Att åka till Fontan med sendarambitioner och två barn är helt klart en intensiv historia.

Tiden innan påsk är oftast en bra tid. Dagar med värme finns, men även dagar med bra förhållanden infinner sig. Men folkmassorna slipper vi och det gillar vi då skogen avnjuts bäst i tystnad. Vi hade tur med några korta regnskurar som både tvättade rent och kylde ner när det blivit för varmt. Fast egentligen är mars en kompromiss mellan lite sämre förhållanden men inga tjocka barnoveraller eller kalla barnhänder att ta hand om. Eller snöoväder för den delen.

Vi sände ut vår nanny Daniel Olausson några månader i förväg för att röja marken och tvinga skogen till underkastelse, allt för att underlätta vår ankomst. Men det blev motsatt effekt då Daniel, mycket tack vare exilbritten Neil Hart, som bosatt sig i Font, blivit så pass uppstressad att hans blotta närvaro fick oss att känna oss som löntagare i Innerstockholm snarare än softa bouldrare. Det verkade som om Daniel blivit övertygad om att lyckades han inte sända alla problemen i hela skogen skulle de aldrig släppa honom över gränsen hem till Sverige igen. Rena mardrömmen.

Min första resa till Font var långt ifrån drömmen, vilket kan bero på att drömmen då var långa bultade kalkstensturer. Någon gång 1987, troligtvis högsommar, satt jag på en motorcykelhjälm med ett liggunderlag över huvudet som skydd mot ett obarmhärtigt vräkande regn någonstans i skogen längs route de Sully i närheten av Apremont. Jag led av starka magkramper orsakade av en allergisk reaktion de engelska köttbullarna i konserv frammanat. Peter Gillerstedt, min ett år äldre parental guide, BMC:s benämning på en person ett år för gammal för att få delta på deras nyligen avslutade ungdomsträff i Peak District, vårt sätt att få delta bägge två, satt likaledes han på sin hjälm med liggunderlagsparaply. Inte många ord växla, vi väntade på att det skall bli fransk bankdag så att vi, lite mera kontanta kunde fortsätta våran resa mot solen och värmen i Verdon. En bit bort stod Peters 750 kubiks-Honda som burit oss till ett regnigt Sheffield och underbar grittklättring, runt London på perfekt ringväg, men genom Paris på sämsta vis och i värsta arla rusningstrafik. Samma motorcykel som vi några dagar senare skulle sladda och välta med på serpentinvägen mellan Castellane och La Palud. Dagen innan hade vi övernattat i en av portuppgångarna i de likt Le Corbusiers skapelser på ben stående hyreshusen strax till vänster efter den norra infarten till själva staden Fontainebleau. De som tidigare varit militärförläggningar. Damen som väckte oss på vägen ut, kastade de mest nedlåtande blickar jag någonsin känt tror jag.

Sittandes framför den öppna brasan i gîten i La Chapelle-La-Reine 2011 står sig föregående minne i bjärt kontrast vad gäller komforten i boende. Vi har ingen öppen brasa hemma i Göteborg men vi har alltid öppen brasa i Fontainebleau. På detta sättet skulle vi kunna instämma i det av någon britt myntade uttrycket, angående att bo i franska gîtes "it's better than home". Fast vi kan nog inte lägga lika mycket realism i det uttrycket som någon från England eller som PJ Harvey uttrycker det "Take me back to England & the grey, damp filthiness of ages".

Bästa si och så problemet i skogen eller sista hårdaste problemet i skogen är uttryck starkt  förknippade med klättring i Font som oftast lätt blir synonymt med bästa si och så problemet i världen eller hårdaste problemet i världen. Men det är ändå mångfalden som utmärker klättringen här. Mångfalden, ursprungligheten men även originaliteten och nästan alltid yppersta kvalitet.

Mångfald, det känns som att det är en total omöjlighet att klättra ut Fontainebleau och blocken har verkligen inte tagit slut. Det öppnas fortfarande nya områden och de hemliga eller lokala erbjuder förbjuden frukt för några få lyckligt lottade. Det är lätt att förstå att Bleusarderna vill ha något för sig själva när man upplevt Isatis eller Bas Cuvier en lagom solig helg i högsäsong. Så jag rekommenderar verkligen att söka sig bortom huvudstråken och ta minst några dagar utan råklassikerna.

Trots dessa lovord om klättringen i Font  är det sällan rätt fram som gäller. Det förekommer eliminationer eller out of bounds oftare än man vill tro, men det kanske ligger i sandstenens natur. Det  är relativt få problem som står för sig själva utan varianter eller andra regler som lätt går att misstolka. Klassikern Le Lépreux direct är ett bra exempel på ett problem som kan göra en osäker på vad som ingår eller inte ingår. Jag minns väl en behjälplig madame en dag i Isatis för snart tio år sedan. Hon raderade bort i princip allt av värde av grepp och steg på slabben La Zip Zut, mitt framför näsan på mig. Till slut återstod bara ytan mellan greppen, om jag ville göra en riktig bestigning av det hon kallade lek. Jag hade bara minuter innan flashat Beurre Marga och ville nu slå spiken i kistan på även detta problem. En klar känsla av antiklimax spreds mellan mig, det blonda blåögda, och denna mörka illvilliga för mig okända bleusarde till upplyssningskvinna.

Jag kan verkligen inte komma på något vackrare och mer inbjudande att klättra på än den karakteristiska texturen på en fet Fontansloper. De är dem man drömmer om innan man skall resa och de som förföljer en i vardagen när man kommit hem. Vilken annan klätterdestination genererar lika många fotografier av lika många fotografer enbart tagna på dessa grepp? Att det sen är crimparna, krymparna, dippdödscrimparna som är de överlägset mest förekommande greppen i Fontan tycks de flesta glömma eller förtränga.

