High Sport
Magazine
resmål Buoux
av Jenny Förander
sida 1 (2)
 
Buoux rockar igen
Svaklättring helt rätt på 2000-talet

- Varför just Buoux?

Den frågan fick vi höra många gånger, Anita och jag, innan vi slutligen kom iväg på vår klättersemester.

Eftersom jag aldrig hade varit i Buoux tidigare var det ganska svårt att ge något bra svar, annat än att klättring i Buoux väl ingår i varje klättrares allmänbildning.

Buouxklippan Foto: Jenny Förander
Efter att ha spenderat en vecka vid foten av den välkända och välfotograferade klippan, i hjärtat av Luberon, känns frågan inte alls svår att besvara.

Det finns helt enkelt väldigt mycket, väldigt fin klättring.

För den som dessutom är helt såld på det franska språket, den franska kulturen, den provençalska matlagningen och fransoser över huvud taget, är förutsättningarna för att stortrivas i Buoux mycket goda.

Behöver jag tillägga att jag trivdes ypperligt?

 
Svaklättring ett skällsord

I början av 1990-talet var Buoux det hetaste av heta resmål för svenska klättrare. Det var då man upptäckte att det fanns annan klättring i Frankrike än Verdon.

Men säg den popularitet som varar för evigt.

Snart började sportklättring bli allt mer synonym med brant klättring. Det blev en vedertagen sanning att ju brantare led, desto roligare var det. Svaklättring var ett skällsord att bespotta leder som inte hängde över tillräckligt mycket med.

Denna utveckling blev naturligtvis dödsstöten för Buoux som ju har en hel del svakrux på sitt samvete. De trendkänsliga klättrarna drog vidare till närbelägna, och branta, Château Vert.

 
Johan Bernås utforskar Styxväggen 1994
Foto: Nils Gustavsson
Kvar låg Buouxklippan, öde och övergiven i all sin glans. För när man är ett berg är det inte lätt att hänga med i trenderna och vända kappan efter vinden.

Allt kommer tillbaka - inte minst Buoux

Nåväl. Säg den trend som inte kommer tillbaka. Till och med det förfärliga åttiotalet har ju blivit hippt igen.

Och fransmännen har börjat tröttna på det överbefolkade Château Vert, där greppen på de fina lederna har blivit polerade och hala. Och så söker de sig tillbaka till det lugnare Buoux där de slipper slåss om lederna.

Bouldringens explosionsartade utveckling och Fontainebleaus barska svaboulders har väl även bidragit till att uppgradera svaklättringen som klätterart.

Så. Det är härmed klätteretiskt korrekt att klättra sva. Buoux är definitivt tillbaka i ringen igen.

 
Buoux för vetgiriga

Den berömda gulaktiga klippan som går under namnet Buoux bildar ena sidan av ån Aigue Bruns dalgång i det fagra Luberonområdet. Stentypen som kallas molasse består av sandsten inbakad i kalksten, och bildades för 25 miljoner år sedan då Provence fortfarande var havsbotten.


Buoux är dock inte bara en klippa, utan även en kommun, en gammal ruin (fort de Buoux) samt en by som ligger på platån ovanför klippan. Byn som i mitten av 1800-talet hade 250 invånare har idag endast ett 20-tal bofasta.

De första lederna öppnades i Buoux 1958. Aktiviteten på berget ökade sedan successivt fram till åttiotalet, och kulminerade påsken 1983 då det befann sig ett tusental klättrare i dalen på en och samma gång. Lokalbefolkningen fick nog efter omfattande problem med bland annat felparkerade bilar och otillåten tältning, och kommunfullmäktige beslutade att all klättring skulle förbjudas i området.

Förbudet kunde dock inte drivas igenom, och klätteraktiviteten fortsatte om än i mindre skala. Efter förhandlingar blev klättring åter officiellt tillåtet 1985, dock inte på Confines och face Ouestområdena där det fortfarande råder klätterförbud.

Klättringens karaktär

Visst finns det brant klättring i Buoux, men det är framför allt på de hårdare lederna, och även de avslutas inte sällan med ett mindre brant parti. Greppen består av mycket hål och klättringen är teknisk. Ett gott fotarbete är a och o, och det kan ta ett litet tag innan man kommer in i att verkligen lita på fötterna om man kommer direkt från inomhusväggen hemma. Är man bara ute efter att göra hårda grader är Buoux inte rätt ställe att åka till, lederna håller sina grader gott och väl. Men man förbättrar ju sin teknik och blir en bättre klättrare, vilket inte är så dumt det heller.

Det finns mycket leder, i alla grader, i alla fall från 5c och uppåt. Svårast, enligt vår guidebok som inte är helt ny, är Azincourt 8c.

På de leder vi klättrade upplevde jag nästan aldrig något problem med polerade grepp, kanske är det värre på de hårda, branta lederna.

Tänk på att många leder är 25-30 meter långa i Buoux. Använd 60-metersrep och gör en knut i änden av repet för att undvika onödiga olyckor vid nedfirning!

Observera också att det finns en mängd olika väggar med olika karaktär i Buoux och att vi under vår vecka endast hann med att prova en bråkdel. Det bör finnas klättring som passar alla smaker!





Parisklättrare på
No mans land 7a+
Foto: Jenny Förander
 
sida 1 sida2