vann utan tvekan.

_MG_0439-Edit.jpg

Resan slutade i samma tema som den börjat - i sömnlöshetens tecken. Ett försök till några timmars sömn på flygplatsens stengolv innefattade domnade kroppsdelar och vakter med visselpipor. På flyget tillbaka till Sverige satt jag och halvdrömde om alla fina leder jag ville klättra i Göteborg när jag kom hem. När vi sedan landade mitt i den omtalade stormen blev jag påmind om vad hösten har för speciallitet i denna stad: Retligt regn toppat med vispad vind.

Text: Sella Plantin
Foto: Jonas Paulsson (bilder från NM), Martin Argus (bilder fån Cuenca)

Stella Plantin rapporterar:

 

sm001.jpgDetta var den roligaste tävlingen jag varit med på. Visst är jag glad över min egen prestation men framförallt är jag glad över det fantastiska evenemanget som helhet. Denna tävling var utöver det vanliga och kommer finnas skarpt i mitt minne, utan att så småningom blandas ihop med andra tävlingar.

 

På fredagskvällen innan tävlingshelgen ringde Stockholmarna Sara Enquist, Tove Wåhlin och Henrik Wåhlin, samt Eskilstunabon Katrin Amann, på min dörr för att spendera de kommande dagarna i mitt hem och på svenska mässan. Det är både praktiskt och roligt att vi kan bo hos varandra under tävlingshelger sm002.jpgi olika städer. I och med att vi alla varit med i juniorlandslaget har vi fått chansen att träffas mycket och lära känna varandra, vilket gett goda vänskapsresultat. Det är trevligt att under tävling ha många goa kompisar omkring sig.

 

Det blev tidig uppstigning för oss damer på lördagen, då kvalet hölls. Kl 7.30 ringde klockan och en stund senare skulle vi vara uppvärmda och redo. Isoleringen fylldes av nästan 30 damer och vi var alla mycket nyfikna på hur problemen skulle vara, och hade höga förväntningar på dem eftersom vi hört sm003.jpgmycket gott om problembyggarna Tonde Katiyo och Laurent Zemmour. Våra förväntningar uppfylldes helt klart.

 

Hela den uppbyggda väggen var överhängande, men detta kompenserades med många stora boxar. Problemen var både varierande, utslagsgivande och roliga. Alla damer kom upp för minst ett kvalproblem men ändå var det väldigt få som fick delade placeringar efter kvalet. Problemen var väldigt lekfulla med flera hopp och mycket balanserande. Jag har aldrig tidigare klättrat på bättre tävlingsproblem. De var roliga för både klättrare och publik. Det var skoj att uppleva sådana proffsiga byggare som Tonde och Laurent. De hade innan tävlingen skrivit upp hur många de trodde skulle toppa olika problem och efter tävlingen kunde de se att gissningarna nästan var helt rätt. De gjorde alla problem väldigt estetiska och var dessutom extremt noga med att tejpningen skulle vara snygg. Om t.ex. ett startsteg var en hel box så tejpade de runt sm004.jpghela boxen, om händer och fötter startade på samma grepp såg de till att skära av alla fyra tejpbitarna likadant, och om någon funktionär lämnat tejpen på toppgreppet för lång tog de sig upp och kapade av den. All denna nogsamhet gjorde att tävlingsväggen såg väldigt proffsig och inbjudande ut.

 

Att tävlingen hölls på svenska mässan var fantastiskt kul. Personligen har jag aldrig tidigare tävlat på något annat ställe än i en klätterhall. Det var väldigt mycket publik på plats. Både klättrare och ickeklättrare. Det är ovanligt att ha ickeklättrare i publiken och vad jag har hört tyckte även de att tävlingen var rolig att titta på. Både arrangörer, publik och klättrare var väldigt nöjda med arrangemanget, så förhoppningsvis görs det om. Inte nog med att byggarna var väldigt bra, det var sm005.jpgdessutom väldigt många funktionärer på plats vilket underlättar för oss tävlande. Said Belhaj var och höll stämningen uppe genom att vara både speaker och DJ under hela helgen.

 

När både damer och herrar kvalat färdigt begav vi oss (ett gäng på 13 pers) hem till mig för att äta, tjöta, skratta, spela piano och leka charader. Juniorlandslagets förbundskapten Nicki kom även han förbi och lekte med oss.

 

På finaldagen fick vi sovmorgon vilket vi var väldigt tacksamma för. Vi kunde sm006.jpgvakna i lugn och ro för att sedan så sakteliga börja röra oss ner mot mässan. Jag och Katrin kom till mässan och plockade åt oss nya nummerlappar inför finalen. Det kändes lite sorgligt att vi dagen innan var fyra goa vänner som gjorde detta medan vi nu bara var två kvar. Samma känsla slog mig när vi kom in i isoleringen där det istället för nästan 30 pers, som dagen innan, bara var 12. Det kändes som ett öråd hade hållits där de flesta blivit utröstade. En lite sorglig känsla, men det är ju så en tävling går till.

 

sm007.jpgStämningen i isoleringen var väldigt trevlig. Alla var på gott humör och flamsade runt ganska mycket. Visst fanns det nervositet i rummet men de flesta verkade bara vara glada över att vara där. Personligen var jag inte så nervös utan bara superglad över att ha gått till final. Alla i isoleringen peppade varandra och hoppades på att även kompisarna skulle klättra bra och bli nöjda. Det är alltid roligt att under en final, när man hör på publiken att någon där ute toppat sitt problem, försöka gissa om det var tjejen eller killen, innan en av dem kommer tillbaka in i isoleringen och avslöjar det hela.

 

sm008.jpgFör mig började finalen ganska dåligt, med ett svagt överhängande krimpigt problem. Alla de andra tjejerna lyckades ta zon eller toppa problemet medan jag själv knappt kunde göra första flyttet. Det är alltid lite nedpsykande när en tävling börjar på det sättet, men jag visste själv att detta första problem var det som skulle passa mig sämst av alla fyra. Jag är inte så förtjust i små krimpar och statisk klättring, som de flesta andra tjejerna, utan föredrar dynamisk klättring mellan hyfsade grepp. Jag lyckades hålla modet uppe vilket var tur eftersom de andra problemen visade sig passa mig mycket bättre. Det roligaste problemet för mig var ett som började med ett långt hopp till en låda sm009.jpgsom man sedan skulle mantla upp och sätta sig på, för att sedan försöka hålla balansen och matcha på toppgreppet. Detta var ren cirkusklättring, vilket Matilda Söderlund inte var så värst förtjust i. Hon kom ut i isoleringen efter läsningen och sa: "men det här är ju inte klättring. Det är ju massa andra konstiga grejer. Balans och sånt. Jag kan inte balansera." Vi klättrare såg alltså olika på dessa spektakulära problem, men jag är helt säker på att publiken njöt mycket av att se våra cirkuskonster.

