High Sport
Magazine
resmål Costa Blanca
av Ola Hillberg
del 1 (2)
 
Costa Blanca kusten: ett sportklätter- och semesterplejs

Det här blev en lite längre historia än jag tänkt mig (pga alla minnen) så ett tips till er som bara är intresserad av information är att läsa introduktionen och köpa Costa Blanca guiden.

Introduktion

Mina vägar till Costa Blanca-området har varit lite komplicerade och det är detta denna berättelse mycket kommit att handla om. Här följer i alla fall en kort introduktion. För all annan information hänvisar jag till Rock Fax stora guide som finns att köpa på High Sport.

En av de stora fördelarna med Costa Blanca är vinterväder som är milt och ofta soligt eftersom många av klipporna ligger nära havet och på låg höjd. Det verkar finnas hur många klätterområden som helst. I guiden ett 20-tal men det finns många hemliga och det upptäcks nya hela tiden. Det finns all sorts klättring från enkel till extrem sportklättring samt långa kilsäkrade turer. Vad som tilltalar mig mycket med Costa Blanca är det stora utbudet av lättare och medelsvåra leder vilket gör det ytterst lämpligt för nybörjare. Det gör det också bra för klätterpar med lite olika kapacitet eftersom alla kan hitta leder i olika svårighetsgrader. Bultningen är överlag mycket bra förutom på klipporna nära havet. Klätterområderna är varierande och många är vackert belägna. Det populäraste området är Sella med ett enormt utbud av varierande leder.

Costa Blanca är ett turistområde både på ont och gott. det är enkelt att hitta billigt boende och leva ett okomplicerat liv. Vill man bo lugnt och skönt rekommenderas Calpe eller någon annan liten ort efter kusten. Vill du ha turistnattliv är Bennidorm trevligt. Det är nästan ett måste att hyra en bil vilket kostar ca 1200 kr för en vecka. De stora vägarna är kanonbra men avgiftsbelagda. Maten är klassisk medelhavsmat och mycket god om man undviker de värsta turistfällorna.

 
Morgans och Petters misär

Tomasz Ratajczak som är High Sports Magazines hårdföra redaktör kräver in material i en aldrig sinande ström. Jag lovade i ett svagt ögonblick att skriva om alla mina resor till Alicante där jag har varit många gånger och hälsat på hos Boreal som har sin produktion och huvudkontor i Villena. Villena är en mindre stad som ligger 5 mil inåt landet på stora vägen mot Madrid uppe på högplatån på ca 700 meters höjd. Mer om detta sedan.

Nu när jag skulle börja skriva kändes det lite trögt. Jag tycker det är enklare att skriva direkt efter en resa än att sammanfatta flera år.

Nåväl hur började det då? Det var i alla fall länge sedan någon gång i början av 90-talet. Jag tror det var 1993 då High Sport fick ta över Boreal agenturen från John Kraemer som flyttade tillbaka till USA och Kalifornien. Troligtvis ett förståndigt beslut (vilket är roligast att tillbringa en gråkall vinter i Stockholm eller att vara i den soliga Kalifornien?).

Året var 1994 tror jag och jag var på klättersemester i på den tiden det allenarådande klätterstället i Spanien, El Chorro i Andalusien i södra Spanien. (Vår professionella reporter Jenny Förander har lovat
Klättring i Sella. Foto: High Sport Klättring i Sella. Foto: High Sport
att skriva ett reportage därifrån vilket snart utlovas till alla som går i semesterplaner). Vi skulle tillbringa en dryg vecka i El Chorro så jag såg min chans att åka och besöka Boreal under några dagar. Den enda klättringen vi då kände till i Alicante-området var på Penon d'Ifach som är den spektakulära klippan som sticker direkt upp i havet från den vackra halvön.

Patrik Leje hade skrivit en artikel därifrån och så hade på den tiden de två små ynglingarna från Skene Petter From och Morgan Windle passerat Alicante på sin misärklätterresa i Spanien 1991. De hade inget gott att säga om Alicante eftersom de hade varit där en av de sällsynta dagarna då det snöat. Det måste ha varit ett unikt tillfälle eftersom vädret oftast är bra i Alicante beroende på att det ligger precis vid Medelhavet. De veka och dåligt utrustade klätterynglingarna höll på att frysa sönder under sina miserabla dagar vid Calpe-Peñon och någon klättring blev det inte. De lyckades dock med en springnota i Calpe.

De fortsatte sedan vidare mot El Chorro där solen sken på dem och apelsinerna var gratis och de blev lyckliga. Det finns nämligen en apelsinlund i El Chorro som på avstånd ser vacker ut men vid närmare granskning visar sig vara en förtäckt sophög. Bredvid denna sophög eller snarare i den bodde de två ynglingarna och åt gratis apelsiner varvid den ena ynglingen Morgan Windle hade näsblod varje morgon. El Chorro är lite vild west dammigt, skitigt och nowhere, faktiskt ett rätt så udda ställe. Petter From tillbringade därefter ett stort antal vintrar där. De båda ynglingarna var så vitt jag vet de som startade vågen av klätterresor av bleka nordbor dit.

Jag hade som alla andra trott på Petters och Morgans berättelser om de fantastiska klipporna i El Chorro och begett mig dit tillsammans med några vänner. Det var ju nu inte om El Chorro jag skulle skriva utan Alicante, men detta är bakgrunden till att jag åkte till Alicante.