Idag kan det te sig avlägset och lite svårt att förstå att en av anledningarna till cirklarnas uppkomst var alpin träning. Många av klättrarna från Paris som attraherades av större berg tog sig till Fontainebleau med tåg eller cykel för att övernatta i grottor eller tillfälligt byggda refuger och träna för alperna eller andra expeditioner. Att klättra över många små block, cirklar, ger ju så klart en viss uthållighet. En klättrare som kan ha dragit fördel av det här är Alain Gehresen. 1986 lyckades han etablera, inte det första men väl ett av de tidigare 8a problemen i skogen, den än idag populära L'Aplat du Gain. Samma år gjorde han en nytur på Gran Jorasse och vann en större tävling (Difficulty).

En del klättrare pratar om att vara eller inte vara en komplett klättrare. De syftar då på att antingen behärska alla olika klätterterränger så som slabb, tak, mantel eller olika greppositioner som pinch och sloper. Men även förmågan att behärska klättringens olika discipliner så som is, expedition eller tävlingsklättring. Det Alain lyckades med måste vara en komplett klättrares dröm eller snarare det som en klättrare, som vill vara komplett, drömmer om.

Det finns många klättrare, besökande eller inhemska, att bli imponerad av, men för mig är regionens stora stjärna Philippe Petit från Nemours kusligt lik Jacky Godoffe.

Philippe stod för 1900-talets överlägset största scenframträdande då han 1974 lyckades spänna upp en lina mellan tvillingtornen i World Trade Center, New York och sen balansera fram och tillbaka medan världen under honom höll andan. Det hela föregicks av flera års planering, träning och genomfördes som en kupp. "The world is a stage and each must play a part". Löst baserat på William Shakespeares As you like it och berömt via Elvis Presley.

Varje gång vi kör genom de lantliga omgivningarna in eller ut ur staden Nemours hoppas jag på att få en glimt av honom genom en tidslucka. Någonstans i närheten på en gräsäng byggde han sina repliker av Twin Towers och klurade på lösningar och tränade till perfektion. Tanken att få se honom svindlar i min hjärna och likt kallvattnet får mintoljan att opalisera sig i mitt glas med Ricard Pastis försvinner han in i kvällens dimslöja precis inan jag får syn på honom.

Webbsidan Bleau.info och guiderna 7+8 (nu i två upplagor) och denna vår även 5+6 guiderna har nästan revolutionerat klättringen i Font eller åtminstone gjort den avsevärt mera lättillgänglig. Men jag saknar kommentarerna i den engelska guiden av Stephen Gough från 1997. Om The Big Four skriver han följande "A crash pad, an army of spotters or the ability to bounce advisable". Vidare om Fourmis Rouges "Enough time to read a short novel in a fall from the crux". Eller om Le Sourire de David "You can perhaps do Abattoir in Dachsteins and roller skates but you won´t necessarily manage this fine, rarely repeated slab testpiece. Illustrates perfectly the gap between slab grades and the rest".

Här följer några lite mera personliga minnen från vår resa.

Sent skall jag glömma bilden av Joar, tre år, stående på kökstolen med beslutsam blick, kniv och kraft från hela överkroppen arbeta sig millimetervis djupare i den kylskåpskalla Nutellaburken. Dömt att misslyckas.

En dag i Cuisinière tar André, fem år, min piskduk, den vi slår rent greppen med och kanske avreagerar oss med någon gång ibland, och börjar dela ut värsta rappen mot benen på en fransk curlingklätterpappa, i frankrike finns det sådana. Han hade hejat upp sin stackars tonårson på flera av de närliggande problemen. Kanske tyckte André att han var en ond människa men det var nog bara på skoj. Jag har aldrig haft så svårt att låta bli att skratta. Jag tror jag misslyckades totalt.

Att åka av ovannämda Fourmis Rouges fast ovanför cruxet så långt man i princip kan komma och därmed missa paddan. "Enough time to read the bibel". Min rygg blev konstigt nog tillfälligt bättre efter det. Meningen var att supporta Erik Assum på detta problem men efter den manövern var han allt annat än supportad. Lyckligtvis kom vi bägge därifrån med uträttat ärende.

Att sista dagen efter två timmars slit på världens mest kända slab, Duel,  gå 20 meter höger och på 10 minuter sända La Chose med orginalbetan i den genom träden sirliga eftermiddagssolen. Problemet jag sett Jerry Mofatt misslyckas med på film.

Som jag ser det finns det bara en nackdel med att klättra i Fontainebleauskogen. Det är givetvis lika fel på alla platser men varför denna människohandel. Kontrasten blir total och vi blir nedstämda i dagar över åsynen av kvinnorna som säljer sina kroppar på parkeringsplatserna i skogen.

Henrik Förander Sennelöv

Men som vanligt tar det inte lång tid att hitta en vardagrytm igen. Här i Nord-Norge har vardagen blivit annorlunda en i Göteborg. Det som är mest påtagligt och givande är möjligheten till fjälläventyr. Några veckor efter hemkomsten, när magen och huvudet stabiliserat sig, fick jag lust att se på nyturmöjligheterna i Blåmannsviksdalen som ligger på sydsidan av den kända Store Blåmann. Det var slutet på oktober och normalt sett alldeles för sent för långa klippturer men i år var hösten mild.

