High Sport
Magazine
Tävlingar
1999
VM (OS och speed) i Birmingham
3 december 1999
reportage sida
1 (3)
 
VM VM
VM VM
Det rogivande tågdunkets tid är förbi.
Det X2000-tåg jag färdas med ger endast ifrån sig ett svagt rasslande, eller kanske snarare swischande, där det skär fram som en kniv genom det snöklädda landskapet.
Små ilskna snökorn yr i luften, men omvandlas genast till vattendroppar mot tågfönstret. Skymningen smyger sig på och lägger sig som en våt och mörk filt över slätten.
Övergiven - boken är slut. Två timmar på mig innan det är dags att landa i verkligheten igen, och det är "en vanlig ..... måndagkväll" på Göteborgs Central. Två timmar till att smälta intrycken från fyra dagar på VM i Birmingham 3-5 december 1999. För vad var det egentligen som hände...?
DEN SVENSKA DELEGATIONEN

Torsdag. Middagstid. Swedish team strålar samman på Arlanda. Vår lilla delegation består av tävlande i svårighetsklassen Annika Bergqvist, Jenny Förander, Lou Wallin (även speed), Ingela Nilsson, Tomas Lundgren, Henrik Bolander och Peter Bosma, tävlande i speedklassen Jimmy Palladino och Per Allansson, förbundskapten Anita Rostén, Peter Allansson och Per Jacobsson från Tävlingskommittén, Lous pojkvän Chris Ellis samt Åke Nilsson, internationell samordnare. Förutom att jag håller på att komma för sent, nästan glömmer att skicka med min packning och tappar bort min macka och min risifrutti så förlöper resan utan några större missöden.

 
MÖTE MED BIRMINGHAM

De är roliga de där engelsmännen, med sin korrekta artighet, och alla sina skyltar om hur man lämpligen bör uppträda för att inte störa den allmänna ordningen. Ett exempel: "Se till att du är korrekt klädd innan du går ut från toaletten". Ja, för tänk hur obehagligt det skulle kunna bli om folk glömde bort att ta på sig kläderna efter toabesöket.

Att springa runt på stan i bara kortkort klänning med urringning ner till naveln (nästan) när det är minusgrader verkar dock anses som synnerligen korrekt. Jag fann inte heller några skyltar som antydde att det kunde vara olämpligt. Själv huttrade jag av att se de lättklädda damerna (ja, herrarna behöll så vitt jag kunde se kläderna på), trots långkalsonger och yllemössa.

 
  Svenska landslaget på flyplatsen (från vänster: Henrik Bolander, Petter Allansson, Anita Rosén, Annika Bergqvist och Lou Wallin). Svenska landslaget på flyplatsen (från vänster: Henrik Bolander, Petter Allansson, Anita Rosén, Annika Bergqvist och Lou Wallin).
Vid första anblicken såg Birmingham ut som ett inferno av slumpvis utplacerade betongkomplex, indränkta i ett moln av avgaser. Men första intryck är ju sällan att lita på.

Så småningom utkristaliserades ett charmigt kaos, ett virrvarr av anrika gamla hus och nyskapande arkitektur, smakfullt smaklösa blinkande juldekorationer, bulliga taxibilar framförda av gåtfulla män i turban på fel sida av vägen, pubar indränkta i tobaksrök och oset av flottiga fish & chips... och dålig luft.

 
ETT KOKO HOTELL

Förutom att vi går fel och går alldeles för långt och plötsligt befinner oss mitt i en stor trafikled, med tutande bilar och hyttande nävar (där går visst gränsen för engelsmännens tålmodiga artighet) så drabbas vi snart av ytterligare ett missöde. När vi äntligen hittar fram till hotellet visar det sig att vi inte har några rum.

Trots att Ingela och Åke har varit i kontakt med hotellet fyra gånger för att se till att allt blir rätt har hotellpersonalen alltså inte kommit på tanken att de kanske ville boka rum. Ursäkta mig, men det verkar ju helt koko. Det verkar dessutom som att nästan varenda lag har råkat ut för samma sak, så personalen får fullt sjå att hysa in alla klättrare på andra hotell.

