april 2010 Archives

I mitt blogginlägg där jag skrev om Bohuslän lovade jag att återkomma med lite bilder från förr och eftersom överföringen från Dia till digitalt har gått bra på de bilder jag lämnade in kommer här lite bilder på en ung Rikard Ekehed. Jag tänker inte avslöja från vilket berg och vilken led men jag kan hjälpa till med att det är en ultra klassiker som jag tror är uppsatt av Hans-Christian Doseth. Som vanligt fint pris i form av ett par Sanuk sandaler till den som skickar in rätt svar på led och berg, om flera rätta svar lottar jag. Ni kan mejla svaret till ola@highsport.se

Ratta håller på att hjälpa mig att få fram lite statistik hur många som är inne på bloggen och det senaste han sa att det varit ca 400 besökare under april vilket jag tycker är helt fantastiskt roligt att så många vill läsa mina konstiga texter och titta på bilder. Jag beundrar er.

Året var alltså 1993 och jag skulle ta lite bilder till min nya katalog som jag tror för första gången skulle komma ut i färg i A5 format. Rikard som jag sponsrat genom alla år var en stjärna på uppgång med i mitt tycke egen klätterstil. Han klättrade som det såg ut alltid utan ansträngning, lugnt med perfekt timing och mycket avslappnat vilket jag tycker framgår av bilderna också. Det gör han för övrigt fortfarande.  Han som skymtar och säkrar är en annan stor klätterprofil som fortfarande är i toppen när det gäller bouldring, och det är Henrik Sennelöv som jag får återkomma till senare.  Jag hade varit i Nepal och Tibet året innan och klättrat Cho Oyo med Göran Kropp och Nikon vilket var ett fantastiskt äventyr. När vi var i Katmandu och Nikon och jag och väntade på att Göran skulle komma som tog mycket längre tid än väntat. Nikon och jag flög ner medans Göran i sakta mak åkte ner med sin Range Rover, en resa på 1200 mil tror jag. Vad som sinkade honom var dokument från någon myndighet som gav honom tillstånd att köra bilen till Nepal så det blev tvärstopp vid någon gräns och om jag minns rätt var han tvungen att lämna bilen i Pakistan. Han hämtade den senare efter K2 klättringen. Jag som är en född affärsman, tror jag i alla fall kom på den lysande iden att sy upp T shirts och Linnen och även super sköna så kallade Nepal byxor som är sköna och luftiga och bra att klättra i. Jag organiserade upp detta med några lokala skräddare som det finns i mängd, fanns i alla fall då, de satt alla i ett hål i väggen eller på gatan och sydde på kvällarna i skum belysning i en rasande fart. Efter mycket dividerande kom jag överens med en skräddare om ett pris för några hundra T shirts, linnen och byxor. De var lagomt färdiga när vi avslutat expeditionen och återvänt till Katmandu. Detta är ett av linnena som ni ser Rikard använda med broderad text High Sport på. Jag tycker de var riktigt snygga men det tog många år innan de var slutsålda. Det stora problemet var när jag skulle få hem dem men det var andra tider då och flygbolaget var snälla och jag slapp betala övervikt och klarade mig genom tullen också.

Till helgen åker jag till nord Norge och Lyngen alperna för skidbestigning och jag hoppas det kan bli några bilder därifrån även om väder utsikterna ser som vanligt dystra ut för nord Norge dvs. regn och snö hela veckan men man vet aldrig.

Framöver ska jag försöka att komma ut med nya bloggar en gång i veckan och då på torsdag så ni kan veta när det kan vara läge att ta en titt. Så torsdagar ska det komma nyheter kontinuerligt.

Det kändes som att starta om på nytt igen när Janne ringde och föreslog topprepsklättring på Reselin väggen torsdag vid 4 tiden. Jag har nästan glömt hur man gör när man sätter upp topprep eftersom det inte händer så ofta nu för tiden. Resilin väggen kommer jag inte ihåg när jag var vid sist men en gång i tiden var den bara 5 minuters gång väg där jag öppnade min första klätter affär på Vagnmakaregatan. Det var ett rättså sjabbigt ställe ovanför en bilverkstad och på andra våningen där jag höll hus var det replokaler för mest hård rock band så det var livat både på dagar och på nätter. I huset intill hade dessutom Bandidos sin klubblokal men de gånger de kom och frågade efter eld eller dylikt på lördag morgon efter sina fester var de trevliga faktiskt.. Hur som helst så har jag tillbringat mycket tid på Resilin väggen men nu var det länge sen och blev lite förvånad när jag återsåg den för den moderata lutningen den har. Många av Göteborgs hårdaste turer sattes upp på den innan den branta klättringen tog över. Väggen är i alla fall mycket fin och det är bra kvalité på klippan.

