Var lederna för svåra eller klättrarna för dåliga? Frågan tål att funderas på efter helgens Nordiska mästerskap som avgjordes i Helsingfors.
Men det är nog mest i svensklägret som pannorna läggs i djupa veck och tävlingen analyseras in i minsta detalj. Norrmännen har väl knappt vaknat upp ur segerruset än.

- Vad var det som hände egentligen?
Svenskarna gnuggade sig i ögonen medan det ena svenskhoppet efter det andra rev ut sig i finalen.

Efter total svensk dominans i semifinalen var det som bäddat för en ny svensk triumf. Vem kan väl rå på de regerande mästarna Ingela Nilsson och Peter Bosma? De enda verkliga utmanarna var ju svenska kronprinsen och kronprinsessan, Said Belhaj och Julia Bergklint, som även de hade visat storform och tagit betryggande andraplatser i semifinalen.

Tävlingen var så gott som avgjord på förhand. Frågan var bara hur många medaljer vi skulle håva in. Trodde vi. Men ack så fel vi hade.

Damfinalleden började med några sköna juggmove. Sedan började eländet. Det kändes ungefär lika säkert som att ge sig ut på gungfly eller klättra Pripps i fel skor. Med andra ord, delikat och teknisk väggklättring, vilket man inte är riktigt van vid på en finalled i ett stort mästerskap.

Först ut var svenska Fiona Fitzpatrick. Efter att ett av startgreppen snurrat blev hon inlåst en lång stund i en städskrubb, medan arrangörerna febrilt försökte säkra greppet genom att skruva fast det i väggen. Upplevelserna i skrubben gjorde det inte direkt lättare att ta sig an den nerviga leden, men Fiona klättrade sig ändå till en god sjätteplats.

Jag, Jenny Förander, var nästa startande. Ovan som man är vid att klättra på strukturvägg hade jag svårt att klättra avslappnat på de dåliga fotstegen. Fick problem på samma ställe som Fiona efter en tredjedel av leden, missade att flytta upp fötterna, blev hängande i ett dåligt strukturgrepp och föll av, placeringen efter Fiona.

Även ”nya” danskan Stine Östergaard fick problem på samma ställe och föll precis före mig. Sedan följde ett gäng norskor som darrade sig förbi det första kruxet och kunde fortsätta en bit till upp på väggen. Finska Janina Käyhkö såg stabilast ut, men föll plötsligt strax under Marianne Bakke och Eli Skeid.

Marianne Bakke, stilstudie av damsegrarinnan

Sedan var det bara två svenskor kvar. Julia Bergklint tog sig förbi första kruxet och balanserade sig vidare upp för väggen. Hon missade dock att det gick att hålla runt kanten på väggen på väg upp mot det första lilla taket och föll före Janina.

Då var det bara svenska storhoppet Ingela Nilsson kvar. Skulle vi äntligen få se någon cruisa leden och toppa ur? Ingela såg väldigt laddad ut när hon kom in och började klättra. Redan på första vertikala partiet tvekande hon dock ett ögonblick, stannade upp mitt i rörelsen på väg mot ett litet infällt grepp, fick svängdörr och… FÖLL. Publiken trodde knappt sina ögon, norska Marianne Bakke var ny nordisk mästarinna, tillika norska Eli Skeid tvåa och Janina Käyhkö trea. Bästa svenska var Julia som kom fyra, femma blev norska Malin Folkestad, Fiona blev sexa, Jenny sjua, danska Stine Östergaard åtta och Ingela nia. Svenska Christina Aaben slutade på 13:e plats.

Snygg hook av Stian Christophersen i kvalet

Så var det då dags för herrfinalen. Även den leden var ett myller av uppkritade, infällda grepp och mystiska formationer. Endast tre svenskar hade tagit sig förbi ”svenskdödaren” i semifinalen. Det var en catch in i ett slopigt hål som så gott som alla övriga svenskar åkte dit på. Flera andra också för den delen, exempelvis nordiske bouldermästaren Sampo Kiesiläinen och ett av Norges största hopp, Stian Christophersen.

Förste man ut i finalen, finske Martin Nugent, halkade av redan vid första klippet. Sedan kom danske mästaren Claus Vedel Jensen in och klarade sig riktigt långt upp för väggen. Boulderstarka finnen Ilkka Westling såg inte helt komfortabel ut på den balansiga leden och föll knappt halvvägs upp på väg mot toppen. Magnus Högström gick samma öde till mötes och tog placeringen före Ilkka.

Said Belhaj var den som såg mest avslappnad ut på den utomhuslika väggen. Även han fick dock tekniska problem i slutet av den ”svaiga” delen av väggen och föll strax under dansken som vid det här laget fortfarande låg i ledning. Det lyckades Finlands största hopp Tomi Nytorp sätta stopp för och han tog placeringen över dansken.

Norge hade bara en man i finalen. Kanske var det det som fick Martin Mobråten att ge det lilla extra? Som en sengångare rörde han sig grepp för grepp upp för väggen, lite darrigt, men uppåt gick det till en knapp ledning.

Martin Mobråten, segraren i herrklassen

- Nu hänger det på Peter, sade svenske förbundskaptenen och samtliga svenskar följde bävande Peter Bosmas väg upp för väggen.
Dets såg ganska stabilt ut, han närmade sig ledningen, men tvekade plötsligt. Backade tillbaka, funderade, försökte komma på någon ny sekvens. Till sist var han tvunget att göra ett försök, satsade, föll. Norge hade fått ännu en ny nordisk mästare i unge Martin Mobråten. Peter Bosma blev tvåa, Tomi Nytorp trea, danske Claus fyra, Said femma, Magnus Högström sexa, Ilkka Westling sjua och Martin Nugent åtta.

Övriga svenska placeringar var 12. Johan Gyllensvärd, 15. Kettil Myrstrand, 17. Fredrik Arlbrandt, 18. Fredrik Jacobsson, 20. Bosse Sättare, 28. Magnus Derkert.

Nå, hur var det då – var lederna för svåra eller klättrarna för dåliga? Eftersom ingen toppade ur vare sig herr- eller damfinalen kan man ju säga att lederna var aningen för svåra. Det var dock riktigt fina leder. Problemet är snarare att man i en tävlingssituation försöker klättra alldeles för mycket på säkerhet, vilket inte passar på den här typen av leder där man måste våga lita på fötterna. Med lite mer känsla i klättringen hade det kunnat gå betydligt bättre.

Ännu ett nordiskt mästerskap till ända. Nästa år går värdskapet till Norge, och tävlingen kommer antagligen att gå redan i vår. Blir det svensk revansch då, tro?

Av Jenny Förander