 

Att Matilda var med på tävlingen var oerhört kul. Det är alltid roligt när de allra starkaste svenska klättrarna är med på SM så att resultattitlarna faktiskt stämmer med verkligheten. Inte sm010.jpgnog med att Matilda var med, utan även de flesta duktiga damerna som var i final på Boulder-SM förra året. Även herrarna hade ett väldigt starkt startfält där de flesta favoriterna visade sig. Det var kul att vi damer som gick till final var i sådan blandad ålder. Det är inte i många idrotter man ser sådan ålderskillnad i toppen på ett mästerskap.

 

Att både jag och Katrin stod på pallen i slutändan var en god överraskning. Ingen av oss hade kunnat tro det innan, utan vårt mål med tävlingen var att försöka gå till final.  Det var roligt att stå på pallen tillsammans med en god vän. Vi firade med en massa glass.

 

sm011.jpgJag har aldrig varit med om så mycket priser på en tävling tidigare. De som kom på sjätte plats fick mer grejer än vad vinnaren brukar få i vanliga fall. Det sägs att vi som stod på pallen tillsammans fick saker för 40 000 kronor. Funktionärerna sa att anledningen till detta fantastiska prisbord var att försöka locka tillbaka de bästa klättrarna till kommande tävlingar.

 

Sammanfattningsvis är jag extremt nöjd med helgen. En grymt bra arrangerad tävling, fantastisk stämning, underbara problem, starkt och stort startfält bland de tävlande, goa vänner, god glass och dessutom är jag personligen nöjd med min egen klättring.

sm012.jpgHoppas något liknande händer igen!

 

/Stella

sm013.jpgsm014.jpg

_Klippan.jpgNär fotografer pratar om "Fish eye" menar de ett objektiv med extrem vidvinkel, det vill säga ett brett synfält. För mig har begreppet snarare fått motsatt betydelse. Här kommer den (alltför) långa historien...

Jag och Henrik kom till Oliana för första gången i november 2012. Vi hade båda sett ut varsin led som vi ville testa: för min del var det tänkta målet "Fish eye", 8c och för Henrik "Marroncita", 8b. Vi såg båda fram emot att byta det vanliga "mängdklättrandet", som ofta blir fallet på resor, mot att fördjupa sig i en riktigt svår led som kräver flera dagars nötande.

Efter första klätterdagen var vi frälsta, vilken otrolig klippa och vilka leder! Klippan har utsikt över Pyrenéerna och gott om fina platser att ställa campingbussen på, inte mycket övrigt att önska. Efter några dagars arbetande på våra projekt var sekvenserna lösta och det var dags att börja göra seriösa ledförsök. Jag märkt ganska snabbt att det blev en helt annan uppgift att försöka klättra 40 metersleden i ett svep, inte mycket till vila erbjuds och leden hänger över runt 15 meter. Henke gjorde snabbare framsteg på sin led och var efter några dagar uppe och hade toppkänning flera gånger. Vi var båda inne i varsin lilla värld där synfältet snävades in mot lederna vi jobbade på: vilka grepp kan tas med två eller tre fingrar, var ska man ha fötterna vid vilan, vilka klipp ska man hoppa över?

Den relativt hårda nivån på lederna i Oliana gör att många "rock stars" gillar att hänga där. Chris Sharma bor i närheten och var förbi mest varje dag för att köra på sitt hård-hårda projekt "La Dura dura". Man kunde nästan ställa klockan efter hans rutiner: han dök upp vid klippan klockan två, värmde upp i solen, sen en doggning av projektet följt en stunds fokusering under leden, följt av två ledförsök där han föll på samma ställe, följt av samma svordom (en spansk sådan).

Efter tio dagar fick Henke till alla detaljerna på sin led, och han kunde klippa ankaret i toppen av Marroncita. Stort firande med fyrarätters meny på hotell "Can Boix" nära klippan. För min del kändes det som att klätterformen var lite i underkant för att räcka hela vägen, och efter ett antal ledförsök byttes high points mot low points. Jag började bli sliten och insåg att jag måste hem och göra läxan och träna upp den fysiska kapaciteten om det här ska kunna gå vägen. Sista dagen på resan var jag mer sliten än jag någonsin kan minnas att jag har varit på en klätterresa. Det var bara att skratta åt eländet och jag var evigt tacksam mot fransyskan som tog ner mina slingor på Fish eye medan jag satt utslagen i solen.

_Campingen.jpgEn ny chans uppstod redan tre veckor senare när jag, Martin och Henrik af P på självaste julafton rullade in med den oranga folkabussen i Oliana. Vi var på en tvåveckors julsemester och hade börjat resan med ett tvådagars stopp i Frankrike på vägen. Jag testade Fish eye igen men det kändes ungefär lika jobbigt som tre veckor tidigare, så jag beslöt att strunta i den på julresan och klättra på andra leder istället. Det finns fantastiskt fina leder i Oliana i grad 8a och uppåt, och jag gjorde Marroncita, 8b och Humildes pa casa, 8b+, två riktiga klassiker. Humildes är 45 meter lång och följer till största delen spikraka tufor där väggen är som högst. Inte så hårda flytt, det handlar mest om att hitta vilor i form av knälås och springa på snabbt däremellan för att hålla mjölksyran i schack.

Efter nyår bokades en ny spanienresa in. Jag och Henrik bestämde oss för att åka ner två veckor vid påsk. Detta gav möjligheten till drygt två månaders träning, vilket förhoppningsvis skulle kunna räcka för att orka hela vägen på Fish eye. Träningskvällarna på fabben fick en lite större mening än vanligt med ett så pass konkret mål i sikte, och det kändes som att formen gradvis förbättrades.

Vi började påskresan med en klassisk 24-timmars körning genom Europa. Väderprognosen visade regn uppe i bergen, så vi inledde med en dags klättring vid kusten, i Gelida strax utanför Barcelona. Det visade sig vara en fin klippa med bra campingplats under klippan. Dagen efter körde vi i regnet upp mot Oliana.

_Fish-eye.jpgFörsta dagen var solig och fin och när jag testade Fish eye igen kändes det faktiskt annorlunda mot tidigare, hade inte greppen blivit lite större? Pumpen kändes däremot mer brännande än sist, men den borde väl hinna förbättras på ett par dagar? Jag lyckades länka de översta tre fjärdedelarna av leden i ett svep på tredje klätterdagen, så nu hade jag en dryg vecka på mig att få ihop hela leden. Den nedersta fjärdedelen är kanske 7c+ i sig själv och avslutas med en hyfsad knälåsvila. Därifrån är det 50 flytt till topps, och den delen är uppskattningsvis 8b med ett krimpigt svakrux precis innan toppen.

