High Sport Magazine

Tävlingar 1999

NM i Bergen 5 november 1999 reportage

NM 1999 i Bergen 17.06 söndag 7 november. Möts av en tom lägenhet, med ett tomt kylskåp, i ett regnigt Göteborg. Skönt att vara hemma, sista flygetappen från Köpenhamn, med kryp i benen och bomull i huvudet (läs gratis rödvin Bergen - Köpenhamn), var en pina. En kort pina visserligen, de hann inte ens dela ut någon mat innan vi var framme, vi fick bara var sin festis, och sedan gick vi in för landning. Dock som sagt lite tomt och tyst efter att ständigt ha haft en massa folk omkring sig hela helgen (läs Nordens tävlingsklätterelit samlad på en yta av 10 m2 i isoleringen). Sänder en tanke till finländarna som startade sin hemfärd per bil direkt efter avslutad final igår kväll, men ännu har ett stort hav kvar att korsa innan de når sitt hem på andra sidan Östersjön. Det är trevligt att resa, men Bergen - Helsingfors non-stop per bil... jag är skeptisk.

Jenny Förander (Sverige) på väg mot sin femte plats

OK. Vi har ett nordiskt mästerskap att rekapitulera så det är bara att sätta igång. Arrangörskapet har nu gått laget runt (med undantag för Island, vi väntar ivrigt på en inbjudan) sedan NM instiftades som ett årligt återkommande arrangemang i Lillehammer anno 1995. Det var alltså norrmännens tur att åter bjuda in till en kraftmätning goda grannar emellan och denna gång fick vi chans att stifta bekantskap med klättrarnas eget paradis - Bergen. Efter att ha beskådat denna uppenbarelse började halva den svenska truppen allvarligt fundera över att immigrera (enligt finska Erika är det där med det rikliga regnandet bara en myt som norrmännen sprider ut för att få behålla sina berg för sig själva).

Ingela Nilsson (Sverige) på väg mot toppen

Fjärde gången gillt för "gamlemor" Nåväl. Lika fina berg har vi inte, men vi har rätt duktiga klättrare ändå. Föga förvånande gjorde Ingela Nilsson som hon brukar och kammade hem guldet i damklassen. Förvånande - nej. Imponerande -- ja! "Gamlemor" som Ingela får heta i Bergens Tidende (lokal morgontidning) visar åter sin fantastiska förmåga att ge allt när det verkligen gäller och verkar inte tyngas av favoritskapet efter att ha vunnit tre gånger tidigare. Inget nytt på andraplatsen heller - Bergenboende Linn Karin Stendal fick åter nöja sig med andraplatsen, men nöjd var hon knappast, när guldet låg så nära inom räckhåll. - Slurv fra min side, säger hon till Bergens Tidende. Jag tenkte meg til topps før jeg var der, og mistet konsentrasjonen. Förhoppningsvis får hon chansen att visa vad hon går för även på VM i Birmingham om en månad. Minns jag inte fel så kom vår trea trea även förra året. Anne Pietila från Finland.

Skärpning ladies, så här kan vi inte ha det! Till nästa år hoppas vi på mer rotation på platserna i toppen (av de åtta finalisterna var sex i final även förra året). Välkomnar därför extra mycket 19-åriga Lou Wallin som tog sig till final för första gången (2:a gången hon deltar). Välkomnar också de båda danskorna som var med på nordiska för första gången, hoppas vi får se fler av er till nästa år!   Ingela strax efter finalen   Övriga finalplaceringar: 4. Janina Kayhko (Finland), 5. Jenny Förander (Sverige), 6. Lou Wallin (Sverige), 7. Helene Belle Lazlo (Norge), 8. Erika Lipsanen (Finland).

Linn Karin Stendal (Norge) på väg mot andraplatsen

Frisörens revansch Att allas vår frisör, Peter Bosma, skulle ta hem herrklassen var knappast heller någon sensation. Men det var välförtjänt. Han klättrade mycket lugn och välplanerat, den nerviga musiken till trots. Och så långsamt att första låten tog slut när han inte ens kommit halvvägs... Väl uppe vid det avslutande taket kunde han stå lugnt och vila inför de sista prövningarna. Så några effektiva move genom taket, skickligt låser han fast fötterna och kniper sig kvar, går förbi läppen, så en hård kamp mot pumpen, till publikens jubel, innan han slutligen faller. Högst av alla.   Peter Bosma   Tvåan Pål Benum Reiten var inte heller något otippat kort. Moldemannen vars högsta dröm (enligt speakern) inte var att vinna Nordiska (det har han ju redan gjort en gång - i Danmark -96) utan att få vara med i Expedition Robinsson (det ante mig att de har samma program även i Norge) klättrade mycket bra i sedvanlig hetsig stil, helt i samklang med den feberhaltiga musiken.