Dagarna är korta här uppe i slutet av oktober och det var mörkt både när vi gick från bilen och när vi kom tillbaka. Jag vill minnas att vi klättrade 6 replängder men leden är nog inte mer än 250m. Svåraste replängden var 6+.

Min gode vän Joel är en relativt nybakad fjällklättrare med myror i byxorna. Efter att ha plågat honom med historier från Patagonien i över ett år så bestämde han sig för att åka dit själv i början av december. Som ett farvälparty fantiserade vi ihop en travers på Hollendaren som i gryningsljuset påminde om Patagonien och en av världens häftigaste bestigningar, Torre Traversen.

Något som verkligen skiljer vinterklättringen i Nordnorge åt från vinterklättringen i Chamonix är att klättringen här alltid är svårare än den ser ut medan den i Chamonix är lättare. Det är så sällan det vita går att hugga i här och ett par yxblad räcker inte länge.

Förutom Thomas Meling så är många av de mest girade på vinterfjällklättring i Tromsö av svenskt ursprung. Daniel är en av dem och han får väl kallas linköpingsklättrare. Vi tillhör samma generation vilket i praktiken betyder att vi gärna pratar om hur det var förr i tiden. Men det är också en väldigt kul typ att vara på tur med.

På Kvalöya finns det ett fjäll som heter Breitind. När den första snön har fallit om hösten är det en kul vägg att komma igång med skrapandet. Väggen är omkring 600 meter och klättringen är mestadels enkel med små upptag av svårare mixklättring.

I perioder rasar helgerna iväg med mer eller mindre lyckade klätterprojekt och skidturer och avbryts endast av sjukdom eller fest. En verkligt minnesvärd tur var dock den till Tindeklubbens alpinträff i Lofoten dit jag lyckats bjuda in mig själv. Det var början på mars månad och vi gjorde några tappra nytursförsök i både regn och storm. Vätan var ibland total. Det som gjorde att vi höll modet uppe var väderprognosen vilken lovade uppehåll den sista dagen på träffen. Så, när lördagen äntligen kom begav sig flera av deltagarna på träffen till Abrahamstind. Ett fjäll som vi inte hört namnet på innan vi kom dit.

2009 lade Urs Odermatt och Patrick Rotlin ner några dagars jobb på leden Nothing compares 2 u. Först var den föreslagna graden M8/A1 men tjeckerna som repeterade den föreslog M6+. Leden har senare blivit repeterad flera gånger med olika varianter i starten i olika förhållanden, till och med simultansoloerad som WI5, och har rykte om sig att vara den bästa vinterturen i området. Den är 420 meter.

För att inte göra ett redan långt blogginlägg ännu längre så visade det sig att det bästa alternativet detta år var ett nytt insteg till höger och fyra nya replängder med mix och klippklättring innan vi kom in i orginallinjen. Thomas hade bäst uppdrift denna gång och ledde den svåra starten och jag fick den snälla isen.

Jag kan verkligen rekommendera Lofoten på vintern. Området bjuder på bättre möjligheter än Kvalöya. Klippan är  fast och det vita var ofta alpin-is, antagligen på grund av luftfuktigheten, och det hela påminde om Skotland. Det finns en del information på Internet och Norsk Tindeklubbs hemsida.

Nu ligger påsken för dörren med skidåkning i Lyngen och lusten för vinterklättring har ersatts av längtan efter sommar. Som tyvärr ligger några månader framåt i tiden.

Hälsningar från ett vintrigt Tromsö

Magnus Ericsson

     Vår trupp var mindre än väntat den här gången. Förra junior-NM var vi en full bil då Benjamin och Jonathan (Tumle & Pyssel) Linné Ryn också tävlade. Nu verkar skadorna ha drabbat hårt för många och pojkarna kunde inte heller delta. Det blev alltså lite utav en tjejbil med mig, Lova och Stella utspridda i minibussen.

     Efter ungefär 3½ timme, ett stopp på Max för lite käk och koffein och många roliga samtalsämnen och historier senare var vi framme vid vandrarhemmet vi skulle bo på. Det var redan flera bekanta där som vi inte brukar träffa utanför tävlingar och de är alltid lika roliga att träffa igen! Eftersom vi hade lite utspridd rumsfördelning tog det ett tag innan vi alla kunde komma till rätta men när allt var fixat tog det inte lång tid innan alla sa god natt för att ladda för morgondagen.

På lördagen gick vi upp tidigt för att hinna äta frukost i lugn och ro. De tävlande verkade ganska sansade, nervositeten hade inte infunnit sig ännu. Det var ett par stycken som kände sig små-förkylda och flera andra hade fått dåligt med sömn under natten. Men alla försökte peppa varandra och när folk upptäckte att det fanns varm choklad till frukosten verkade livet plötsligt mycket lättare.

Timo agerade personlig chaufför och hämtade efter frukosten upp oss och några tjejer till. Klätterhallen låg inte särskilt långt bort från vandrarhemmet men det var ganska gömt och låg i ett väldigt speciellt område där moderna lägenheter mötte slummigt fabriksområde. När vi kom in i klätterhallen blev jag, Stella och Lova positivt överraskade. Det verkade som att vi alla tre tänkte ungefär samma sak; "Fabben". Hallen påminde verkligen om goa, gamla Fabben och det kändes riktigt bra att känna sig hemma på det sättet. Det fanns boulderväggar så långt ögat nådde. Kritan och spänningen låg i luften. Någonting som jag aldrig sett i en inomhushall tidigare var mantlingar på boulderväggar. Det fanns en låg bouldersvamp i mitten av hallen och till höger om denna fanns en-två meter högre boulderväggar där båda dessa hade mantlingar ovanpå. Vi började genast inspektera alla väggar; här fanns höga, överhängande, tak, slabbe, låga, vikväggar... ja, listan kan göras lång. När vi kom hade redan den yngre klassen börjat sitt kval och vi kunde därav se några problem och nu började folk verkligen tagga till och bli sugna på att börja köra.