Första ledförsöket slutade vid samma ställe som vid highpointen i november, avspottad vid kruxet halvvägs upp. Därefter följde en dag med perfekta förhållanden, soligt, torrt och en hyfsad vind. Sharma skrek sig upp för "Dura dura" till publikens jubel. Han verkade otroligt glad och lättad, det var visst flera års slit som var över för hans del. Trots perfekta förhållanden tog jag en vilodag, kroppen var sliten efter länkningar och ledförsök. Därefter följde en dag med fuktigt väder så jag körde lätt klättring för att samla krafterna. Sen kom en dag med perfekta förhållanden. Kruxet halvvägs upp, som jag aldrig kommit förbi tidigare, kändes löjligt lätt. Därefter följer ett ganska långt parti med ihållande klättring på lister och pockets där det är lätt hänt att bli ganska ordentligt pumpad. I den hyfsade vilan innan toppkruxet trodde jag att jag lyckats återhämta mig, men mjölksyran gick inte att skaka ur ordentligt, så två flytt innan det bra greppet som utgör slutet på toppkruxet öppnade sig nyporna, följt av en lång flygare. Jag var både fysiskt och psykiskt helt slut, så det var bara att ta en vilodag och slicka såren.

Efter vilodagen följde två ledförsök där halvvägs kruxet satte stopp båda gångerna. Vad i h-lvete, tänkte jag, ska formen gå utför på den här resan också? Det fick bli ny vilodag inför de återstående två klätterdagarna innan den oundvikliga hemfärden. Jag började seriöst ifrågasätta det sunda i att hålla på så här: lägga så mycket tid och nöta på en klätterled, 250 mil hemifrån, och som jag antagligen inte skulle klara på den här resan. Är det värt det?

Samtidigt kändes det fortfarande kul, inför varje ledförsök trodde jag verkligen på att det skulle kunna gå vägen och klättringen är fantastisk, fin och varierad. Jag kände också nyfikenhet inför den mentala aspekten, pressen man lägger på sig och den emotsedda stora lättnaden när utmaningen är avklarad. Även graden utgjorde en motivation, 8c är för mig en "magisk" grad som jag länge velat uppnå, sedan ska jag sluta jaga grader, har jag intalat mig.

_Sandarn.jpgSå med tre dagar till hemfärd fick det bli en vilodag och sedan två dagar med ledförsök "a muerte", som de säger där nere. Henrik hade kört ett par dagar på en mycket fin 8b som heter "De picos pardos" och han lyckades sätta den på näst sista dagen. För min del innebar samma dag en tangerad high point, jag ramlade av toppkruxet med mjölksyra upp över öronen. Inte en chans att det går vägen imorgon, tänkte jag, det kändes som jag skulle behöva vila flera dagar för att bli av med pumpen.

Sista dagen var vi ovanligt tidiga vid klippan. Bilen stod packad med fronten vänd norrut, nu skulle bara ett pliktskyldigt ledförsök göras så vi fick åka hem. Henke höll entusiasmen uppe och var inspirerad till max efter att ha testat "Humildes pa casa". Jag väntade in skuggan, som kommer vid fyratiden, och knöt in mig just som det började blåsa en sval vind. Halvvägs kruxet gick lätt och på något sätt kändes vilorna därefter bättre än tidigare. Innan svakruxet var fingrarna piggare än på väldigt länge, och när jag strax efter kom igenom kruxet och krampaktigt klättrade de sista lätta metrarna till topps var känslan nästan overklig: sista dagen, sista presset, sista krafterna, vilken tajming!

När vi en stund senare påbörjade resan hemåt kändes det faktiskt som att synfältet hade breddats en aning...

Fem dagar i Kjugekull

user-pic
Vote 0 Votes

Det var lite chansartat att boka upp en tripp till Kjugekull en hel månad i förväg, helt ovetande om hur januarivädret skulle bli. Men ibland ska man ha turen med sig, och det hade vi. Skåningarna själva påstod att de inte sett något annat än regn den senaste månaden men det skulle succesivt förändras under tiden vi var där.

Vi var ett gäng på sju ungdomar som åkte ner. De fyra killarna (Tumle, Pyssel, Aleksej och Isak) åkte ner med bil medan Hanne, Lova och jag tog tåget. Vi blev förvånade över hur smidigt det gick att ta sig dit kommunalt. Bara man planerar lite i förväg så fungerar det alldeles utmärkt. Dock måste man vara noga med att kolla innan så man tajmar bussar, eftersom vissa bara går ett par gånger per dag.

Vi kom fram till stenarna någon timme innan det blev mörkt, så denna kväll klängde vi bara på ett ända problem, som vi ganska fort blev tvungna att lysa upp med diverse lampor. Både denna kväll och nästa dag måste jag erkänna att det var ganska blött. Det tog oftast längre tid att torka upp ett problem än att klättra det, eller också blev det aldrig torrt hur mycket vi än försökte. Men vi hade hoppet uppe! Det fanns inga regnmoln på himlen och det blåste ordentligt så de kommande dagarna skulle nog bli super. Och det blev de. Tre klätterdagar hade vi kvar och då sken solen och stenen var torr.

Tänk att en torr klättervänlig skog kan tvinga upp ungdomar kl 7 på morgonen. Vi som annars gärna sover fram till eftermiddagen. Solen gick upp under tiden vi åt frukost och tuppen gol först när vi lämnade stugan. Nu klättrade vi på allt: Lätta problem, vassa projekt, fina slabbar, omöjliga areter, svåra överhäng och trixiga träd. Allt för att utnyttja de långa fina dagarna.

Vi bodde med gångavstånd till Kjugekulls parkering vilket var perfekt eftersom vi bara hade en bil på sju personer. När två personer på kvällskvisten fastnat på ett svidande projekt kunde de andra bara säga tack och adjö och gå hem i förväg och duscha. Efter duschen var det dags att ha det gött. Braskamin, biljard, te och klätterfilmer förgyllde kvällarna. Fåren bodde i huset bredvid och killarnas eviga projekt var att försöka se dem sova, vilket de dock aldrig lyckades med. Katter fanns det också många på gården och de blev självklart sugna på att springa in i vår stuga lagom när vi hade städat färdigt för hemfärd. Stugan var förövrigt väldigt fin och rekommenderas varmt - för varm var den, och braskaminen startade bara brandalarmet en enda gång.

Den sista och femte klätterdagen i rad var lite jobbig. Psyket ville klättra på allting, för det var ju fortfarande torrt och vem visste när vi skulle få klättra på sten igen? Kroppen däremot var så mör att den helst av allt bara ville lägga sig i fosterställning under ett duntäcke och sina bort. För alla av oss som går i skolan var detta den sista dagen på jullovet och resans slut betydde pluggets start, så trots trötta kroppar är det ju förståeligt att ingen av oss ville åka hem.