Back in the past var en av klättervärldens stora hjältar Wolfgang Güllish på besök i Göteborg för en bildvisning anordnad av Thomas Krainer som på den tiden var en distributör av klätterutrustning. Wolfgang var då klättervärldens största stjärna, han hade nyligen satt upp världens hårdaste led Action Direct som står i 9A och är fortfarande en av världens hårdaste sportklätterleder. Han hade även solo klättrat Seperate reality 1986 i Yosemity en jättelik takspricka högt över marken, första solo repitionen skedde 2005. Dessutom hade han varit i Himalaya på Trango Tower och kanske pricken över i ett varit stunt i cliffhanger och gjort alla berömda klätterscener där, således utan överdrift en välberest ung man med massor av erfarenheter.  Wolgang och Thomas kom på besök till Hillbergs Klätteraffär som då var den enda i Göteborg och tillsammans med Buster i Stockholm de enda som fanns i Sverige. Busters var mer respektabel än mitt sjabbiga ställe. Jag kommer ihåg när Wolfgang går uppför den trånga trätrappan till affären där jag stolt ska visa runt, att han försökte dölja sitt skratt men misslyckades och nu såhär i efterhand förstår jag att han skrattade för han hade nog aldrig upplevt något liknande tll mystisk sjabbig klätteraffär ovanför en bilverkstad. Wolgang var mycket trevlig och skrev sin autograf på min lilla klättervägg med ett tiotal grepp som jag var mycket stolt över. Nu till själva poängen med allt att efter vi hade druckit kaffe tog vi en promenad till Reselin väggen för en eventuell klättertur. Nu blev det inget klättrande men Wolfgang poserade lite på vänsterkanten av Resilin där vi tog lite bilder. Detta var tror jag 1991 och Wolfgang dog i en bilolycka på Autobahn 1992 där han troligen somnade vid ratten. Wolfgang tyckte klippan var fin men han hade ju startat eran med brant klättring och redan då var Göteborgs hårdaste klippa en passerad epok som kanske får en renässans. Nu tillbaka till nutid efter denna lilla återblick som Resilin gav.

Inte helt ovanligt fick Janne förhinder men mina vänner Tomazs  och Piotr som båda kommer från Polen var med så vi var ett gott sällskap ändå. Jag hade förberett mig med att ta med 20 meter tubband som jag kom ihåg från förr i tiden att jag använde, många har statiskt rep men jag tycker det är bättre med tubband för det tar mindre plats och tål nötning bättre, nackdelen är att knutarna kan vara svåra att få upp. Tomasz och jag gick runt klippan och fann ett bra träd och ett litet enträd där vi fick backup och det gick väldigt smidigt. Repet löpte i två nya fina DMM Oval skruv, bra med ovala karbiner i toppfästet. Till slingorna runt träden hade jag Singing Rocks lilla fina D karbin Extasy. Det kommer definitivt att bli mer topprepsklättring i år så tack för det Janne även om du inte var med.

Det var trevligt på bildvisningen från Wadi Rum i Jordanien av Udi från Israel och synd att inte fler kom men det var bra så vi ska göra ett försök med en repris i höst då det inte är påsklov.  Udi hade fina bilder och han berättade intressant om geografin i öknen och om hur bergen uppkommit genom kontinentalrörelserna mellan Afrikanska och Arabiska platån.  Vi fick även höra om Beduinerna i Arabiska öknen som är en av världens största och var de kan hitta vatten i djupa canyon där det till och med går att göra rafting. Bildvisningen hade lite kan man säga av en föreläsning och påminner lite då om filmen Crackoholic som ger en bra historiebeskrivning av klättringens utveckling i Bohuslän vilket var mycket intressant. Det jag saknar i filmen är nog avsaknaden av alla goa Bohuspojkar som Rikard, Jocke och Wendelin med flera som med stor gästfrihet, sitt idoga arbete i stugan, på alla klippor och kontakten med markägare mm gör våra besök möjliga. De har alltid har gjort en resa till Bohuslän minnesvärd. Jag saknar med andra ord Beduinerna i filmen det vill säga lokal klättrarna i Bohuslän. Det som för mig är Bohuslän är alla dessa fantastiska linjer som är reaktivt lätta att säkra och gör att jag kan uppleva tjusningen av klättring på ett kontrollerat sätt och där vill jag återigen skänka en eloge till Bohuspojkarna som satt upp fantastiskt fina linjer i enklare svårighets grader som gjort att många nybörjare blivit bitna på kilklättring. Jag har inget emot filmens vinkling av att töja gränserna men det hade varit trevligt att se lite av "vanlig" Bohusklättring också. Vad som upplevs som kontrollerat är ju subjektivt vilket framkommer bra i filmen där klättraren och hjärnskrynklare Per Callenberg ger sin förklaring av detta. Av egen vis erfarenhet trodde jag för 14 år sedan att jag klättrade kontrollerat på löpande säkring men det visade sig att jag inte gjorde vilket jag påminns om dagligen med värk i foten, har nu dock blivit bättre sen jag börjat använda Sanuk sandaler vilket har stärkt upp min fot på ett nästan magiskt sätt.  Jag tycker det inte är speciellt bra reklam för klättringen att förmedla den som farlig, obskyr och som utövas av personer som söker extra spänning. Jag tycker det är att ta ett stort steg tillbaka i tiden även om jag tror att de flesta som ser filmen förstår att det bara är en marginell grupp som sysslar med detta. Hur som helst var klätterscenerna bra och spännande och klättrarna fick tillfälle att tala om vad som driver dem att sätta upp nya linjer och deras "kärlek" till klipporna och Bohuslän. Många av klättrarna är spjutspetsarna och de har rätt till all beundran för sina prestationer och de avtryck de gjort i den Bohusländska graniten med att flytta fram svårighetsgraderna och jag tänker då på klättrare som Hans Christian Doseth, Rikard Ekehed, Henrik Bolander och nu senast Stefan Wulf och Petter Restorp. Som vanligt i Svenska klätterfilmer är klättrande tjejer underrepresenterat men dock lite bilder på Malin Holmberg som kanske är den svenska klättrare som klättrar hårdast nu internationellt. Om jag bortser från mina sura invändningar så är filmen bra, ett ambitiöst projekt som gått hamn.

