High Sport
Magazine
resmål El Chorro
av Jenny Förander
 
El Chorro
Bland klätterbummare, trebenta hundar, hönstjuvar och citronträd i byn som Gud glömde

Den svenska vintern kan ibland kännas allt för lång för en inbiten klätterfantast. När fingrarna har tröttnat på inomhusväggens plastgrepp och längtar efter att ge sig i kast med riktig klippa finns det bara en sak att göra. Köpa en flygbiljett, packa ryggsäcken och åka söderut.

 
Välbekant vy för alla El Chorroresenärer Välbekant vy för alla El Chorroresenärer
El Chorro betyder vattenstrålen på spanska. Men El Chorro är även en liten by uppe i bergen i södra Spanien. Namnet är passande eftersom det nedanför byn ligger en stor vattenkraftanläggning som tar tillvara på vattnet från floden Guadalhorce.

På sommaren är El Chorro en lugn tillflyktsort för stressade Málagabor. Under det svalare vinterhalvåret samlas klättrare från hela Europa i El Chorro för att få sätta fingrarna i solvarma klippor, i väntan på att värmen skall återvända även till nordligare breddgrader.

 
Det är ingen stor by, El Chorro. En tågstation, några vitkalkade hus, stationsbaren där klättrarna samlas varje kväll på väg hem från klipporna för att skryta om dagens bedrifter, hotell La Garganta med bar och restaurang, klätterhärbärge, getter, hundar. Några spanjorer.

Och så klipporna. Runt omkring ligger runda skogsbeklädda kullar. Strax ovanför byn, de nakna kalkstensklipporna som reser sig flera hundra meter rakt upp mot skyn. Här finner man klättring i alla svårighetsgrader, både fingriga vertikala leder och monstertunga överhäng. Lederna är ofta uppemot trettio meter långa, så ett sextiometersrep är att rekommendera.

 
Bergen mitt i byn. Till höger syns Poema Roca grottan. Bergen mitt i byn.
Till höger syns Poema Roca grottan.
Det finns även längre turer, till exempel Zeppelin som är tio replängder lång, med klättring från grad 4 till 7. Ska man klättra den kan det vara bra att gott om tid på sig så att man hinner upp innan det mörknar vid sjutiden på kvällen. Den lärdomen drog en svenska och en irländare som blev tvungna att övernatta på en liten hylla uppe på väggen medan vi var i El Chorro. Nätterna är inte speciellt varma i Spanien på vintern så det kan inte ha varit en alltför angenäm upplevelse.

På de flesta lederna sitter det fasta bultar, men det finns även områden med kilsäkrade leder för den som så önskar.

 
Några av de fina områdena ligger på bergssidan ovanför byn, medan de övriga ligger inne i nästa dal. För att komma till dem måste man följa järnvägen genom några tunnlar, utsprängda i berget. Egentligen är det förbjudet för fotgängare att gå i tunnlarna, men alla gör det ändå eftersom det är enda sättet att ta sig till klipporna. Tågen brukar tuta så att man hör dem på avstånd och kan stiga åt sidan medan de dånar förbi.

Ett av de mer spektakulära klätterområdena i El Chorro är La poema de roca som är en stor grotta. Lederna där är i svårighetsgraderna mellan 7+ och 9- och mycket överhängande. Man klättrar genom ett tak där många av greppen består av stora nedhängande stalaktiter.

 
En norrman (OP tror vi) på Lavia Stragniato 7b+, Poema Roca. En norrman (OP tror vi) på
Lavia Stragniato 7b+, Poema Roca.
Klättring på El Polvorin. Klättring på El Polvorin. Sitter under en lutande sten och jonglerar med tre citroner. Apelsiner och citroner kan man plocka utanför vår lägenhet på hotellet. Varje kväll klockan halv tio ser vi på väderleksrapporten på teven i baren. Idag skulle det bli fint väder så vi beslutade att gå den långa vägen till El Makinodromo, en mäktig överhängande klippa. Det är en sån där sluttning upp till klippan som ser ut att vara högst hundra meter men när man väl har påbörjat stigningen uppåt känns det som att den aldrig ska ta slut. På Makinodromoklippan går den världsberömda leden Lourdes 9- som är 30 meter lång, överhängande och full med långa stalaktiter. Nu sitter vi här halvvägs upp för slänten. Regnet droppar från en jämngrå himmel. Det är lika bra att äta upp våra chokladkex och återvända till de andra vid stationsbaren för en välbehövlig cafe con leche.

Oftast är det lagom klättertemperatur i sydspanien under vintern och våren men perioden kring jul kan det vara lite ostadigt väder. Vi möttes av två dagar konstant regnande när vi kom ner vid nyår, men sedan blev vädret bättre. Vill man vara säker på att få sol och värme är det ett säkrare kort att planera in en resa lite senare på våren.