Det är intressant hur samma personer kan vara så olika. På tåget ner satt vi tre tjejer och tjötade skallen av varandra och leendena räckte oss till hårfästet. På tåget hem sa vi ungefär tre ord i timman och däremellan sov vi. Energin hade lixom sagt hejdå för en stund och allt det roliga var slut. För roligt hade vi haft! Så förskräckligt roligt att vi nästan skämdes över att ha det så bra. För vad kan vara bättre än att resa till en boulderskog tillsammans med goa vänner, sol och fårskit?

/Klätterhälsningar från Lova, Hanne och Stella.

Text: Stella Foton: Hanne

kkimage001.jpg

 

 

 

 

 

 

Hela gänget (förutom hanne då...) framför en av alla klätterfilmer.

 

 

 

 

 

 

kkimage003.jpg

 

 

 

Hanne i mörkret på "Flaming star".

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kkmage005.jpg

 

 

Aleksej på "Moby dick".

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kkimage007.jpg

 

 

 

 

Lova på "Colosseum".

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 kkimage009.jpg

 

 

 

Lova och jag värmer upp kropparna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kkimage011.jpg

 

 

Lova (och jag) i skogen.

Våren 2012

user-pic
Vote 0 Votes

Med skam i kroppen publicerar vi nu (några månader för sent) en text skriven av våra sponsrade juniorer.

I takt med att skolåret började ta slut, i mitt fall för sommaren men i andra fall för resten av livet, började klätteräventyren ramla över oss i mängder. Oss i detta fall är jag (Lova Rosenqvist), Stella Plantin och Hanne Riise.

 

Den 18 maj bar det av för första gången. Det var Kristihimmelfärds och jag och Stella skulle till Edinburgh för att delta i vår största tävling hittills i livet. Vi hade tidigare under våren sagt ja till denna Europacup, efter många nervösa skratt och oroliga funderingar. Lead är egentligen inte favoriten, framförallt inte inomhus och jag tror jag talar för Stella med när jag skriver det. Men ändå bestämde vi oss tillslut för att jo, det skulle bli en kul grej och en upplevelse som man inte är med om varje dag.

 

Och så blev det! Vi var ett mysigt litet Sverige-gäng i Edinburgh och i den enorma klätterhallen. Fem klättrare och två ledare. Det blev under dagarna mycket klättring, kortspel och taxi-letande. För min del är resultatet inget att nämna, men jag åkte inte dit för den sakens skull heller. Stella slutade tia och hade därmed slagit två klättrare och fick klättra final! Och det är ju inte dåligt. Men den prestation som framförallt är värd att nämna är Hannes Pumans. Han toppade ensam båda kvallederna och ett litet misstag i finalen gjorde att han slutade tvåa. Hur bra som helst.

 

grindelwaldt.jpgTvå veckor senare var det dags igen. Mellan Stellas studentbal och stundetavslutning bar det iväg till Grindelwaldt i Schweiz. Denna gången var vi betydligt fler klättrare - både i tävlingen men även deltagare från Sverige. Och denna gånger var det ju även en bouldertävling! Vilket förstås är roligt. Från Göteborg var nu även Jonathan Linné Ryn med, men även jag och Stella som förra gången.

 

Efter bil, flyg, tåg, tåg och tåg var vi till sist framme i alpbyn där det dagen efter skulle vara tävling. Jag var förkyld så jag knappt kunde prata och övriga göteborgare var inte helt krya de heller, men glada var vi ändå och hotellet med slackline i trädgården och fantastisk utsikt över Eigers nordvägg gjorde inte den saken sämre.

 

Tävlingen i sig var kanon - fina problem och väggar utomhus i värmen. Dock finns det alltid nackdelar och mängden deltagare tillsammans antalet problem och kösystemet som var gjorde att tiden blev knapp för många. Resultatmässigt gick det bra för många svenska och mindre bra för andra - men det var även första bouldertävlingen för svenska juniorer utomlands.

Och efter alla dessa tävlingar var det dags för sommarlov. Sommarlov med allt vad det innebär. För oss förstås mest klättring och förhoppningar på bra väder. Stella tog det hela till en ny nivå och stack iväg till Europa för att framförallt sportklättra och ha det väldigt gött. Det var ett sorgligt avsked på fabben innan vi kom fram till att vi antagligen ses en vecka i Magic Wood, Schweiz, innan hon kommer hem till hösten. Även om jag var/är väldigt avundsjuk på hur bra hon har det har vi inte haft det dåligt. Ett antal dagar senare drog jag, Albin Öberg och Jonathan till Västervik på ungdomsläger och strax efter det åkte jag, Jonathan, Hanne och Benjamin Linné Ryn till Kjugekull för att bouldra och slåss med mygg.

 

västervik.jpgvästervik 2.jpgOm jag kort ska sammanfatta Västervik kan jag berätta att veckan för min del bjöd på bouldering på Marstrand, Fruberget, Gröna Väggen och Björnblocket medan det klättrades rep vid Sjöända och Dynestad. Fantastiska ställen allihop, personliga favoriter blev dock Fruberget och Dynestad.

Och även om det under veckan envisades med att regna ett flertal gånger fick vi sådär enormt mycket klättrat och det tillsammans med bra arrangemang och det trevligt sällskap gjorde veckan grym.

 

kjuge.jpgkjugekull.jpgOch sist, men inte mist, var det ett antal dagar som spenderades i Kjugekull. I en liten stuga sisådär fem minuters promenad från stenarna. Ja, egentligen finns det väll inte så mycket mer att säga än att vi hade det bra. Och kunde man radera myggen och flugorna hade det nästan vart lite för bra.

Så... Tack för mig och tack för att ni läste. Imorgon bär det av till Schweiz och Magic Wood så det dröjer inte länge innan ni får höra av oss igen.

 

Ha det gött! /Lova Rosenqvist

Harkaberget

user-pic
Vote 0 Votes

Harkaberget

Det är inte varje dag man stöter på en ny sportklätterklippa i Göteborgsområdet men nu är det dags att presentera en ny klippa av prima kvalitet: Harkaberget. Visserligen en timmes körtid från Göteborg men det är väl spenderad tid.

Det började i slutet av april 2012 med en skadad armbåge och en ond nacke som gav några veckors klätteruppehåll för mig och Henrik Johansson. Vi kollade in några potentiella sportklippor att utveckla och fastnade för en som Henke blivit visad av Christian Vejedal för tre år sedan. Den visade sig hålla fin kvalitet, och med sitt nordvända läge är den perfekt under sommaren. Med hjälp av lånade borrmaskiner (tack Carl-Johan och Jens!) fick vi ganska snabbt bultat upp tio leder, varav nio nu är klättrade. Graderna ligger mellan 7a och 8a+ men det finns potential att sätta upp ett par lättare leder på bergets vänstra och högra sida.