Att åka från El Chorro (Malaga) till Alicante tar lång tid. Jag kommer inte riktigt ihåg men tror att det tog ca 12 timmar. Spanien är definitivt ett stort land med mycket berg. Resan är hursomhelst väldigt vacker när man passerar över Sierra Nevada och ser de vackra snöklädda bergen när man susar fram på motorvägen. Det jag mest kommer ihåg när man närmar sig Alicante och Valencia är jättetavlorna med tjurar. Spanien är mycket macho vilket illustreras i Valencia av tjurarna. Det är de enda tjurar jag har sett. Om det finns några riktiga vet jag ej.

Förföljd

Nu var det här på den lyckliga tiden då High Sport var ett litet företag och kunderna var lätträknade på hösten och vintern i den lilla klätterbutiken i Gamlestaden så Petter och jag kunde lätt alternera våra ledigheter. Vi hade inte så mycket att göra på hösten så det bästa man kunde göra var att skramla ihop pengar och ge sig iväg.

Min övertalningsförmåga måste ha varit dålig för trots att jag även inför denna resa försökte övertala mina goda klätterkamrater Piotr och Lasse om att Alicante var ett eldorado för sportklättring och vädret bättre än i El Chorro så bestämde vi oss att åka till Andalusien. Jag bestämde möte med Lasse och Piotr i El Chorro som skulle vara där efter min vistelse i Siurana. På vägen ner genom Spanien med tåg ämnade jag besöka Boreal igen. Efter 14 dagars klättring i Siurana var formen osedvanligt bra och efter några turistdagar i Barcelona satte jag mig på tåget ner mot Villena (Alicante).

För en gammal tågluffare var det en fröjd att återigen få åka tåg utomlands. Känslan att slappna av i ett tågsäte och låta blicken följa med det ivägflygande landskapet. Good feelings att åka tåg med sin ryggsäck igen som att bli ung på nytt. Resan var magnifik speciellt när vi kom ner till Valencia och landskapet var grönt och orange av oändliga apelsinodlingar mot en djupblå vinterhimmel.

Efter en dags resande kom jag fram till den lilla staden Villena där den vänliga Ernesto från Boreal stod och väntade på mig. Han hade bokat rum åt mig på Villenas i stort sett enda hotell i gammal statshotellstil med den utmärkta restaurangen där jag åt lunch förra gången. Ernesto sa att vi skulle träffas vid nio tiden på kvällen för middag och det verkade bra. En liten promenad i den gamla småstaden och några tapas på en bar och lite vila innan middagen var verkligen ett lyxliv och kontraster mot klätterlivet i Siurana. Det vattnades i munnen på mig när jag tänkte på kvällens middag.

Så var det dags till middag i hotellets matsal som är i gammal charmig stil med bord med linnedukar och stilrena stolar med högt ryggstöd, högt i taket med kristallkronor och vitmålade väggar med sparsamt uppsatta tavlor. Det är typiskt spanskt med mycket rymd i rummet, lite spartanskt men ytterst stilfullt och ingen vulgolyx. Atmosfären är också charmig med livliga konversationer vid alla bord, servicen på topp i gammal servil stil. Ernesto beställde in några läckra tapas som t ex Pata Negra med stark spansk ost, de fantastiskt goda små calamaris stekta i olja och vitlök, en liten sallad och som tilltugg före maten serveras alltid oliver och bröd. Till detta drack vi givetvis ett gott vin och Ernesto berättade för mig att de spanska vinerna har genomgående väldigt god kvalité och det kan jag bara hålla med om.

 
Till huvudrätt blev det någon form av biff som var stor och serverades på en stor vacker handmålad tallrik med några grönsaker till och en grön sås, lite av ett konstverk. Som avrundning åt jag en lätt champangemousse med espresso därtill.

Detta var en middag som jag kommer väl ihåg eftersom den var så god. När vi var färdiga med middagen vid elva tolv tiden tog Ernesto mig på en liten lokal bar med hög musik där röken låg tät och inte var det bara cigarettrök! Ryktet att spanjorerna gillar droger verkar ha sin befogenhet. Men trots detta var det faktiskt trevligt där också i den spanska avspända atmosfären med mycket vackert att vila ögonen på i det blinkande ljuset, där spanska svarta eldiga ögon mötte en nordbos blå nyfikna blick.

Manjana

Ernesto hade lovat att följa med mig ut och klättra lite på eftermiddagen efter att vi hade haft några affärssamtal på morgonen. Nu hände det roliga att när vi var nere i fabriken fanns där också ingen mindre än klättergurun John Bachar som på den tiden fortfarande var relativt vältränad. Numera har han gift sig och fått barn och tränar inte lika mycket och har blivit lite rundare. Han är dock fortfarande en mycket god klättrare. John Bachar arbetar periodvis på Boreal som produktutvecklare, han är bl a skaparen av Laser och Stinger och nu senast Matrix. Det var en rolig eftermiddag på en liten klippa utanför Villena där Ernesto och jag fick en liten styrkedemostration av John.

 
John Bachar årsmodel 1999. Foto: Boreal John Bachar årsmodel 1998. Foto: Boreal
Dagen efter bar det iväg med tåg igen ner mot den gudsförgätna hålan El Chorro som jag ska skriva om någon annan gång.

Del två följer nästa vecka: Äntligen en riktig klätterresa till Costa Blanca.

 
Ola Hillberg av
Ola Hillberg
del 1 del 2