 
Vägen är knappt en halv meter bred. Mina händer trevar försiktigt mot bergväggen som reser sig på min vänstra sida. Jag tittar noga var jag sätter fötterna. Till höger om mig finns ingenting. Bara luft. Under mig fortsätter klippan lodrätt flera hundra meter. Långt därnere i avgrunden dundrar vattenmassorna förbi. När man rundar ett hörn gäller det att vara extra försiktig för ibland får vinden ordentlig fart genom det smala bergspasset. Tankar som inte bör tänkas far genom huvudet. Vad händer om jag snubblar?

El Camino del Rey eller Kungens väg är en av El Chorros huvudattraktioner. Mitt på bergssidan går en promenadväg som hålls uppe av järnvägsräls, inslagna i berget. Vägen består av tegelstenar och cement. Den byggdes på 1920-talet för att arbetarna skulle komma fram genom klyftan när de jobbade på vattenkraftstationen. Eller var det som namnet antyder, för att kungen skulle kunna komma på inspektion?

 
Camino del Rey har sett sina bästa dagar och de som har varit ett flertal gånger i El Chorro säger att det finns nya hål i vägen för varje år. Nedfallande stenar har borrat sig rakt genom cementen. På några ställen där det saknas flera meter av vägen sitter det vajrar i berget som man kan säkra fast sig i, medan man balanserar förbi. Räcke finns bara på ett fåtal ställen, men det håller på att vittra sönder och känns inte särskilt pålitligt.

Att promenera på Camino del Rey kan vara en spännande utflykt när man har vilodag från klättringen och ett måste för mången El Chorrobesökare. Det är dock inget jag vågar rekommendera, då det har kommit till min kännedom att man i den senaste El Chorroguiden avråder alla från att ge sig ut på vägen. Kanske har den hunnit bli ännu skabbigare sedan sist.

För den som har anlag för svindel är Camino del Rey definitivt inte att rekommendera. Rykten säger dock att det finns dödsföraktande människor som cyklar mountainbike ut på kungens väg.

 
El Camino del Rey
El Camino del Rey
Hundskräck bör man inte heller ha i El Chorro. Det finns hundar överallt i alla storlekar, former och färger. Det finns till exempel en ilsken byracka med bara tre ben. Somliga verkar inte ha något hem att gå till, utan lever på att charma klättrare som delar med sig av sin matsäck.

Vi är på väg hem från klipporna, den svarta vallhunden och hennes valp har följt med oss hela dagen. I ett svagt ögonblick faller vi för deras bedjande blickar och delar med oss av våra chokladkex. På väg in i byn går vi förbi en lantgård, några höns har förirrat sig ut på gatan. Våra följeslagare genomgår en plötslig förvandling till rovdjur, kryper ihop och börjar försiktigt smyga efter dem. Innan vi hinner reagera ser vi hur valpen sätter tänderna i strupen på hönan och springer mot skogen. Överrumplade av de snälla vovvarnas förvandling till blodtörstiga bestar står vi kvar och stirrar. Naturens obarmhärtiga lag har gjort sig påmind.

 
För dem som eftersträvar en viss bekvämlighet även på klättersemester har hotell La Garganta det bästa boendet. Där kan man hyra lägenheter med kök och spara in på utgifterna genom att laga sin egen mat. Standarden är av det spartanska slaget, spanska stenhus lämpar sig bäst för det heta sommarhalvåret. Kalla dagar kan det kännas ganska kyligt även inomhus. Har man tur kan man få varmt vatten i duschen, men man vet aldrig hur länge det varar.

I refugion, klätterhärbärget, får man en sängplats för en billig penning. Den som bor där får ha eget kök med sig. Någon kilometer från byns centrum finns det ytterligare ett boendealternativ. Det är en schweizisk klättrare som driver ett eget klätterhärbärge. Trevligt och socialt eftersom alla som bor där delar kök, men den extra kilometern att gå gör att många föredrar att bosätta sig på hotellet, mitt i byn.

 
Poema Rocas första replängd (7a).
Poema Rocas första
replängd (7a).
Mat köper man i två små affärer, inrymda i vanliga bostadshus och lite svåra att hitta. För den som vill lära sig spanska är det bra träning att handla mat eftersom de flesta varorna står staplade på hyllor bakom disken och det är en fördel om man kan tala om vad man vill ha. När maten börjar bli allt för enahanda är det dags att lära sig några nya ord. Men affärsägarna är mycket hjälpsamma och efter några dagar brukar man ha lärt sig något ur kostcirkelns alla delar. Annars fungerar det ju alltid att peka och gestikulera.
 
Trots den stora andelen nordeuropéer som vistas i El Chorro genomsyras byn av äkta spansk mañanakultur. Tempot är lugnt och det finns inget du inte kan skjuta upp till morgondagen. Du tappar begreppet om tid och rum och lever för dagen. Precis som herden som vallar sina getter på kullarna ovanför El Chorro. Dag ut och dag in.

av
Jenny Förander

(för tillfället på Amptrax)
Jenny Förander på Apmtrax
 
sida 1 El Chorrofakta