En förare (tack för hjälpen Tomasz!) finns att ladda ner här: harkaberget.pdf

harka001.jpg

 

 

 

 

 

Peter Lothigius på "Skinkorna fladdrar i vinden", 7a+ (klicka på bilden för att se den i större format).

 

 

 

 

 

harka003.jpg

 

 

 

 

Henrik af Petersens på "Mörbultad", 7c (klicka på bilden för att se den i större format).

 

 

 

 

 

 

harka005.jpg

 

 

 

Förstabestigningen av "Hängmörad", 8a+  (klicka på bilden för att se den i större format).

 

 

 

 

 

 

 

harka007.jpg

 

 

 

 

Henrik Johansson på "Burritos för gringos", 8a  (klicka på bilden för att se den i större format).

Fontainebleau

user-pic
Vote 0 Votes

hsfont01.jpgAtt åka till Fontan med sendarambitioner och två barn är helt klart en intensiv historia. Två veckor försvinner lika fort som friktionen på en sloper i solen. Eller lika fort som det går att tappa kollen på vid vilken sten barnen sist sågs. Ungefär den tid det tar för André, fem år, att trycka i sig de tre croissanter som utgör hans frukost. Vilodagarna förvandlas till värsta arbetspassen och klätterdagarna ter sig mer som vilodagar. Allt arbete känns dock långt borta när vi ser hur barnen uppskattar skogen och stenblocken. Ett par nyinköpta barnklätterskor både förvärrar och underlättar arbetet. När barnen sen på kvällen utbrister i euforisk dans sjungandes "vi måste ut å klättra på stenarna tillsammans", känns det för en kort stund som om man kanske inte är helt misslyckad som förälder.

 

hsfont02.jpgTiden innan påsk är oftast en bra tid. Dagar med värme finns, men även dagar med bra förhållanden infinner sig. Men folkmassorna slipper vi och det gillar vi då skogen avnjuts bäst i tystnad. Vi hade tur med några korta regnskurar som både tvättade rent och kylde ner när det blivit för varmt. Fast egentligen är mars en kompromiss mellan lite sämre förhållanden men inga tjocka barnoveraller eller kalla barnhänder att ta hand om. Eller snöoväder för den delen.

 

Vi sände ut vår nanny Daniel Olausson några månader i förväg för att röja marken och tvinga skogen till underkastelse, allt för att underlätta vår ankomst. Men det blev motsatt effekt då Daniel, mycket tack vare exilbritten Neil Hart, som bosatt sig i Font, blivit så pass uppstressad att hans blotta närvaro fick oss att känna oss som löntagare i Innerstockholm snarare än softa bouldrare. Det verkade som om Daniel blivit övertygad om att lyckades han inte sända alla problemen i hela skogen skulle de aldrig släppa honom över gränsen hem till Sverige igen. Rena mardrömmen.

 

Min första resa till Font var långt ifrån drömmen, vilket kan bero på att drömmen då var långa bultade kalkstensturer. Någon gång 1987, troligtvis högsommar, satt jag på en motorcykelhjälm med ett liggunderlag över huvudet som skydd mot ett obarmhärtigt vräkande regn någonstans i skogen längs route de Sully i närheten av Apremont. Jag led av starka magkramper orsakade av en allergisk reaktion de engelska köttbullarna i konserv frammanat. Peter Gillerstedt, min ett år äldre parental guide, BMC:s benämning på en person ett år för gammal för att få delta på deras nyligen avslutade ungdomsträff i Peak District, vårt sätt att få delta bägge två, satt likaledes han på sin hsfont03.jpghjälm med liggunderlagsparaply. Inte många ord växla, vi väntade på att det skall bli fransk bankdag så att vi, lite mera kontanta kunde fortsätta våran resa mot solen och värmen i Verdon. En bit bort stod Peters 750 kubiks-Honda som burit oss till ett regnigt Sheffield och underbar grittklättring, runt London på perfekt ringväg, men genom Paris på sämsta vis och i värsta arla rusningstrafik. Samma motorcykel som vi några dagar senare skulle sladda och välta med på serpentinvägen mellan Castellane och La Palud. Dagen innan hade vi övernattat i en av portuppgångarna i de likt Le Corbusiers skapelser på ben stående hyreshusen strax till vänster efter den norra infarten till själva staden Fontainebleau. De som tidigare varit militärförläggningar. Damen som väckte oss på vägen ut, kastade de mest nedlåtande blickar jag någonsin känt tror jag.

 

hsfont04.jpgSittandes framför den öppna brasan i gîten i La Chapelle-La-Reine 2011 står sig föregående minne i bjärt kontrast vad gäller komforten i boende. Vi har ingen öppen brasa hemma i Göteborg men vi har alltid öppen brasa i Fontainebleau. På detta sättet skulle vi kunna instämma i det av någon britt myntade uttrycket, angående att bo i franska gîtes "it's better than home". Fast vi kan nog inte lägga lika mycket realism i det uttrycket som någon från England eller som PJ Harvey uttrycker det "Take me back to England & the grey, damp filthiness of ages".

 

hsfont05.jpgBästa si och så problemet i skogen eller sista hårdaste problemet i skogen är uttryck starkt  förknippade med klättring i Font som oftast lätt blir synonymt med bästa si och så problemet i världen eller hårdaste problemet i världen. Men det är ändå mångfalden som utmärker klättringen här. Mångfalden, ursprungligheten men även originaliteten och nästan alltid yppersta kvalitet.

 

Mångfald, det känns som att det är en total omöjlighet att klättra ut Fontainebleau och blocken har verkligen inte tagit slut. Det öppnas fortfarande nya områden och de hemliga eller lokala erbjuder förbjuden frukt för några få lyckligt lottade. Det är lätt att förstå att Bleusarderna vill ha något för sig själva när man upplevt Isatis eller Bas Cuvier en lagom solig helg i högsäsong. Så jag rekommenderar verkligen att söka sig bortom huvudstråken och ta minst några dagar utan råklassikerna.