     Lagom till tävlingen hade Svenska Klätterförbundet ordnat landslagströjor till de tävlande. Lova och Stella som tidigare tävlat i tävlingströjor tyckte bättre om de vi fick nu än sina tidigare tröjor då de nya hade en mer figursydd form och därav inte såg ut som tält på dem. Man måste ju få se lite muskler!

Jag själv, som åskådare kan absolut förstå att de tävlande var väldigt nöjda med problembygget. Alla problem var verkligen unika och oavsett vilken styrka/svaghet du har så fick du chans att briljera. De tävlande verkade ha roligt och jag tror att det var bra att låta dem ha lång tid på sig vilket gjorde att de kunde slappna av lite mer och ta lite längre vilor emellan pressen. Det var roligt att höra från Lova och Stella att de tyckte så mycket om problemen. Citat från Stella "Det var det finaste jag klättrat på en tävling någonsin!".

     När Stellas kval var över lutade vi oss tillbaka för att njuta av seniorernas kval. Efter många timmar i en klätterhall blir man rätt lost i hjärnan men det är väldigt inspirerande och uppiggande att se duktiga klättra, pressa och ta i. Efter att seniorerna var klara kände vi oss alla rätt slitna och vi hoppade in i bilen och åkte till vandrarhemmet igen. Efter en dusch, en nypa plugg och lite tjöt i allmänhet inne på rummet stack vi och käkade middag på vandrarhemmet med de andra tävlanden och hade en mysig kväll. Nu var det bara att ladda om på nytt över natten.

Finaldagen började tidigt för Lova. Hon var tvungen att infinna sig i isoleringen redan vid runt halv nio och innan dess skulle allt ut ur rummet och frukost skulle ätas. Jag kunde dock ligga kvar i någon timma och ta mig till klätterhallen till runt 10.40 när Lovas final väl började. Jag hade bestämt att möta upp Stella och några andra av tjejerna på frukosten runt nio men väl där blev det helt kaos då vi på något sätt missförstådde tiden och fick för oss att Lovas final började 09.40. Jag fick tag på Timo som kom och hämtade oss inom loppet av tio minuter. På de här tio minuterarna var det planerat att flera av tjejerna skulle duscha, bädda ur sängarna, städa och göra sig i ordning. Så blev det ju inte riktigt... Men vi hann tillslut i vilket fall, även fast en av oss satt i pyjamas i bilen på väg till klätterhallen. Allt för att se Lova tävla! Så det var ju lite synd att vi var en timma för tidiga när vi kom fram.

Efter lite försening, vilket är lite utav en tradition numera, började Lovas finaler köra igång. En efter en gick flickorna och pojkarna på problemen och alla gav verkligen sitt allt. Finalproblemen såg ut att vara någon grad för hårt och det var många som föll av innan zon. Frustrationen och envisheten över att inte klara problemen kändes i hela klätterhallen men när deltagarna fick återvända till nästa finalproblem var kämparandan tillbaka igen och det var max 110 % som gällde då. När Lova tävlat klart belönades hon med kramkalas från mig och stöttande föräldrar. Till och med en chokladkaka smög sig ner i hennes ficka. Hon berättar att hon inte kände sig stark och att problemen var väldigt hårda. Jag kan tyda en liten besvikenhet av hennes kommentar men att sluta som 6:a i boulder NM är verkligen en grym prestation och det vet att jag hon innerst inne vet.

     I slutet av Lovas final tog batteriet på min kamera slut. Sjuk skandal. När Lova gått av sprang jag och hann ladda kameran inne i omklädningsrummet i ca 3 minuter innan det var dags för oss att bänka oss för Stellas final. Nu var jag ganska stressad då jag verkligen ville få goa bilder på Stella också. 

     Stellas finalproblem var till stor del samma problem som Lova hade haft. Även Stella fick ta i som ett djur. Dessutom var alla tävlande trötta och mörbultade från gårdagen, som bara den var som ett riktigt hårt maxpress-boulderpass. Stella klättrade riktigt bra och slutade som 2:a i sin klass. Jag vet att både hon och jag hade föreställt sig henne ståendes högst upp på prispallen, speciellt då detta var hennes sista boulder NM tävlande som junior. Timos kommentar när Stella klättrat färdigt: "Skitbra klättrat! Men inte bra nog!". Skämt åsido. Sen levererades kramkalas.
     Nu sprang jag och Lova iväg för att köpa lite välbehövda sockerfyllda gotterier på en affär i närheten. Vi matade Stella med lite choklad och slog oss ner för att se på seniorernas finaler.

När seniorernas finaler ska dra igång blir publiken alltid taggad till max och alla klättrare får sjuk support i varje press. Vi ropade såklart alltid lite extra när någon av våra svenskar var uppe på väggen. I allmänhet var den svenska sammanhållningen väldigt stark, som alltid, och det är roligt att se att speciellt juniorerna är så sammansvetsade. Alla peppar och hejar på. Ens konkurrenter blir snarare ens viktigaste stöd under tiden man tävlar. Dessutom har stor del av de tävlande redan träffat varandra och lärt känna varandra under tidigare tävlingar. En väldig fördel att åka iväg och tävla blir därför det faktum att man får träffa dem personerna.

