High Sport Magazine

Tävlingar 1999

Sverigecup i Uppsala 16 oktober 1999 reportage

Toppmöte i Uppsala Säsongsstart för Sverigecupen Så har det då dragit ihop sig till en ny tävlingssäsong. 32 tappra herrar och 9 tappra damer har samlats i Stallet i Uppsala för att göra upp om titlarna. Första tävlingen för säsongen är alltid lite extra spännande. Vem vet vad som kan ha hänt sedan sist!? Sommarens bedrifter ute i bergen har gjort sitt till för att spä på spekulationerna. Kan det vara några nya stjärnor på väg upp? Håller de gamla mästarna för ytterligare en säsong, eller är det dags för ett tronskifte? Kort sagt: Vems år blir det i år? Förväntningarna ligger i luften. Snart skall ovisshetens dimmor skingras. En blick på startlistorna och det går snabbt konstatera att startfältet inte bjuder på några stora överraskningar.

Svenska landslaget. Övre raden från vänster: Henrik Bolander, Jenny Förander, Tomas Lungren och Sofia Sandgren. Nedre raden från vänster: Anita Rostén, Said Belhaj, Henrik Ruther och Annika Bergqvist (Peter Bosma saknas på bilden).

Idel bekanta namn. Inget stort generationsskifte - än i alla fall. Trenden på damsidan, med allt fler tävlande för varje gång, har tyvärr brutits den här gången. Förhoppningsvis bara tillfälligt. Det känns klent med bara nio deltagare, men man får inte glömma att för bara något år sedan skulle nio ha varit sensationellt många. Rom byggdes ju som sagt inte heller på en dag. Det skulle dessutom inte förvåna mig om vi är dubbelt så många redan till nästa tävling. Jag har det liksom på känn... Uppsalaväggen är relativt nybyggd och det var också första gången som Uppsala stod som värd för Sverigecupen. Något som de gick i land med bravur. Det är naturligtvis alltid kul att prova på en ny vägg, men speciellt när de är av så god klass som denna. Struktur är ett plus, det förhöjer den "goa känslan", även om jag personligen inte behärskar det så bra. Jag var dock långt ifrån den enda som letade efter grepp att stå på istället för att våga mig ut på otrampad terräng på strukturen. Ytterligare ett stort plus för Uppsala. Isoleringen, som inte var någon mörk iskall källarlokal med stengolv, utan en fräsch gympasal där vistelsen kändes mer som att vara på kollo, mindre som en medeltida fängelsehåla. Ytterligare en krydda - glasväggen som innebar att man kunde titta in på de isolerade klättrarna och vice versa. För alla dem (?) som undrat vad man sysslar med inne i isoleringen en halv dag... Som vanligt började tävlingen naturligtvis med ett kval - två leder på vardera tre minuter. Tio herrar gick sedan vidare till final - och endast fyra damer, eftersom det var så få med i tävlingen. Behöver jag tillägga att det var tight om platserna i finalen?

Damfinal Leden går längs en arête hela vägen utom sista metrarna. Vi fyra damer i finalen läser dock fel allihop eftersom det sitter ett så stort fint grepp ute i överhänget som vi förblindas av (greppet hörde till herrarnas led, men ledbyggarna hade glömt skruva ner det). Anita Rostén är först ut i finalen, viker av från arêten, ut i det tunga överhänget, men hamnar i en återvändsgränd och faller. Jenny Förander är på god väg att gå samma öde till mötes, men lyckas med en stor kraftansträngning catcha vidare och återvända till arêten. Går vidare ända till det är dags att vika av mot toppjuggen. Ingrid Elmin väljer en smartare väg och håller sig kvar på arêten. Faller strax nedanför Jenny. Annika Bergqvist som ledde efter kvalet är sist ut i finalen. Även hon beger sig in under det tunga överhänget, men lyckas krångla sig ur den jobbiga situationen, dock inte utan kraftansträngning. Hon jobbar vidare mot toppen, men faller ögonblicket före Jenny. Ingrid Elmin gör en strålande comeback efter att ha haft ett längre uppehåll från tävlandet, och lyckas, trots feber, ta hem tredjeplatsen. Annika Bergqvist har bara tävlat i ett år, men visar här genom att klättra bäst av alla i kvalet och ta hem andraplatsen att hon definitivt hör hemma i toppstriden i år. Till NM om 3 veckor kommer vi att komma med ett bra lag med klättrare i fin form. Det skall bli spännande att se vad vi kan åstadkomma där. Resultat: 1. Jenny Förander, Göteborg 2. Annika Bergqvist, Jösse Klättersellskap 3. Ingrid Elmin, Stockholm 4. Anita Rostén, Stockholm