 

hsfont06.jpgTrots dessa lovord om klättringen i Font  är det sällan rätt fram som gäller. Det förekommer eliminationer eller out of bounds oftare än man vill tro, men det kanske ligger i sandstenens natur. Det  är relativt få problem som står för sig själva utan varianter eller andra regler som lätt går att misstolka. Klassikern Le Lépreux direct är ett bra exempel på ett problem som kan göra en osäker på vad som ingår eller inte ingår. Jag minns väl en behjälplig madame en dag i Isatis för snart tio år sedan. Hon raderade bort i princip allt av värde av grepp och steg på slabben La Zip Zut, mitt framför näsan på mig. Till slut återstod bara ytan mellan greppen, om jag ville göra en riktig bestigning av det hon kallade lek. Jag hade bara minuter innan flashat Beurre Marga och ville nu slå spiken i kistan på även detta problem. En klar känsla av antiklimax spreds mellan mig, det blonda blåögda, och denna mörka illvilliga för mig okända bleusarde till upplyssningskvinna.

 

Jag kan verkligen inte komma på något vackrare och mer inbjudande att klättra på än den karakteristiska texturen på en fet Fontansloper. De är dem man drömmer om innan man skall resa och de som förföljer en i vardagen när man kommit hem. Vilken annan klätterdestination genererar lika många fotografier av lika många fotografer enbart tagna på dessa grepp? Att det sen är crimparna, krymparna, dippdödscrimparna som är de överlägset mest förekommande greppen i Fontan tycks de flesta glömma eller förtränga.

 

Ihsfont07.jpgdag kan det te sig avlägset och lite svårt att förstå att en av anledningarna till cirklarnas uppkomst var alpin träning. Många av klättrarna från Paris som attraherades av större berg tog sig till Fontainebleau med tåg eller cykel för att övernatta i grottor eller tillfälligt byggda refuger och träna för alperna eller andra expeditioner. Att klättra över många små block, cirklar, ger ju så klart en viss uthållighet. En klättrare som kan ha dragit fördel av det här är Alain Gehresen. 1986 lyckades han etablera, inte det första men väl ett av de tidigare 8a problemen i skogen, den än idag populära L'Aplat du Gain. Samma år gjorde han en nytur på Gran Jorasse och vann en större tävling (Difficulty).

 

En del klättrare pratar om att vara eller inte vara en komplett klättrare. De syftar då på att antingen behärska alla olika klätterterränger så som slabb, tak, mantel eller olika greppositioner som pinch och sloper. Men även förmågan att behärska klättringens olika discipliner så som is, expedition eller tävlingsklättring. Det Alain lyckades med måste vara en komplett klättrares dröm eller snarare det som en klättrare, som vill vara komplett, drömmer om.

 

hsfont08.jpgDet finns många klättrare, besökande eller inhemska, att bli imponerad av, men för mig är regionens stora stjärna Philippe Petit från Nemours kusligt lik Jacky Godoffe.

Philippe stod för 1900-talets överlägset största scenframträdande då han 1974 lyckades spänna upp en lina mellan tvillingtornen i World Trade Center, New York och sen balansera fram och tillbaka medan världen under honom höll andan. Det hela föregicks av flera års planering, träning och genomfördes som en kupp. "The world is a stage and each must play a part". Löst baserat på William Shakespeares As you like it och berömt via Elvis Presley.

 

Varje gång vi kör genom de lantliga omgivningarna in eller ut ur staden Nemours hoppas jag på att få en glimt av honom genom en tidslucka. Någonstans i närheten på en gräsäng byggde han sina repliker av Twin Towers och klurade på lösningar och tränade till perfektion. Tanken att få se honom svindlar i min hjärna och likt kallvattnet får mintoljan att opalisera sig i mitt glas med Ricard Pastis försvinner han in i kvällens dimslöja precis inan jag får syn på honom.

 

hsfont09.jpgWebbsidan Bleau.info och guiderna 7+8 (nu i två upplagor) och denna vår även 5+6 guiderna har nästan revolutionerat klättringen i Font eller åtminstone gjort den avsevärt mera lättillgänglig. Men jag saknar kommentarerna i den engelska guiden av Stephen Gough från 1997. Om The Big Four skriver han följande "A crash pad, an army of spotters or the ability to bounce advisable". Vidare om Fourmis Rouges "Enough time to read a short novel in a fall from the crux". Eller om Le Sourire de David "You can perhaps do Abattoir in Dachsteins and roller skates but you won´t necessarily manage this fine, rarely repeated slab testpiece. Illustrates perfectly the gap between slab grades and the rest".

 

Här följer några lite mera personliga minnen från vår resa.

Sent skall jag glömma bilden av Joar, tre år, stående på kökstolen med beslutsam blick, kniv och kraft från hela överkroppen arbeta sig millimetervis djupare i den kylskåpskalla Nutellaburken. Dömt att misslyckas.

 

En dag i Cuisinière tar André, fem år, min piskduk, den vi slår rent greppen med och kanske avreagerar oss med någon gång ibland, och börjar dela ut värsta rappen mot benen på en fransk curlingklätterpappa, i frankrike finns det sådana. Han hade hejat upp sin stackars tonårson på flera av de närliggande problemen. Kanske tyckte André att han var en ond människa men det var nog bara på skoj. Jag har aldrig haft så svårt att låta bli att skratta. Jag tror jag misslyckades totalt.

 

hsfont10.jpgAtt åka av ovannämda Fourmis Rouges fast ovanför cruxet så långt man i princip kan komma och därmed missa paddan. "Enough time to read the bibel". Min rygg blev konstigt nog tillfälligt bättre efter det. Meningen var att supporta Erik Assum på detta problem men efter den manövern var han allt annat än supportad. Lyckligtvis kom vi bägge därifrån med uträttat ärende.

 

Att sista dagen efter två timmars slit på världens mest kända slab, Duel,  gå 20 meter höger och på 10 minuter sända La Chose med orginalbetan i den genom träden sirliga eftermiddagssolen. Problemet jag sett Jerry Mofatt misslyckas med på film.

 

Som jag ser det finns det bara en nackdel med att klättra i Fontainebleauskogen. Det är givetvis lika fel på alla platser men varför denna människohandel. Kontrasten blir total och vi blir nedstämda i dagar över åsynen av kvinnorna som säljer sina kroppar på parkeringsplatserna i skogen.

 

Henrik Förander Sennelöv

Efter hemkomsten från Pakistan åkte jag emotionell berg-och-dalbana. Glädje över att vi fått klättra en ny och svår led på ett obestiget berg blandades med besvikelse över att vi inte lyckades komma upp på Tahu Ratum. Tryggheten vi har i Skandinavien stod också i så stark kontrast till det hårda livet vi mött i en helt annan typ av värld att det var svårt att vara tillfreds.

 

me_1.jpgme_2.jpgme_3.jpgMen som vanligt tar det inte lång tid att hitta en vardagrytm igen. Här i Nord-Norge har vardagen blivit annorlunda en i Göteborg. Det som är mest påtagligt och givande är möjligheten till fjälläventyr. Några veckor efter hemkomsten, när magen och huvudet stabiliserat sig, fick jag lust att se på nyturmöjligheterna i Blåmannsviksdalen som ligger på sydsidan av den kända Store Blåmann. Det var slutet på oktober och normalt sett alldeles för sent för långa klippturer men i år var hösten mild.