Under prisutdelningen, efter att Stella fått stå på sin välförtjänta plats, packade vi ihop våra grejer och sprang så osynligt som möjligt igenom den jublande publiken, hoppade in i den praktiskt taget redan rullande bussen och gittade mot Göteborg igen. På hemvägen rullade grattande och uppskattande sms in på Lova och Stellas telefoner och Timo berättade ytterligare historier som fick den sista halvtimman av färden att förvandla bussen till ett sjukt flummig fordon där det utifrån måste sett ut som att vi höll på att kvävas av skratt.

Jag är ENORMT stolt över allas prestationer, särskilt Stellas och Lovas. Tack för en rolig och välbyggd klättertävling! Jag hoppas att jag själv kan delta i nästa mästerskap. Vad kul att du läste, Hanne Erika Riise.

Vi drog på oss underställ och stack ut i kylan. Vi var lite slitna eftersom vi inte haft tid för vilodag på länge, så vi bestämde oss för att låta de hårda problemen vänta och köra på några softare istället. Vi började med att åka till Torsten där vi tänkte starta med "klass mot klass". Denna tanke gav vi dock upp så fort vi såg att problemet var helt täckt av snö och is. Vi kände inte för att lägga all dagens vackra energi på att göra den torr när det fanns så många andra problem att testa i närheten. Vi gick vidare en bit och gav oss istället på "Global fussball ok" och "Rote Zora". Innan vi kunde börja klättra fick vi springa ner till bilen en gång var, för att vi hade glömt en massa olika grejer. Varje gång någon ädel springare kom tillbaka från bilen med något, behövdes inte det som hämtats längre, av olika anledningar. Dessutom kom vi hela tiden på nya saker vi behövde springa och hämta. Tillslut började vi iaf klättra. Vi började med "Global fussball ok". Vi fick oss ett härlig skratt när Lova istället för att skicka till den vänstra torra toppjuggen istället valde att sikta mot is och snö. Detta resulterade självklart i en kall blöt hand och ett fint fall. När hon på nästa försök toppade den och satte foten i snön på kanten, visade det sig vara fullt av is under och hon slant till, men lyckades ändå hålla sig kvar. När vi andra sen kom upp till toppen kunde man ju tro att vi lärt något av detta men istället slant även våra fötter av på toppen. Sedan visade det sig vara en lika stor utmaning att ta sig ner från problemet som att klättra upp - det snackas om Bambi på hal is, men vad är klövar på is jämfört med kallt klättergummi? 
 
Bild tv: Lova drar mot snön
Bild th: Hanne på areten
 
Efter dessa upplevelser försökte vi oss på "Rote Zora" som ligger precis bredvid. Vi insåg dock ganska snart att det var lite lönlöst... Efter brännande på toppen, för att försöka få en liten isfri fläck (vilket misslyckades) hade denna is bestämt sig för att bli vatten för en stund och rinna ner över resterande boulder och frysa till is igen lagom på nyckelgreppet. Vi gav upp problemet efter några få försök.
 
Paddorna packades ihop och vi gick i samlad trupp tillbaka ner till bilen för att åka vidare till Ulvås. När vi kom fram till "Purity of the turf" (ett mycket fint problem!) satte vi oss ner för att äta lite och dricka en massa varmt te. 
 
Bild tv: Alla tre äter
 
Ganska snart vandrade vi därifrån bort till "Super junior" och "K-pop". Även här fick vi många goda skratt av Lovas skådespel. Jag har sällan sett henne så desperat på en urtoppning som på denna "Super junior". När hon väl klarat denna kom hon ju än en gång till detta att ta sig ner igen... Medan jag och Hanne körde vidare på problemet hörde vi i flera minuter hur Lova, med extrem rädsla i rösten, försökte be om råd om hur hon skulle ta sig ner levande. Under Lovas nära döden-upplevelse, höll vi andra på att skratta själen ur kroppen. Denna gång lärde vi andra faktiskt av Lovas misstag. När vi tagit oss upp för problemet vände vi oss om och hoppade ner igen, istället för att lägga de närmaste minuterna på en överlevnadsutmaning. 
 
Vår planet fick för sig att snurra iväg oss från solen, och himlen blev alldeles orange. Finfint, men detta innebar förstås mörker inom en snar framtid. Än en gång vände vi tillbaka till bilen och värmen. Då var även denna dag över.
 
Bild tv: Hanne
Bild th: Lova mantlar

Branta väggar är bra när regnet vräker ner.
Två dåliga klätterdagar och en ofrivillig vilodag senare så sprack det upp och vi kunde njuta av morgonkaffe i solen med snöpudrade berg som kuliss. Vårt lilla gäng utökades också med en fjärde person, Johnny Banan, vilket gjorde att vi fick mer tid för klättring när vi blev jämna par. För en gångs skull var jag yngsteman i gänget, som förutom mig och JB bestod av Henrik gånger två. Som yngling fick man finna sig i att sköta markservice som att laga frukost och middag, men det tycker jag i och för sig är ganska kul. I gengäld fick man sitta andäktigt vid kaminen på kvällarna och lyssna till närmare 110 års samlad visdom om livets hårda skola. I ärlighetens namn blev det mest det vanliga ältandet om träning, klätterprojekt och annat insnöat klättertugg, men också lite inblickar i författarskapets hårda vardag, offentlig upphandling och JB:s fascinerande fantasivärld.

