|
High Sport Magazine |
Tävlingar 2000 |
Sverigecup i Lund 22 januari 2000 reportage sida 1 (2) |
|
En berättelse om havererade bilar, fritidsgårdar och en helt vanlig sverigecuptävling i Lund på 2000-talet Sätt Jenny, Ann-Sofie och Bettan i en bil och man vet aldrig vad som händer. Det enda man kan veta med säkerhet är att något kommer att hända. Sist hamnade vi helt ofrivillig i Årjäng. Nu slutade färden lika ofrivilligt i en död bil på E6 utanför Tvååker. |
Hjälten och damerna |
|
Som nybliven mobiltelefonägare kändes det bra att redan få nytta av den lilla tingesten i en riktig nödsituation. Så snart bilen stannade halade alla upp var sin mobil för att meddela omvärlden vår belägenhet. - Hej, bilen har stannat. Vad ska vi göra? Bettan var den som först fick napp. En hjältemodig vän beslöt sig för att lämna festen han befann sig på, ta sig hem, hämta bil och åka och plocka upp oss (ca 8 mil från Göteborg). Så där satt vi, medan varningsblinkersen blinkade allt svagare och lastbilarna dundrade förbi så att hela bilen gungade. - Vi måste sätta ut varningstriangeln. - Jag har ingen varningstriangel. - Nähä, men vad är det här då? säger Bettan efter en djupdykning i bagageluckan. - Ja, just det, jag brukar ju lägga i den när jag besiktigar bilen, säger Ann-Sofie som just varit på besiktningen och fått besked om att hennes ögonsten bör skrotas omedelbart. Placerar ut triangeln, puttar bilen lite längre ut i vägrenen. Jag känner att jag inte har lust att sluta mina dagar för att någon ouppmärksam bilist kraschar rakt in i vår bil, så jag beslutar mig för att gå och titta på utsikten på närmsta kulle. Det lyser inbjudande i ett hus i närheten. Brukar man inte våldgästa folk när bilen havererar...? Fast vi kan ju inte skylla på att vi vill låna telefonen, för telefon har vi ju. Det var bättre förr... Det är i detta läge vi plötsligt inser att detta är vår lyckodag. Lyckan bromsar in i form av en bärgningsbil. Men Ann-Sofie börjar genast se dollartecknen (nej, svenska kronor naturligtvis...) flyga genom luften. - Nej, jag har inte råd med bärgning. Bilen får hellre stå kvar. - Då kommer polisen och hämtar den, och så får du lösa ut den hos polisen, säger bilbärgaren. Men jag kan köra er till Varberg gratis... Vissa erbjudanden säger man bara inte nej till, så snart står vi på Varberg Rasta och vinkar av vår räddare i nöden. Snacka om tur, han råkade bara köra förbi på väg hem till Varberg och fick se en hopkurad människa i baksätet på vår bil och tänkte att han kanske skulle kunna vara till hjälp. Tur att Bettan var modig (eller frusen) nog att sitta kvar i bilen. Sedan gick det mesta som smort. Hann knappt trycka i oss en cheeseburgare förrän nästa hjälte dök upp för att köra de trötta flickorna hem. Klockan var nog inte mer än halv tolv när jag äntligen fick krypa ner i min efterlängtade säng. Nu var det ju inte bara våra små bravader ute på vägarna som jag skulle berätta om. Anledningen till att vi var ute på vägarna över huvud taget var ju faktiskt en Sverigecuptävling, den tredje för säsongen, i staden med landets högsta höjdskillnad, det vill säga Lund. Det är lika bra att jag säger det med en gång. Jag är definitivt inte rätt person att ge någon saklig och rättvisande bild av vad som egentligen hände i Lund. Jag är definitivt inte objektiv, eftersom jag inte kan sticka under stol med att jag personligen är mycket nöjd med att det slutade som det slutade. Jag har dessutom inte sett en enda herre klättra i herrfinalen eftersom jag då åter var förpassad in i isoleringen inför damernas superfinal. Men alla som vet vad som egentligen hände är naturligtvis välkomna att skriva ner det och genast skicka in det till High Sport Magazine. Till dess får ni hålla till godo med mina knapphändiga iakttagelser och subjektiva upplevelser på Östra Torns gård en kall och klar januaridag i Lund år 2000. |
|
|
HERRARNA Sanning att säga så saknades nog en del av de tunga elefanterna på herrsidan. Var var till exempel Stefan Rasmussen, Stefan Pettersson, Tomas Lundgren, Björn Bergmark, Micke Meyer med flera som brukar abonnera på platser i toppen? Det var dock roligt att se att det kommer till en hel del nya ansikten, samt att tävlingen även hedrades av besök från andra sidan Öresundsbron. Herrkvalet bjöd på en relativt lätt förstaled, dock med fin klättring (damerna hade samma led). Deras andra led var svårare och rolig att titta på. Att det var jobbigt var lätt att se på grimaserandet, många häftiga move och konstiga klippositioner fick vi också se. Mest minnesvärt var 1) Harald Bohlin, som gick ut först av alla, och toppade ur leden som ingen annan genom att mantla sig upp och nå toppjuggen, till synes genom att trycka sig upp på en tumme. Men så är han också känd för att vara en stark boulderman. Här visade han dock att han även är bra på att klättra leder. 2) Henrik Bolander lyckades sin vana trogen få till en no-hands-rest, denna gång genom att lägga huvudet på ett grepp. |
Mattias Lundqvist från Halmstad på herrarnas första kvalled. |
Henrik Ruther |
3) Said Belhaj klättrade, också han sin vana trogen, förbi alla de svåra ställena så lätt som om det på sin höjd varit en 5+. Men det börjar vi ju bli ganska vana vid... Om finalen kan jag säga så mycket som att "den gamle räven tog hem det igen" (citat jag minns inte av vem). Själv sade vinnaren att det var kul att få vinna igen, det var visst två år sedan sist. Det handlar naturligtvis om ovan nämnde Bolander, som har tagit hem en hel del andra- och tredjeplatser på senare tid. Det största hotet mot "den gamle", "den unge" herr Belhaj missade ett undercling tidigt på leden och föll av. "Han kanske var FÖR avslappnad" var bedömarnas kommentar efteråt.
|
Henrik Bolander faller i finalen men verkar vara glad ändå.| sida 1 | sida 2 |