 

me_4.jpgDagarna är korta här uppe i slutet av oktober och det var mörkt både när vi gick från bilen och när vi kom tillbaka. Jag vill minnas att vi klättrade 6 replängder men leden är nog inte mer än 250m. Svåraste replängden var 6+.

 

Min gode vän Joel är en relativt nybakad fjällklättrare med myror i byxorna. Efter att ha plågat honom med historier från Patagonien i över ett år så bestämde han sig för att åka dit själv i början av december. Som ett farvälparty fantiserade vi ihop en travers på Hollendaren som i gryningsljuset påminde om Patagonien och en av världens häftigaste bestigningar, Torre Traversen.

 

Något som verkligen skiljer vinterklättringen i Nordnorge åt från vinterklättringen i Chamonix är att klättringen här alltid är svårare än den ser ut medan den i Chamonix är lättare. Det är så sällan det vita går att hugga i här och ett par yxblad räcker inte länge.

 

me_5.jpgme_6.jpgme_7.jpgFörutom Thomas Meling så är många av de mest girade på vinterfjällklättring i Tromsö av svenskt ursprung. Daniel är en av dem och han får väl kallas linköpingsklättrare. Vi tillhör samma generation vilket i praktiken betyder att vi gärna pratar om hur det var förr i tiden. Men det är också en väldigt kul typ att vara på tur med.

 

me_8.jpgPå Kvalöya finns det ett fjäll som heter Breitind. När den första snön har fallit om hösten är det en kul vägg att komma igång med skrapandet. Väggen är omkring 600 meter och klättringen är mestadels enkel med små upptag av svårare mixklättring.

 

I perioder rasar helgerna iväg med mer eller mindre lyckade klätterprojekt och skidturer och avbryts endast av sjukdom eller fest. En verkligt minnesvärd tur var dock me_9.jpgden till Tindeklubbens alpinträff i Lofoten dit jag lyckats bjuda in mig själv. Det var början på mars månad och vi gjorde några tappra nytursförsök i både regn och storm. Vätan var ibland total. Det som gjorde att vi höll modet uppe var väderprognosen vilken lovade uppehåll den sista dagen på träffen. Så, när lördagen äntligen kom begav sig flera av deltagarna på träffen till Abrahamstind. Ett fjäll som vi inte hört namnet på innan vi kom dit.

 

2009 lade Urs Odermatt och Patrick Rotlin ner några dagars jobb på leden Nothing compares 2 u. Först var den föreslagna graden M8/A1 men tjeckerna som repeterade den föreslog M6+. Leden har senare blivit repeterad flera gånger med olika varianter i starten i olika förhållanden, till och med simultansoloerad som WI5, och har rykte om sig att vara den bästa vinterturen i området. Den är 420 meter.

 

me_10.jpgme_11.jpgFör att inte göra ett redan långt blogginlägg ännu längre så visade det sig att det bästa alternativet detta år var ett nytt insteg till höger och fyra nya replängder med mix och klippklättring innan vi kom in i orginallinjen. Thomas hade bäst uppdrift denna gång och ledde den svåra starten och jag fick den snälla isen.

 

Jag kan verkligen rekommendera Lofoten på vintern. Området bjuder på bättre möjligheter än Kvalöya. Klippan är  fast och det vita var ofta alpin-is, antagligen på grund av luftfuktigheten, och det hela påminde om Skotland. Det finns en del information på Internet och Norsk Tindeklubbs hemsida.

 

Nu ligger påsken för dörren med skidåkning i Lyngen och lusten för vinterklättring har ersatts av längtan efter sommar. Som tyvärr ligger några månader framåt i tiden.

 

Hälsningar från ett vintrigt Tromsö

Magnus Ericsson

 

 

 

 

Redan helgen den 10 till 11 mars var det dags för Boulder NM, denna gången i Köpenhamn. Senaste NM var i december 2011, då var det dock endast junior NM. Årets NM inkluderar också seniorerna. I vintras var vi alla tre med och tävlade, nu ställde endast Lova och Stella upp då jag (Hanne) pga. skador och dylikt inte kände mig i form. Jag hakade på resan som fotograf och moraliskt stöd istället. Den här helgen åkte vår tränare Timo Kero med oss ner, Nicki Horak kunde tyvärr inte följa med då han låg och gottade sig på stranden i Thailand.
     Stella och jag blev upplockade på centralen på fredagskvällen den 9:e av Timo och, till vår stora förtjusning, Henrik Sennelöv. Man ska inte prata i andras ställe men som jag förstod det kunde Henrik inte delta själv i tävlingen pga. skador och följde istället med som ledare. Vi körde förbi Lova på vägen och kunde sedan styra mot Köpenhamn.

     Vår trupp var mindre än väntat den här gången. Förra junior-NM var vi en full bil då Benjamin och Jonathan (Tumle & Pyssel) Linné Ryn också tävlade. Nu verkar skadorna ha drabbat hårt för många och pojkarna kunde inte heller delta. Det blev alltså lite utav en tjejbil med mig, Lova och Stella utspridda i minibussen.

     Efter ungefär 3½ timme, ett stopp på Max för lite käk och koffein och många roliga samtalsämnen och historier senare var vi framme vid vandrarhemmet vi skulle bo på. Det var redan flera bekanta där som vi inte brukar träffa utanför tävlingar och de är alltid lika roliga att träffa igen! Eftersom vi hade lite utspridd rumsfördelning tog det ett tag innan vi alla kunde komma till rätta men när allt var fixat tog det inte lång tid innan alla sa god natt för att ladda för morgondagen.


nm_image002.jpgPå lördagen gick vi upp tidigt för att hinna äta frukost i lugn och ro. De tävlande verkade ganska sansade, nervositeten hade inte infunnit sig ännu. Det var ett par stycken som kände sig små-förkylda och flera andra hade fått dåligt med sömn under natten. Men alla försökte peppa varandra och när folk upptäckte att det fanns varm choklad till frukosten verkade livet plötsligt mycket lättare.