Morgonsol på Sektor Sarkit.
Klättring blev det desto mer av när solen kom för att stanna. Som vanligt fanns det fler leder än vad tid och ork räckte till för, men jag hann prova en del vilket resulterade i både roliga bestigningar och svordomar.  Höjdpunkten för min del var "The Colonist" 8a+ som jag gått och laddat för ett on sight försök på. Det är en vacker linje på Sarkit-sektorn som i sin övre del består av kompromisslös tufaklättring. Den är populär, så man fick ställa sig i kön och se till att vara redo när kusten var klar. Solen stekte och jag stack iväg uppåt i sommarmundering: shorts och baris. Henrik S tipsade i sista sekunden om att ta på knäskydden, så jag gjorde det och det visade sig vara en vinnande taktik. Det gick att få till flera knälås som hade varit väldigt smärtsamma utan knäskydd, tack för det tipset. Några minuter senare kunde jag klippa ankaret på en grymt fin led och konstatera nytt personbästa on sight, kul!

Broccoli, granatäpplen och apelsiner på marknaden. Vad mer behöver man?
Det blev flera nya personbästa i gänget och många roliga press de sista dagarna. JB och Henrik gånger två var alla i riktigt bra form. Det var kul att få se tre konkreta exempel på att utvecklingskurvan inte vänder vid 35, om nu någon hade fått för sig det.
Förutom ovan nämnda lärdomar så fick jag än en gång ett litet kvitto på att träningsupplägget inför förra resan verkar vara ett okej sätt att förbereda sig. Först två veckor med hyfsad hårdkörning med bouldering, sedan två veckor lättare klättring med fokus på uthållighet. Ingen raketvetenskap direkt men ändå något som påminner om ett träningsupplägg. En annan lärdom (som inte heller innebär så mycket nytt under solen) är att missade on sight försök för min del nästan alltid beror på fel lästa sekvenser och/eller för lågt tempo. Där finns mycket att lära, och det är väl bara att köra mer on sight för att få ordning på det.

Gözleme till frukost.
Resan avslutades på bästa tänkbara sätt med att på väg till flygplatsen äta en solid frukost bestående av "Gözleme" tillagade av tjocka tanter nere på marknaden. En blandning av pannkakor och rårakor, tillagade över eld och serverade med en massa tillbehör. För en blygsam summa fick vi mat i sådana mängder att till och med Henrik af P fick se sig slagen, och skamset vira in den sista biten i en servett för senare konsumtion.
 
Henrik S och jag checkade in på flygplatsen i Antalya med minsta möjliga marginal medan JB och Henrik af P stannade ytterligare fem dagar nere i solen, de verkade inte så ledsna för det.

Formule weekend (8a) på Bruixes, Terradetts.

Vi klättrade också tre dagar i Tres ponts, som ligger en dryg timmes körning nordost om Terradetts, 20 km norr om den kända hårdingklippan Oliana. Väggen i Tres ponts är som gjord för att klättras på: ordentligt överhängande och massor med positiva grepp. Klippan ligger vackert vid en flod och anmarschen är minimal. Solen värmer på förmiddagen men det blir snabbt kallt när skuggan kommer vid ett-tiden. Det var lite folk i Tres ponts jämfört med Terradetts, trots att klippan är med i den nya Lleida-föraren. Vi fick dock se en mycket stark lokal klättrare i aktion. Han var när att sätta en 7c+, trots att han bara har ett ben!

Kvällsljus på Bruixes.

En annan som imponerade var min kompanjon Pekka. Han genomgick under resan en smärre förvandling: från "mr power" till "mr endurance" och gjorde flera imponerande press med tredubbelt upprepat personbästa på kalksten som resultat. Han vägrade även konsekvent att använda knäna mot tuforna, vilket gör bestigningarna ännu mer solida.

Nics hus som ska bli refugio till vänster.(Foto Pekka)

På vägen till Tres ponts stannade vi till hos Nicolas, en fransk klättrare som köpt ett gammalt hus i den lilla byn Abella de la Conca. Han har planer på att öppna ett vandrarhem för klättrare nästa år. Med tanke på att det ligger strategiskt till om man vill klättra i bl a Oliana, Tres ponts och Terradetts så borde det kunna bli en succé. Huset var väldigt gammalt men mycket charmigt, och det var ett imponerande jobb de gjort hittills med renoveringen. Det finns utvecklade klätterklippor runt byn Abella (beskrivna i nya Lleidaföraren), och Nic hade stora planer om att fortsätta utvecklingen av nya leder. Han hade precis köpt en borrmaskin och 500 bultar så nu skulle han bara få lite ledig tid över från all husrenovering, klättring, barnpassning och sitt heltidsjobb i Paris... För den som är sugen på att borra så finns det nog stora möjligheter att få bo billigt i Abella mot att man sätter upp lite nya leder.

Pekka åkte hem efter två veckor, men jag hade ytterligare en veckas ledighet att spela på så jag stannade kvar. Jag mötte upp med familjen Söderin (Geir, Gudmund och Nanna) som tillsammans med Magnus,Jesper och Viktor kommit ner för att klättra och tävla (Geir och Magnus) i världscupen i Barcelona. Efter en regnig dag i Margalef åkte vi tillbaka till Terradetts. Jag var sugen på någon redpoint efter all on sight-klättring och lade några försök på Non stop (8b) i den brantaste delen av grottan. Den kändes lika hård som när jag testade för tre år sedan. Geir körde på grannleden Essencia de la resistencia (8c+) och gjorde flera bra press. Efter en vilodag var det tänkt att det skulle gå bättre men jag började känna mig sliten av nästan tre veckors intensiv klättring och fick känna på både stenpump och stolpe ut på on sightförsöken. Geir var nära igen på sitt projekt men ramlade på samma ställe igen.

