High Sport Magazine

Tävlingar 2000

Sverigecup i Lund 22 januari 2000 reportage sida 2 (2)

DAMERNA Kvallederna var välgjorda och mycket roliga att klättra. Dock får man väl säga att det var lite för lätt, eftersom sju klättrare toppade ur alla lederna, och en var ett grepp ifrån. Det är kul att toppa ur, men vi skulle nog behöva något riktigt svårt att bita i så att vi inte blir allt för övermodiga... Finalleden gjorde oss alldeles lyriska. En lång, kul och varierande led, även för damerna som ju ofta brukar dra nitlotten när det gäller spektakulära finalleder. Start inne i den branta bouldergrottan, genom dörröppningen ut på väggen, en stor bulle att passera, tak, travers på mindre grepp, catch till toppjuggen. Ihållande, inga supervilor någonstans. En rolig led helt enkelt, där man blev trött ganska tidigt, men det ändå gick att kämpa sig vidare, bit för bit. Som klättrare nr 5 är jag först att toppa ur finalleden. Sedan är det Lou Wallins tur att klättra. Vi gick igenom leden tillsammans i isoleringen och hade läst allting helt rätt, så jag misstänker att även hon kommer att fixa det här. Mycket riktigt. Arrangörerna sliter sitt hår. Det här betyder superfinal.

Annika Bergqvist

Lou Wallin Ingrid Elmin

Men det är en klättrare kvar, Ingrid Elmin. Även hon seglar upp för leden, och vi har tre klättrare i superfinal. Så plötsligt blir vi inschasade i isoleringen igen, och får inte se herrfinalen. Det känns inte speciellt upplyftande att behöva klättra en gång till. Helt slut, minns min förkylning igen. Att värma upp är bara att glömma, här gäller det att spara energi för att orka gå fram till väggen. Sedan får man koppla in autopiloten. Kan i alla fall glädja oss åt att isoleringen är helt ok. Jag som aldrig fick hänga på ungdomsgård i min ungdom inser nu hur mycket jag har missat. Man kan till exempel spela bilspel alldeles gratis här. Men bilspel ingick ju som sagt var inte i min vardag på den tiden då man fortfarande hade kvar förmågan att lära sig nya saker. Efter att min bil stått och stångats mot en mur en längre tid, lyckas jag faktiskt ta mig runt banan ett varv, dock åt fel håll. Jag ger upp, tacka vet jag flipperspel. Övergår till att ligga utslängd på soffan, apatiskt stirrande i taket. Håller jag på att bli galen? Vi hoppar omkring lite, sätter på Cardigans My favorite game om och om igen för att vakna till liv.

Till slut, efter viss fördröjning, är det dock äntligen dags för visning av superfinalleden. Den ser minst sagt skitsvår ut. Tänker att den ÄR naturligtvis skitsvår, eftersom den måste bli utslagsgivande. Dåliga pinchgrepp är inte min grej. Det blir bara att köra så det ryker, så länge det går. Tveka, och du är rökt. Lou klättrar först. Lika bra att ta på sig skorna direkt, vi kommer säkert falla av i starten. Hon håller dock på förvånansvärt länge, publiken applåderar och hon går vidare. Till slut en duns och hon faller. Ingrid går in och jag är själv kvar bakom skynket. Läser leden om och om igen i huvudet. Ingrid klättrar på. Även hon håller på ett bra tag, allt tyder på att de faktiskt har gått förbi de där äckliga slopergreppen i början. Lika bra att försöka memorera slutet också, alltså. Så är det min tur. Ihållande, men inte riktigt så svårt som det såg ut. Greppen GÅR att hålla, bara man inte stannar upp. Närmar mig slutet och partiet där jag fortfarande inte har löst hur man skall göra. En lång sträckning till vänster, till ett litet grepp. Steg, steg, var är ni? Där var något, men stort var det inte. Blir trött, måste försöka nå... Plötsligt vrider sig greppet jag håller i och jag faller. Nej, nej, nej, ska jag behöva klättra leden en gång till...? Domarna springer iväg för att diskutera, vad jag tror, greppet som snurrade. Inser så småningom att det inte är någon som har sett att greppet snurrade, utan de tror att vi alla tre har kommit till samma ställe. Kanske diskuterar de just om man verkligen måste göra en supersuperfinal.

Jenny Förander på väg mot segern

Damernas prispall, från vänster: Jenny Förander, Ingrid Elmin och Lou Wallin

Då når mitt budskap fram, filmkameran åker fram och kan bekräfta vad som har inträffat. Jag får sju minuter vila, för att sedan göra ett nytt försök på leden. Känns rätt ok, kanske orkar jag inte upp dit igen, men då har jag i alla fall gjort vad jag har kunnat. Sträckningen var svår, måste verkligen ge allt för att kunna hålla det där lilla greppet. Håller jag det bara några sekunder, så bör det betyda vinst. Så är jag på väg uppåt igen. Blir trött, men leden går nu som på räls, och jag är snart tillbaka vid den kritiska punkten. Sträcker mig, når, håller greppet. Vill gå vidare, försöker byta hand, men greppet är för smått för mina trötta fingrar.

Faller, men mycket nöjd. Framför allt över att orka den psykiska pressen att ladda om så många gånger. Det är en betryggande känsla att veta att det går, trots att man knappt orkar stå på benen inne i isoleringen. TÄVLINGEN Detta var första gången som jag tävlar i Lund, men jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Det går att bygga mycket roliga leder, även på en relativt liten vägg. Man kanske till och med tänker till lite extra då. Stämningen kändes gemytlig, kanske bland annat på grund av att lokalen inte är så stor, och man kan se klättrarna på nära håll från balkongen. Det är också skönt att man kan dra sig tillbaka till fritidsgården om det blir för jobbigt att sitta inne i hallen hela tiden. Dessutom besparades vi från alltför hög och enerverande musik (det var musik, men inte hög och enerverande), vilket faktiskt är ganska befriande när man spenderar tio timmar i en idrottshall. I alla fall i min höga ålder. Men jag är ju som sagt inte det minsta saklig, objektiv eller tillförlitlig över huvud taget...   av Jenny Förander

sida 1

sida 2