Det finns i mitt tycke många likheter mellan Wadi Rum och Bohuslän som klätterområden, de är båda vackra på sitt sätt och man åker till stället och bor där i tält och upplever naturen och miljön. Klättringen i Wadi Rum är också äventyrlig även om mycket är bultat men på ett ortodox sätt och det är mycket att sätta slingor. Det som skiljer mest är att sandstenen är lös medans graniten som alla vet är att lita på. Vi säger skål för Crackoholic och klättringen och kvällen till Ära hade Åke med sig en 18 år gammal Rom (Göteborg humor) från Nicuaragia som han hade fått i present av Erik Fonseca som syns i bild i Fabbens kök. Till helgen utlovas lite gamla bilder från Bohuslän med Rikard Ekehed och kanske från Norge och Maradalstraversen med Erik Ringius, som jag talade om i senaste bloggen om överföringen av Dia till CD blir klar. Vad är då likheten mellan Rom och Crackoholic? Pris till rätt svar, om ni inte orkar logga in på bloggen går det bra att mejla till ola@highsport.se Sist men inte minst eftersom det figurerar en hel del personer som var med på 60-talet eller kanske inte vill jag avsluta med 60-tals klyschan:  Make Love NOT War.

Nu är det sista chansen att vara med i Fabbens Superboulder för denna säsongen. Västkustens bästa ledkoreografer bygger 50 till 60 problem på nya fina grepp och volymer. Ni kan börja kl 12.00 och det kostar 50kr för ej medlemmar och 40 för medlemmar plus normala entré avgifter. På kvällen är det bildvisning från Jordanien och Wadi Rum av den blivande bergsguiden Udi Grinberg. Bildvisningen börjar kl 19 och håller på ca 1 timme. Baren kommer att vara öppen. Välkomna!

 Hurrungane är det bergsområde i Skandinavien som har mest toppar över 2000 meter ett 30-tal, och de allra flesta av dem kräver klätterkunskaper eftersom topparna här är branta och vassa. Den mest kända är Stora Skagasstölstind med sina 2405 meter som jag klättrat flera gånger på sommaren/hösten. Jag har bara varit i Hurrungane på vintern en gång innan och då med min vän Erik Ringius för ett försök på Maradalsreaversen vilket så här i efterhand är en av de svåraste saker jag gett mig in på. Ska lägga över gamla bilder och visa lite. Hur som helst var detta besök ämnat som för skidbestigning och eftersom Påsken är "uppståndelsens" tid vad kan passa bättre än att gå till topps. Under våra fem dagar hade vi varierat väder med två bra dagar men blåsiga vilket gör att det blir kallt på fjället. Vi hade två relativt lyckade toppbestigningar dels på Dyrhaugstind där vi kom till förtoppen som man normalt går till vid skidbestigning. Vi klättrade vidare på den vassa kammen till nästa lite spektakulära topp som är en förtopp innan riktiga toppen. Sista dagen kom vi även upp till toppen på Lauvnostinden. De andra dagarna var det besvärligt väder men vi var ute och hudade så långt och högt det kändes bra. Den sämsta dan åkte vi ner till Leirdalen som ligger lägre och lite mer skyddad för vind och där hade vi en fin dag på Hästen (berget heter så). Leirdalen var lite annorlunda och låg väldigt  avskilt avskuret från omvärlden med en liten bebyggelse på ett 10-tal hus med bara en smal slingrig väg uppför ravinen innan dalen öppnar sig.

Bildinformation. Bild 1: Drottningen Stora Skagasötind i vinterskrud. Bild 2: Nerför Dyrhaugstind. Bild 3: Kammen Dyrhaugstind. Bild 4: Mot andra toppen Dyrhaugstind. Bild 5: Mot toppen Lauvnostinden. Bild 6: Toppen Lauvnostinden. OBS BILDERNA ÄR KLICKBARA.