Non stop (8b). Där tog det stopp! (Foto Jesper Östlund)

Dagen efter hade vi tidspress för Geir skulle ner till Barcelona med Magnus för att registrera sig på tävlingen. Det var kanske det som behövdes, för när han "bara skulle dogga igenom leden" som uppvärmning så hängde han plötsligt bättre än någonsin i det dubbla knälåset efter startkruxet och visade inga tendenser till att vilja dogga. Strax efter fajtade han sig med några mindre grymtningar igenom kruxpartiet och kunde med ett glädjetjut klippa ankaret. Geir var strålande glad och det var kul att få säkra en sån fin bestigning. Jag prövade Democracia (8b) och hittade bra beta innan vi fick springa ner till bilen för att Geir skulle hinna till tävlingen. Dagen efter var min sista klätterdag och det var tänkt att jag skulle klättra med Jesper och Viktor. De dök dock inte upp, så jag hängde på Tony och Murdo som var två trevliga skottar. Min plan var att köra ett gäng sista-dagen-press på Democracia men jag kände på första försöket att styrkan inte var på topp och testade istället en av de sista oprövade 8a-lederna som jag hade kvar på klippan, Maneras de vivir. Den var inte lika fin som de bästa lederna på klippan, men det gick vägen on sight. Jag avslutade med att klättra den fantastiska "Mallorca es funky", precis när solen gick ner bakom berget, och det fick bli en värdig avslutning på den här resan.

Inför resan hade jag testat ett enkelt träningsupplägg: en månad före avresan körde jag igång med två-tre veckors intensiv träning, framförallt bouldering, följt av två veckor med lättare träning på leder. Detta upplägget fungerade bra för att toppa formen min del, och kommer bli modellen inför framtida resor. Mitt mål med resan var att klättra två 8a on sight. Det visade sig vara lite lågt satt eftersom det klarades av första klätterdagen. Totalt gjorde jag sju stycken 8a on sight (plus en flash) vilket var fler än jag gjort sammanlagt i livet innan. Nu är det bara hem och vila lite innan träningen för nästa resa börjar.

Tankarna om en resa tillbaka till Fontan började redan när göteborgarna från juniorlandslaget kom hem därifrån i påskas. Då hade sandstenen inget val, vi skulle tillbaka och klämma på den igen. Den här gången försökte vi samla ihop de goaste av de goa från Fabben, dock tappade vi några tjommar på vägen men till slut blev vi ett kärleksfullt brödraskap på åtta personer, alla med olika mål att uppnå i de franska skogarna.

 
Vi reste ner i två olika gäng där tre av oss åkte ner i Martins buss proppad med paddor och ved. De andra fem tog flyget med övernattning i tyska fåtöljer. Vi möttes i Franchard Isatis där det blev ett stort kramkalas. Efter vår första klätterdag åkte allihop till huset vi skulle bo i som låg i en by vid namn Moisenay. Huset visade sig vara en gammal familjeklenod vilket gjorde att vi kände oss som hemma direkt. Det var ett väldigt stort hus där inget rum låg på samma plan som något annat. Gammalt trä, fönster i duschen, renässansinspirerad lampknapp och stor braskamin i vardagsrummet påminde oss om i vilket land vi faktiskt befann oss.

De första morgnarna vaknade vi klockan sju av enormt högljudda kyrkklockor. Efter ett par dagar lyckades vi dock vänja oss vid ljudet och istället vakna runt nio-tio tiden av att någon hade bråttom ut för att klättra. Ett par stycken av oss gick ibland till det lokala bageriet för att köpa ett par nybakta baguetter att njuta av till frukost och i skogen senare på dagen. Efter lite om och men om vilket område vi skulle besöka för dagen satte vi oss i bilarna, slog på TSF Jazz (den lokala jazz-radiokanalen) och åkte iväg. Vi klättrade tills solen började gå ner, runt sextiden, då vi varannan kväll fick vantrivas i de enorma köpcentren för att köpa middag.

Vi tre tjejer har väldigt olika styrkor när det gäller klättring, en är "slabbdrottning", en är mer dynamisk och stark i överhäng och den tredje är mycket crimpstark och betakunnig. Detta gjorde att vi inte fick sänt samma sorts problem men dock fick vi alla våra bästa send i samma grad (7a). Grabbarna i gänget fick bland annat flera 7b och 7c med sig i bagaget hem. 

Trots att hälften av gänget var skadade fick alla klättrat hårt och mycket. Vi hade alla väldigt roligt och inte ens, ännu en illa stukad fot (som vi redan hade en av), fick ner humöret mer än nödvändigt.

Vi gjorde resan nu i månadsskiftet oktober-november och vi fasade för att råka ut för en hel vecka med regn. Visst blev vi påtvingade två vilodagar (tisdag & torsdag) på grund av dåligt väder men de andra dagarna lyckades stenen vara torr och vi fick mestadels blå himmel och sol. Vår första vilodag satt vi hemma och väntade på att det skulle torka upp, vilket det självklart inte gjorde. Istället begav vi oss ut, med klätterabstinensen i högsta hugg för att ta ut den på en 10-meter hög stapel av höbalar, på ett fält. Vi klättrade, hoppade och Albin försökte sig på att flyga vilket resulterade i en spricka i revbenet.  Den andra vilodagen var Stellas födelsedag då hon, Lova och Martin åkte in till Paris. De andra grabbarna och Hanne stannade hemma med samma förhoppning, som förra vilodagen, om att ett vädermirakel skulle ske.