 
  Den som väntar på nåt gott... (från vänster: Tomas Lundgren, Annika Bergqvist och Lou Wallin). Den som väntar på nåt gott... (från vänster: Tomas Lundgren, Annika Bergqvist och Lou Wallin).
För oss blir det till att börja vandra igen.

"It's veeeery close" säger hotellgubben. Sure. Efter en halvtimmes irrande har vi fortfarande inte kommit rätt. Trötta, hungriga och vilse i en betongöken börjar vi så smått hallucinera om mat.

Tillslut kommer vi rätt, men hotellet ser ju inte alls lika flott ut som det första. Och så bor ju inte François Legrand här heller...

Nåväl, tak över huvudet behöver vi. Och mat också. Amerikanska kedjan Thank God it's Friday får duga, för det ligger närmast och här skall det laddas inför morgondagens klättring...

 
KVALEN

Det är 72 damer och 94 herrar som ställer upp i kvalen, 26 i vardera klassen går vidare till semifinal.

Vaknar förkyld. Varför just idag och inte någon annan av årets 365 dagar?

- Stoppa ner förkylningen i svarta lådan, säger coach Anita, så det är bara att lyda och förtränga att jag blir andfådd bara av att titta på uppvärmningsväggen.

 
  Uppvärmningsväggen Uppvärmningsväggen
Jag har startnummer 39 och hinner inte se några av herrarna eftersom de är uppdelade på två leder och redan är klara när jag har klättrat. Att Peter Bosma har klättrat fantastiskt bra råder det dock inget tvivel om, han ligger delad 5:a med François Petit på sin led, och det säger ju en del.

Damernas kvalled är lättläst, det går relativt snabbt att memorera alla 39 moven. Den kritiska punkten visar sig dock vara fotsättningarna, och jag tror att vi har mycket kvar att lära vad det gäller fotarbete. Sedan var det ju tungt och brant också, i en lutning som jag inte tror att vi är så vana vid.

 
  Henrik Bolander Henrik Bolander
Ingela Nilsson Ingela Nilsson  
Jag själv får klättra 19 move, ungefär halva leden, innan jag faller av vid en lång sträckning ut åt sidan. Gissa om jag ska träna på sådana rörelser...

Ingela Nilsson och Annika Bergqvist har otur med lottningen och startar bland de sista. Många timmar i isoleringen blir det...

Swedish team har satt stora förhoppningar till Ingela som vi så innerligt gärna vill se i semifinalen, men tyvärr blir det inte så denna gång.

Hon befinner sig plötsligt med fel hand på rätt grepp och tvingas backa ner några move, något som tar på krafterna, och hon halkar nästan av.

 
  Jenny Förander strax innan hon faller (på väg till greppet innan taket). Jenny Förander strax innan hon faller (på väg till greppet innan taket).
Ingela tar dock nya tag, går på, och den här gången väljer hon rätt väg, men ett klipp krånglar. Till slut får hon i repet, men krafterna rinner ut och hon faller efter att ha kämpat vidare ytterligare några move.

16-åriga finskan Janina Kayhko är den nordiska som kommer närmast semifinalen. Med en delad 28-plats hamnar hon precis utanför, men har gjort en mycket imponerande klättring.

Nordiska kvalresultat:

 
28. Janina Kayhko, Finland
36. Anne Pietila, Finland
43. Jenny Förander, Sverige
43. Linn Karin Stendal, Norge
53. Ingela Nilsson, Sverige
55. Eerika Lipsanen, Finland
55. Lou Wallin, Sverige
60. Helene Belle Laszlo, Norge
68. Annika Bergqvist, Sverige

 
47. Tomi Nytorp, Finland
50. Chris Fossli, Norge
60. Henrik Bolander, Sverige
68. Sampo Kiesiläinen, Finland
69. Anton Johansonn, Finland
73. Jussi Koivulahti, Finland
73. Juha Saatsi, Finland
78. Pål Benum Reiten, Norge
79. Tomas Lundgren, Sverige
sida 1 sida 2 sida 3 bilder 1 bilder 2