High Sport
Magazine
profiler Veckans profil
Anita Rostén
av Jenny Förander
 
  pil Nyheter pil Artiklar pil Resmål pil Everest pil Tävlingar
 
pil Grader
Anita Rostén

Du är ju en av dem som har varit med och tävlat längst i Sverige. Vilket var din första tävling?

Det var faktiskt på Bosön, där jag nu går i skolan, 1993. De hade byggt upp en vägg för att hålla ett klubbmästerskap för Stockholms klätterklubb.

Hur gick det?
 
FAKTA ANITA
Ålder: 29 år
Har klättrat: 12 år
Lever av: läser till idrottsledare på Bosön
Klubb: Stockholms klätterklubb
Svåraste led: Bad Boys, 8+/9- på Örnberget
Anita Rostén
Jag kom trea. Det var jättekul att säga att jag hade kommit trea, tills någon frågade hur många det var som var med. Vi var bara tre och jag kom sist efter Ulrika Edholm och Ulrika Tiegs.

Men du blev i alla fall sugen att fortsätta?

Ja, tidigare hade jag ju varit ute och rest väldigt mycket och klättrat, både själv och tillsammans med Dag, och jag kände inte så många andra klättrare i Stockholm, men midsommaren 1992 var jag i Bohuslän med Dag och Johan Nilsson och genom dem blev jag bekant med Ulrika Edholm och Tomas Hansson.
Då höll Ulrika Edholm på och tränade som mest på Fryshuset och så blev det att jag halkade med på ett bananskal.

Samma år som du var med på din första tävling, 1993, tog du även en andraplats på SM i Göteborg...

Ja, och sedan blev jag gravid. William föddes i maj 1994 och sedan åkte vi ut och reste. Och sedan var jag med på NM i Lillehammer hösten 1995 (och blev trea).

Bland meriterna finns även en 2:a plats på NM 1996, 1:a plats i Sverigecupen -96 och -97 samt en plats i semifinalen på VM 1997. Anita har även kommit 2:a på SM tre gånger, -93, -96 och -97.

Vilket är din mest minnesvärda klätterupplevelse?

Det var när jag on-sightade Solar Plexus, en 8:a i Sjöända (utanför Västervik). Det är enda gången som jag verkligen har haft "the flow" - det var en häftig upplevelse. Man glömmer allt runt omkring och allt bara flyter.

 
Vilken är din favoritklippa i världen?

Jag brukar säga att det är Red Rocks, och det gäller nog fortfarande. Där är så häftig sandsten som är jättefast. Det är spejsat att vara där, det ligger mitt i ingenstans och så är det bara en massa röda stenar utspridda överallt. Det finns knappt något vatten, och så är det bara 20 minuter från Las Vegas...

Du har varit skadad i armbågarna en längre tid och har inte kunnat träna så hårt och satsa på tävlingar som förut. I stället är du nu förbundskapten för det svenska klätterlandslaget. Hur trivs du med det?

Det är både och. Jag trivs med att jobba med landslaget, men det är också en jobbig situation, att vara kapten efter att tidigare ha varit en av er. Det är en utsatt position, men det har gått bättre än jag trodde.
Det är roligt därför att jag känner att jag gör något vettigt. Det passar mig att var med och strukturera upp verksamheten, nu när allting är så nytt. Man kan prova olika saker och fungerar det inte så hittar man på något annat. Jag skulle inte tycka det var lika roligt om allt redan var uppstrukturerat och det bara var att köra på som alla har gjort förut.

 
Anita in action Anita in action
Saknar du själva tävlandet?

Mindre nu när jag är förbundskapten. Det var värre första året när jag gick skadad, då kändes det som att halva livet var borta när jag inte kunde gå och träna längre. Man förlorar den spontana kontakten med alla klätterkompisarna när man inte tränar. Det kändes tråkigt. Nu som kapten är jag ju med på något sätt i alla fall.
Det jag saknar är att få vara med och klättra en fin led. Jag tycker det är så kul att klättra onsight, att veta att någon har jobbat hela natten med att bygga för att jag skall få klättra en led.
Och när jag är med och tittar på tävlingar längtar jag efter att få röra på mig.

Kommer du att bli helt bra igen?

Jag vet inte. Jag väntar på att bli opererad. De har hittat benflisor i båda mina armbågar som ligger och trycker mot nerver, det är antagligen någon form av förslitningsskada.
Jag hoppas få operera mig så snart som möjligt, förhoppningsvis så att jag blir helt bra och kan komma tillbaka igen, men om jag inte blir helt bra skulle jag vilja hjälpa till och träna andra istället.

Till sommaren är du klar med din utbildning på Bosön. Vad vill du göra då?

Ja, då är jag färdig Idrottskonsulent. Jag skulle vilja se till att det införs hopp & lekdagis och utbilda förskolelärare i att ha idrott med barn. Men först skall jag nog vikariera ett tag som gymnastiklärare.

Har du inte funderat på att jobba med något inom klättring?

Jag skulle gärna vara klättertränare, men jag har svårt att se hur man skulle kunna leva på det. Jag tänker inte på det som ett yrke, inte i dagsläget.

Hur länge kommer du att hålla på med klättring?

Jag kan se mig själv som en 60-årig tant, tillsammans med er andra klättertjejer, ute i Häggsta med en stor fikakorg och klättrande Diretissima några gånger.
Att jag har hållit på mycket med sportklättring var inget medvetet val, det bara blev så. Det var praktiskt med små barn.
När jag började klättra höll jag ju på med mycket längre turer, och Yosemite är ett ställe som jag gärna skulle vilja komma tillbaka till. Den typen av klättring tror jag att jag kommer att hålla på med länge. Den här "jag kom upp-känslan" skulle jag behöva få uppleva igen.

Vilken klätterprestation är du mest stolt över?

Det är ju lätt att man kommer att tänka på Bad Boys bara för att det är den hårdaste turen jag har gjort. Men det måste ju finnas något läskigt som jag har gjort som jag är stolt över... Jag har gråtit på leder många gånger, men sedan ändå gjort dem. Det är jag stolt över, men just nu kommer jag inte på någon specifik led.
av
Jenny Förander