 Sista dagen när vi städade huset fick vi slita lite extra med braskaminen då våra "sendarkarameller" som låg uppepå, smält ihop till olika stora klumpar. Sendarkaramellerna började som ett seriöst mätningssätt (för vissa av oss iaf...) av vår klätterkapacitet. En stor del av dessa karameller gavs bort till godistiggande barn under halloweenkvällen, de resterande delades ut och fick sin rätta plats i hushållet. Karamellernas värde sjönk dock under veckans gång (förutom för Martin som tyckte det var viktigt att senda för att få sitt dagliga sockerintag) då vi insåg att det faktum att vi var där och fick klättra med varandra var viktigare än att senda.

 På lördag morgon lämnade vi huset i de två olika ressällskapen. Hanne, Isak, Albin, Jim och Tumle tog flyget hem medan Lova, Martin och Stella som åkte i Martins buss styrde mot Berdorf, Luxemburg. Där skulle ett par dagar få tillägnas sportklättring, även denna på sandsten. Där klättrades bland annat en av världens finaste 6b+ (Bibi) som totalt tog andan ur alla tre. Leden tycktes aldrig ta slut och klättringen var väldigt varierande och annorlunda den svenska graniten. Även en fantastiskt fin överhängande 7b-arét (Voleur de Spits) klättrades. Bara känslan att lederna aldrig tog slut var väldigt nytt för oss två tjejer som aldrig klättrat sport utomlands tidigare. Vi kände att det är det här klätterlivet bör gå ut på, när vi bodde i en buss i skogen. När Lova en morgon gick upp för att göra frukost berättade hon efteråt hur mycket hon trivdes med att sitta där ensam bakom en buss, i Luxemburg, och koka gröt på gaskök.

Nu sitter vi här i Göteborg igen och känner oss mer felplacerade än någonsin bakom skolbänken.  Redan nu planerar vi, och tränar inför, nästa klätterresa.

Hej.
 
Här kommer bilder på det imponerande berg som Martin och Magnus försökte sig på i sommar och en liten rapport från dem. High Sport sponsrade expeditionen med bland annat all hårdvara som Mastercams, DMM kilar och karbiner, Stubai stegjärn och isyxor och rep från Singing Rock och klätterskor från Evolv.

Hej alla. Nu ar vi tillbaka i "civilisationen", vi har kommit till Gilgit. Nu ar det bara 6 dagar till flyget hem. Vi har haft det superbra. Berget var supersvart och vadret kallt. Vi orkade inte attklattra med all campingutrustning pa hog hojd och i sa svar terrang. Vi fick ge upp. Men vi klattrade en annan topp som inte har nagot namn. Det var en underbar dag. Kallt, for det var en nordvagg och svart och massa sno men vi kom upp och ar jatteglada for det.
 
Pakistan ar underbart, vi har det jattetrevligt och traffar massa trevliga manniskor och bergen ar helt sjukt vackra. Nu ar det dax att soka upp en barberare och en kalldusch vilket ar standard.
 
Vi hors
 
Martin 

Resan började med två dagars klättring i Oslo. Först åkte vi till Fetsund som ligger strax norr om staden. Där bjuds det på trevliga överhängande leder med minimal anmarsch. Inte den finaste klippan i Oslo-området men kul för en dags on sight-klättring. Dagen efter åkte vi till Sörkedalen där man får börja med en timmes promenad för att komma till klippan. Kanske går det snabbare om man inte stannar och äter hallon var tionde meter. Klättringen är hård och fin även om klippan bryts av en stor hylla som gör lederna mindre ihållande än vad de hade kunnat vara. Vi mötte upp med Chris och Erika som hyr en stuga på toppen av klippan. Därifrån var det utsikt ända bort till havet, inte illa! Vädret såg ut att bli dåligt i Oslo så vi körde norrut till Tröndelag. Först till Snillfjord där det finns några fina kilturer på en klippa av prima kvalitet. Vi fick guidning av de trevliga karlarna Mats och Jo-Arve.

Jo-Arve har ett extremt coolt projekt till vänster om "Ut av paradis" som börjar med en brant 7c och sedan fortsätter i ännu brantare terräng (cirka 8a enligt JA). Jag gjorde första delen och håller tummarna för att förlängningen blir gjord snart, den ser fantastisk ut.

Vi klättrade en dag på klippan med det trevliga namnet Hell och vi gjorde även misstaget att campa nere vid älven i Hell. Det blev ett rent helvete kan man säga men det är en för lång historia att berätta här.

Två dagar senare kom vi till Flatanger. Det är en numera berömd "granitgrotta" som är snäppet större än sin kusin i Bohuslän. Man bor som en kung under klippan och klättrar kungligt bra leder. Jag klättrade Erik Massihs led "Drummediedret" (8a+) som är en 30 meter lång superled som hänger över 7-8 meter. Denna led går dock bara halvvägs upp på väggen på den "flacka" delen av grottan, så det finns en del hårt och långt att köra på nu när borrandet har kommit igång på allvar där uppe. Fortsättning följer...

Efter två dagar i Flatanger hämtade vi Patrick i Trondheim och körde upp till Vingsand. Där finns det brant, jättebrant och tokbrant  bouldering. De flesta problemen är dessutom långa, så det handlar om minst sagt fysisk klättring. En intressant aspekt är att förare saknas, lokal guidning är ett måste för att hitta till de ganska utspridda klätterställena och om man vill veta namn och grad på det man klättrar.