Annika Bergqvist på väg mot andra platsen Foto: Jenny Förander

Herrfinal Här börjas det hårt. Anders Lanz från Göteborg är först ut, men får inte klättra många meter innan han faller av. Anders som porträtterades här på Magazinet tidigare i höst uppgav då som målsättning för säsongen att ta sig till final i Sverigecupen. Redan i första tävlingen blir det alltså high score, och han är nog nöjd med dagen trots att han inte fick känna på så lång bit av finalleden. Dessutom visar det sig snart att han är i mycket gott sällskap. I snabb takt faller ytterligare tre klättrare, Daniel Engström, Stockholm, Fredrik Brännström, Västervik, och en av toppfavoriterna, Eskilstunasonen Tomas Lundgren, på samma ställe. En dynamisk korsning in i ett litet sidotag. Publiken börjar så smått skruva på sig och snegla bort mot ledbyggarna. Kommer alla klättrarna att falla efter två meter? Quelle catastrophe! Är det dags att börja fundera på att avbryta tävlingen och sätta upp ett nytt grepp? Men domaren har is i magen och låter nästa klättrare göra ett försök innan några åtgärder vidtas.

Micke Meyer tar i på det svåra cruxet i början av finalen Foto: Jenny Förander

Ett bra beslut visar det sig. Stefan Pettersson, Nacka, får kvällens absolut största applåd när han catchar, pendlar ut, men nyper i och till allas häpnad, hänger kvar. Han kan lugnt klippa slingan, catcha vidare och sega sig move för move uppåt, ivrigt påhejad av publiken. När han väl tar slut är det inte många move kvar till toppen, en prestation som kommer att räcka mycket långt. Näste man, Skånes man Henrik Ruthèr, lyckas även han knipa i ordentligt och ta sig förbi kruxet. Han dansar sig vidare upp för leden, men pumpen gör sig påmind och han faller en bit nedanför Stefan. Så urstarke Stefan Rasmussen, Västervik. Kruxet? Inga problem. Han catchar vidare och släpper fötterna, riskabelt, visst, men vi som är vana att se Stefan i aktion vet att han har kräm nog att krimpa sig ur de mest besvärliga situationer. Så också här, men lika långt som Stefan P kommer han inte. Ännu en stark man, Micke Meyer, Stockholm, gör entré. Den här gången räcker det dock inte förbi det inledande kruxet. Dags för mannen som utan konkurrens tar hem stilklassen, Said Belhaj, Göteborg. Killen som kan få vilken led som helst att se ut som en enkel barnlek. Dagen till ära i pälsväst. Publiken övergår till att spekulera i huruvida han tänker behålla den på eller hänga sig i fötterna i någon jug och slänga av sig den. Greppen verkar dock något små för att kunna hänga och bygga sommarstuga på, så västen sitter där den sitter. Said är regerande stilkung. Klättringen går också bra, men det räcker inte riktigt ända fram. En klättrare kvarstår. Henrik Bolander, Stockholm, lär inte vara topptränad, men med denne man vet man aldrig. Stefan Pettersson vågar ännu inte räkna hem segern. Bolander klarar starten galant, klättrar mycket bra, men... liksom för övriga startfältet tar krämen slut efter ett gäng sugande moves staplade på varandra. Stefan Pettersson reser sig och skriker rakt ut. Med händerna i vädret tar han emot folkets jubel. Stefan har vunnit en Sverigecuptävling för första gången, och glädjen går inte att ta miste på. Resultat: 1. Stefan Pettersson, Nacka 2. Said Belhaj, Göteborg 3. Stefan Rasmussen, Västervik 4. Henrik Ruthèr, Skåne 5. Henrik Bolander, Stockholm Förutom att Stefan Pettersson nu slagit sig in i toppstriden på allvar bjuder resultatlistan inte på några direkta överraskningar. De som skall vara i topp är i topp. Noteras bör att fjolårsmästaren Peter Bosma inte var med då han befinner sig på hårdträning i Frankrike. På NM väntar vi oss dock se honom i storform igen. Återstår endast att tacka Uppsala för ett väl fungerande arrangemang och roliga leder av upphovsmännen Kelly Palmqvist och Tomas Hansson.

Härnäst ses vi i Karlstad, den 20:e november. So long Jenny Förander