High Sport Magazine

resmål

Åre av Jenny Förander sida 2 (3)

Tid och hårt arbete Hur går det då med min skidåkning? Jodå, det känns snart ganska hemtamt i backarna. Jag konfronteras med både knappliftar, släpliftar, stolliftar och kabinliftar utan missöden och tar mig ner för de röda backarna utan att trilla. En vecka räcker till att bli någorlunda säker på skidorna så länge det inte blir alltför brant. Jag tvingas dock konstatera att det är en lång bit kvar till att bli någon stjärna i backarna. Mjölksyran kommer snabbt efter några svängar, skidorna sitter inte som limmade intill varandra och så fort jag kör med lite brantare svängar måste jag bromsa in, för att försäkra mig om att jag verkligen kan stanna om jag skulle vilja. Det krävs helt enkelt tid och hårt arbete för att bli bra, på skidåkning som så mycket annat. Och det viktigaste är ju trots allt att ha kul, att få vara ute och röra sig i underbar fjällmiljö, att andas in den friska luften, ta en kopp varm choklad i toppstugan. Och inte minst, att kunna ta sig ner utan stor skräck och brutna ben. Besök bland brädfolket Största upplevelsen på resan är nog ändå när vi försöker oss på att åka snowboard. Det är ett bra sätt att komma mycket nära naturen - i början ligger vi på marken mest hela tiden. Knäskydd hade varit på sin plats och Icakassen i byxorna gjorde definitivt nytta.

En stjärna på snowboard

Men vilken lycka när jag lyckas få till den första svängen! För att inte tala om när jag klarar av att göra både höger- och vänstersväng - i följd. Under de stunder jag får flyt i åkningen känns det verkligen häftigt! Att hyra snowboard för en dag kostar ca 200 kronor, men är definitivt värt pengarna. När vi berättar för en Årebo att vi har försökt oss på att åka snowboard säger han genast: - Vi gillar inte snowboardåkare. Lite på skoj, men med ganska mycket allvar också. Det står helt klart att snowboardåkare tillhör en helt annan kultur än slalomåkarna. Och sedan finns ju de här telemarksmänniskorna, som också är en sort för sig. Vi kan snabbt konstatera att snowboardkulturen är mer social än slalomkulturen. Det räcker att hasa omkring med en snowboard på ena foten för att andra likasinnade skall ta kontakt. Att inneha en bräda verkar vara den enda entrébiljetten som behövs för att bli accepterad som "en av dem", och det är lätt att få olika tips om hur man skall bära sig åt.

Kanske är det för att snowboardfolket ägnar så mycket tid sittandes i backarna som de socialiserar sig mer med varandra? Fast jag skulle nog tro att det huvudsakligen beror på att snowboardåkarna är i minoritet och därför känner större samhörighet med varandra. Samt att snowboardåkare anser sig vara lite coolare än det vanliga slalomfolket - slalom kan ju "vem som helst" åka. För min del kanske det är för sent att kvala in i de coolas skara. I liftkön får jag till min förvåning nämligen följande fråga: - Är inte du för gammal för att stå på bräda? Måste dock poängtera att orden kom från en medelålders man - han var antagligen bara avundsjuk för att inte han själv vågade prova. Vilda västern Under 1980-talets glada dagar spekulerades och investerades det hej vilt i Åre som på många andra ställen. Det var de snabba och stora pengarna som lockade, inte nödvändigtvis i kombination med något långsiktigt engagemang i Årebygden utveckling.

Utsikt från en hundsläde

- Det var rena rama vilda västern, säger en initierad källa. Idag är det annorlunda. Åre är en välmående liten by, präglad av en sund småföretagsamhet. Det vimlar av restauranger, barer, butiker och evenemangsarrangörer som får sina inkomster från turismen. Men idag handlar det om att samarbeta för att locka så många som möjligt till Åre för att främja bygdens överlevnad, inte bara om att få maximal vinst på minimal tid. - Vi vill tjäna pengar, men inte SÅ mycket pengar, säger min källa. För dem som vill prova på något annat än skidåkning i pisterna finns det alltså en mängd olika aktiviteter att välja mellan. Man kan till exempel prova isklättring, åka hundspann, scotersafari, helikopterskidåkning, grotturer, åka renrajd, ridning, skärmflygning. Det går att boka entimmesturer, eller äventyrspaket med flera aktiviteter, inklusive mat och övernattning. Allt enligt kundernas önskemål.

Som den undersökande reporter jag är vill jag naturligtvis testa något av aktivitetsutbudet i Åre. Tid och pengar utgör dock en begränsning, och man roar sig inte gratis i Åre. Jag får därför nöja mig med ett stickprov - en tur med Åre Björnens hundspann. Det blir en trevlig liten tur till en sameby där vi får titta på renar, värmer sött rött vin på elden, och får lära oss en del nytt om Åre, om hundar och annat. Visste ni till exempel att det är de minsta hundarna som drar bäst? De Siberian huskies som man brukar se i stan är nästan dubbelt så stora som de som används till draghundar.

Damernas världscup i störtlopp

Som hundföraren säger: - De här hundarna går ju inte på gym. Vi får även prova på att köra spannet själva, men det är ingen idé att försöka styra - hundarna lyder bara sin egen husse.

sida 1

sida 2

sida 3