Timo agerade personlig chaufför och hämtade efter frukosten upp oss och några tjejer till. Klätterhallen låg inte särskilt långt bort från vandrarhemmet men det var ganska gömt och låg i ett väldigt speciellt område där moderna lägenheter mötte slummigt fabriksområde. När vi kom in i klätterhallen blev jag, Stella och Lova positivt överraskade. Det verkade som att vi alla tre tänkte ungefär samma sak; "Fabben". Hallen påminde verkligen om goa, gamla Fabben och det kändes riktigt bra att känna sig hemma på det sättet. Det fanns boulderväggar så långt ögat nådde. Kritan och spänningen låg i luften. Någonting som jag aldrig sett i en inomhushall tidigare var mantlingar på boulderväggar. Det fanns en låg bouldersvamp i mitten av hallen och till höger om denna fanns en-två meter högre boulderväggar där båda dessa hade mantlingar nm_image004.jpgovanpå. Vi började genast inspektera alla väggar; här fanns höga, överhängande, tak, slabbe, låga, vikväggar... ja, listan kan göras lång. När vi kom hade redan den yngre klassen börjat sitt kval och vi kunde därav se några problem och nu började folk verkligen tagga till och bli sugna på att börja köra.

 

     Lagom till tävlingen hade Svenska Klätterförbundet ordnat landslagströjor till de tävlande. Lova och Stella som tidigare tävlat i tävlingströjor tyckte bättre om de vi fick nu än sina tidigare tröjor då de nya hade en mer figursydd form och därav inte såg ut som tält på dem. Man måste ju få se lite muskler!

nm_image006.jpgJag själv, som åskådare kan absolut förstå att de tävlande var väldigt nöjda med problembygget. Alla problem var verkligen unika och oavsett vilken styrka/svaghet du har så fick du chans att briljera. De tävlande verkade ha roligt och jag tror att det var bra att låta dem ha lång tid på sig vilket gjorde att de kunde slappna av lite mer och ta lite längre vilor emellan pressen. Det var roligt att höra från Lova och Stella att de tyckte så mycket om problemen. Citat från Stella "Det var det finaste jag klättrat på en tävling någonsin!".


     När Stellas kval var över lutade vi oss tillbaka för att njuta av seniorernas kval. Efter många timmar i en klätterhall blir man rätt lost i hjärnan men det är väldigt inspirerande och uppiggande att se duktiga klättra, pressa och ta i. Efter att seniorerna var klara nm_image008.jpgkände vi oss alla rätt slitna och vi hoppade in i bilen och åkte till vandrarhemmet igen. Efter en dusch, en nypa plugg och lite tjöt i allmänhet inne på rummet stack vi och käkade middag på vandrarhemmet med de andra tävlanden och hade en mysig kväll. Nu var det bara att ladda om på nytt över natten.

Finaldagen började tidigt för Lova. Hon var tvungen att infinna sig i isoleringen redan vid runt halv nio och innan dess skulle allt ut ur rummet och frukost skulle ätas. Jag kunde dock ligga kvar i någon timma och ta mig till klätterhallen till runt 10.40 när Lovas final väl började. Jag hade bestämt att möta upp Stella och några andra av tjejerna på frukosten runt nio men väl där blev det helt kaos då vi på något sätt missförstådde tiden och fick för oss att Lovas final började 09.40. Jag fick tag på Timo som kom och hämtade oss inom loppet av tio minuter. På de här tio minuterarna var det planerat att flera av tjejerna skulle duscha, bädda ur sängarna, städa och göra sig i ordning. Så blev det ju inte riktigt... Men vi hann tillslut i vilket fall, även fast en av oss satt i pyjamas i bilen på väg till klätterhallen. Allt för att se Lova tävla! Så det var ju lite synd att vi var en
timma för tidiga när vi kom fram.

Efter lite försening, vilket är lite utav en tradition numera, började Lovas finaler köra igång. En efter en gick flickorna och pojkarna på problemen nm_image010.jpgoch alla gav verkligen sitt allt. Finalproblemen såg ut att vara någon grad för hårt och det var många som föll av innan zon. Frustrationen och envisheten över att inte klara problemen kändes i hela klätterhallen men när deltagarna fick återvända till nästa finalproblem var kämparandan tillbaka igen och det var max 110 % som gällde då. När Lova tävlat klart belönades hon med kramkalas från mig och stöttande föräldrar. Till och med en chokladkaka smög sig ner i hennes ficka. Hon berättar att hon inte kände sig stark och att problemen var väldigt hårda. Jag kan tyda en liten besvikenhet av hennes kommentar men att sluta som 6:a i
boulder NM är verkligen en grym prestation och det vet att jag hon innerst inne vet.

 

     I slutet av Lovas final tog batteriet på min kamera slut. Sjuk skandal. När Lova gått av sprang jag och hann ladda kameran inne i omklädningsrummet i ca 3 minuter innan det var dags för oss att bänka oss för Stellas final. Nu var jag ganska stressad då jag verkligen ville få goa bilder på Stella också. 

     Stellas finalproblem var till stor del samma problem som Lova hade haft. Även Stella fick ta i som ett djur. Dessutom var alla tävlande trötta och mörbultade från gårdagen, som bara den var som ett riktigt hårt maxpress-boulderpass. Stella klättrade riktigt bra och slutade som 2:a i sin klass. Jag vet att både hon och jag hade föreställt sig henne ståendes högst upp på prispallen, speciellt då detta var hennes sista boulder NM tävlande som junior. Timos kommentar när Stella klättrat färdigt: "Skitbra klättrat! Men inte bra nog!". Skämt åsido. nm_image012.jpgSen levererades kramkalas.
     Nu sprang jag och Lova iväg för att köpa lite välbehövda sockerfyllda gotterier på en affär i närheten. Vi matade Stella med lite choklad och slog oss ner för att se på seniorernas finaler.


När seniorernas finaler ska dra igång blir publiken alltid taggad till max och alla klättrare får sjuk support i varje press. Vi ropade såklart alltid lite extra när någon av våra svenskar var uppe på väggen. I allmänhet var den svenska sammanhållningen väldigt stark, som alltid, och det är roligt att se att speciellt juniorerna är så sammansvetsade. Alla peppar och hejar på. Ens konkurrenter blir snarare ens viktigaste stöd under tiden man tävlar. Dessutom har stor del av nm_image016.jpgde tävlande redan träffat varandra och lärt känna varandra under tidigare tävlingar. En väldig fördel att åka iväg och tävla blir därför det faktum att man får träffa dem personerna.

Under prisutdelningen, efter att Stella fått stå på sin välförtjänta plats, packade vi ihop våra grejer och sprang så osynligt som möjligt igenom den jublande publiken, hoppade in i den praktiskt taget redan rullande bussen och gittade mot Göteborg igen. På hemvägen rullade grattande och uppskattande sms in på Lova och Stellas telefoner och Timo berättade ytterligare historier som fick den sista halvtimman av färden att förvandla bussen till ett sjukt flummig fordon där det utifrån måste sett ut som att vi höll på att kvävas av skratt.

Jag är ENORMT stolt över allas prestationer, särskilt Stellas och Lovas. Tack för en rolig och välbyggd klättertävling! Jag hoppas att jag själv kan delta i nästa mästerskap. Vad kul att du läste, Hanne Erika Riise.