High Sport
Magazine
resmål Fontainebleau
av Anders Spång
 
Fontainebleau

Våddå, var är vi?

Hittar du någon siffra?

Blå 32 står det här...

Ähh, vi kör igång.

Äntligen får vi lägga händerna på Fontainebleaus sandstensblock. Runt om oss i skogen kryllar det av block med mjuka goa former. Solljuset bryter genom guldgula löv, det doftar klar höstdag. Händer på stenar, fler block.

Börjar med en blå cirkel för att få in känslan för klättringen här. Sanden på skorna, hur får man bort den? De stora blocken vi klättrar på ligger utspridda på en bädd av finkornig sand. Precis som på solsemestern letar sig sanden in och fastnar överallt där den inte ska vara. Frassarna har med sig dörrmattor som de torkar av skorna på. Många har crashpads också.

Blocken liggen tätt samlade men landningarna är i stort sätt alltid bra. Blockens finurliga former gör att det bjuds på en bred blandning av problem. Takproblem ligger bredvid slabbar bredvid areter bredvid väggar.
 
Ett 5- problem i La Dame Jovanne Ett 5- problem i La Dame Jovanne
Ett problem i Isatisområdet Ett problem i Isatisområdet Tätt, tätt, komprimerat. Komprimerad klättring utan dödpunkter, hela tiden aktivt, på blocken eller spottandes. På väg upp, på väg runt, eller på väg till nästa problem. Temperaturen är perfekt, hög i kroppen men låg i luften. Friktionen är bra men snäll, inga vassa granitkristaller som äter sig in i huden, inga vassa kalkstenshål som skär i senor. Vackert som Barbapappa. Vi glömmer snabbt kameror och mobiltelefoner och låter skogen suga oss längre in, mot fler block inne i skogen.

Tyskarna kommer. En och en dyker de upp tills de bildar stora härar som drar fram mellan blocken. När de i kör skriker upp en stackars tysk för problemet Alta blir jag nästan rädd. Liten mustasch, flagga och honnör ligger inte långt bort i sinnet.

Frassarna smyger omkring bland blocken och trollar. Någon tar på sig skorna vid parkeringen och går hela vägen in till blocken med klätterpjäxorna på. Någon annan tar med sig hela familjen och låter småtrollen springa runt och fäktas med pinnar och hundar. Andra smyger ljudlöst upp för problem efter problem utan att någon ser det.

Tyskarna smyger inte. När dagen är slut har jag klättrat massor av fina problem, klarat något svårt och varit rädd minst en gång. En lyckad klätterdag med andra ord.
 
Jag står kvar och tittar på problemet framför mig. Det var då attans vad svårt det ska vara att ta sig upp fem små move. Hundratusen försök, hundratusen smällar i mattan. En liten fransman smyger omkring bland blocken och gnuggar rent skorna tills de gnisslar inför varje problem. En smäll till i mattan och jag reser mig upp och ser fransmannen stå och gnissla med skorna någon meter ifrån mig.

- You are still here... on dis...hmmm.. little problem?

- Yes, it seems to bee too tricky for me.

- Maby you use too much chalk? försöker frassen.

- Maby I'm just too tired, my elbows really hurts.

- Let me see...I sink there is a trick... see if I can remember.

Frassen gnisslar rent skorna och tar tag i blocket. Visst minns han tricket. Han gör helt enkelt rätt istället för att ta i fel. Hoppar över två grepp och dansar på de steg som ingen annan använder. Ser lätt ut. Känns svårt.

Senare får jag reda på att det var Marc le Menestrel jag språkat med. En av de absolut bästa björnarna i skogen. I sink there is a trick. Jovars.

 
Hasse på Le Faux Baquet 6c/7a, Isatis Hasse på Le Faux Baquet 6c/7a, Isatis
Patrick Svensson klättrar på en 6b-boulder i 95:2-området Patrick Svensson klättrar på en 6b-boulder i 95:2-området I fosterställning på crashpadden verkar smärtan klinga av. Långsamt försvinner smärtan i armbågarna och jag sätter mig upp och sträcker mig efter termosen.

Padde skaver på ett problem och bjuder på liveunderhållning medan kaffet strömmar ut i armbågarna och läker min själ.

Vila lite till bara. Baguette och yoghurt och banan och sen kan jag till och med lyfta kameran. En kvart senare mantlar jag upp på samma problem som varit min middagsunderhållning.

Upp igen. Nästa resa hit så lovar jag att jag ska stretcha bättre och mycket mer. Hela kroppen får vara med och betala klättringen. Inte på så sätt att man skaver i kaminer och offwidthsprickor, men hela kroppen blir överkörd av fontanbussen. Kanske rullade ett block över mig igår? Inte vad jag minns, men det känns.

Flera dagar, mera tid. Det är svårt att hålla sig i skinnet när man bara har en vecka på sig. Det är svårt att bara göra några utvalda fina problem. I alla fall på första resan till Fontan. Jag vill göra allt nu, på en gång. I Fontan har man möjlighet att göra det, men inte att vara fräsch efter en god mangling.
 
Många av de circuits, bouldercirklar, som finns här är fantastiskt långa. Några av göteborgspojkarna testade blå cirkel i Bas Cuvier. De gjorde 33 problem av 47 på en dag. Testa att översätta det till ledklättring. Hur ofta gör du 33 krux på en dag? Eller 47? Som träning känns bouldering i Fontan vansinnigt effektiv. Lika effektivt bryter den ner kroppen om man inte tänker till.

Men landskapet läker det mest sargade kadaver. Skördade fält som böljar iväg mot nästa skog. Träd som brinner i klar höstluft. Små tussinuttiga byar med hyrstugor som öppnar sina portar för slagna svenskar. En droppe rödvin för varje sliten muskelfiber. Ett knippe örter för varje maträtt. En god natts vila för varje vacker klätterdag.

Fontainebleau är inget samlat boulderområde. Det är mera in samling av mängder av boulderområden. Runt staden Fontainebleau ligger lövskog blandat med odlingslandskap. I skogarna döljer sig sandstensblocken som lockar klättrare från hela världen. Just den här veckan hade blocken en stark dragningskraft på svenskar, mest Göteborgare, men också folk från bl a Stockholm, Lidköping och Skåne.

Resan till Fontan är knappast någon njutning i sig, ungefär 130 mil enkel väg från Göteborg, men väl värt besväret. När man väl är framme så är avstånden korta, men tillgång till bil är fortfarande bekvämt. Anmarscherna från bilen är vanligtvis 17,5 meter, så det brukar de flesta klara utan besvär.

text och bilder av
Anders Spång