Pål Benum Reiten (Norge)

Finnarna utan pallplats i år Det var inte riktigt finnarnas år i år, de hamnade helt utan pallplats i herrklassen, då den norske mästaren Chris Fossli slank in på tredje plats. Fossli ser inte ut att behöva anstränga sig nämnvärt, där de andra catchar dödsföraktande till en megastor rosa blobb, vecklar han lugnt ut en lång arm och bara når... Vid läppen tar det dock stopp, han hittar ingen enkel lösning, krånglar till det och slänger upp en monsterheelhook runt kanten. Spektakulärt och publikvänligt, men inte så effektivt visar det sig, då han faller i nästa sekund. Juha Saatsi, den gamle mästaren med sisun från NM i Västerås -97 och Helsingfors -98 fick denna dag nöja sig med en fjärdeplats, trots att han enligt initierade källor lever som heltidsklättrare i Sheffield (studierna är bara en täckmantel). Han började se trött ut när han kom till taket, men bemästrade situationen genom att krypa intill väggen och bara låsa av. Det är så han vilar, hängandes uppochner. Efter en rad statiska moves genom taket börjar jag fundera på om det är en blivande vinnare vi just ser, så jag tittar ner för att greppa kameran... då faller Juha. Fråga mig inte varför.

Tomi Nytorp (Finland) tappar greppet

Sparris no more Finlands starkaste 21-åring kom 5:a till ljudet av Nirvana. Min tidigare beteckning, den finska sparrisen, som satt så rätt på lille Tomi i Danmark -96, känns lite tveksam idag. Sparrisar har inte sådana underarmar. Tomi Nytorp var nog en av favoriterna inför dagens tävling, men längre än till en femteplats höll det alltså inte. Han klättrade lugnt och eftertänksamt, men kanske hade han inte memorerat leden tillräckligt bra, kör fast och får catcha sig genom taket, vilket leder till ett relativt snabbt fall. Sexa blev svensken som är över 30 år (enligt speakern), gamlefar Bolander. Sedvanliga snygga knädropps och till taket kommer han, men sedan är krämen slut. Tekniken sitter och den räcker långt, men förr eller senare hinner pumpen ifatt. Sist ut i finalen var unge herr Belhaj. Musiken nådde oanade höjdnivåer, och publiken satte igång att klappa takten så snart han lättade från marken. Stressande? Kanske, men Said menar att han skulle klättrat på samma sätt, oavsett vad publiken tagit sig för. - Skriv inte att jag klättrade för fort, säger han. Det gjorde jag inte. För fort för andra kanske, men inte för mig. Jag hade läget under kontroll.

Damernas prispall (från vänster): Jenny förander (Sverige), Anne Pietila (Finland), Ingela Nilsson (Sverige) och Linn Karin Stendal (Norge) Herrarnas prispall (från vänster): Tomi Nytorp (Finland), Juha Saatsi (Finland), Chris Fossli (Norge), Peter Bosma (Sverige) och Pål Benum Reiten (Norge)

Kontroll eller ej, så blev i alla fall catchen upp till den rosa blobben för lång, och så blev Saids saga all för denna tävling. En sjundeplats är nog inte vad han drömt om, men vinna eller försvinna har alltid varit hans stil. Ibland räcker det mycket långt. Även Björn Baldursson från Island var i final, men jag missade tyvärr när han klättrade. Han föll dock relativt tidigt, och slutade på åttonde plats.

Pasta & party Så var tävlingen slut, för första gången avgjord på en enda dag (öppna klassen borträknad). Det kändes bra att få det överstökat så snabbt, så att man slapp ännu en kväll av nervös väntan. I stället kunde vi proppa i oss pasta för glatta livet på med norska mått mätt megabilliga Pastasentralen. Öl kan man också unna sig i sådana här lägen. Efter detta var det dags för FESTEN. Kan sammanfattas med orden ruffigt, rökigt, högljutt, billig gin & tonic. Natten blev dock ganska ung för svensklaget, som hyste högtflygande planer på att uppsöka ett bouldergym kl. 10 påföljande morgon (då var gymet stängt, men det är ju en annan historia.)

Större delen av svenska landslaget på Pastasentralen (från vänster): Peter Bosma, Anita Rostén, Tomas Lundgren, Henrik Bolander, Sofia Sandgren och Annika Bergkvist

Said ute och flyger igen Söndag. Dags att flyga hem. Förvånande nog kommer Said i god tid innan flyget skall gå (han brukar för det mesta hoppa på tåg & båtar i farten). Flyget är dessutom en halvtimme försenat från Bergen, vilket innebär att det blir extremt stressigt att hinna byta flyg i Köpenhamn. I alla fall för Said som skall ta ett flyg 20 minuter tidigare än mig. När han kommer fram till sin gate har den redan stängt, och han får privatchartra en flygplatstjänsteman som kör honom i ilfart till planet som står redo att lyfta. Packningen hann dock inte med i bytet, så när jag kommer till Landvetter står han fortfarande kvar och väntar på sin packning. Den kommer lyckligtvis med nästa plan, så sedan är det bara att sätta sig på flygbussen in till gamla kära Göteborg och hoppa på 5:ans spårvagn hem, med klingande norska fortfarande skuttande inne i huvudet.

Annika Bergqvist rapporterar från damfinalen Damfinalen bjöd på spänning. Ledens nedre del såg ut att vara teknisk och balansig medan slutet som var mer överhängande verkade bjuda på tyngre klättring. Den nedre delens karaktär gjorde att flera klättrare såg ut att vara på väg av ett par gånger då de slant med en fot eller bara vinglade till. Alla finalister imponerade men nämnas bör särskilt den blott 16-åriga finskan, Kauko, som gav intryck av att ha massor av erfarenhet och klättrade lugnt och säkert. Även Lou Wallin imponerade genom att ha läst leden bra. Hon undvek misstag som nästan alla de övriga gjorde. Ingela Nilsson var sist ut. När hon skulle klättra låg Linn Karin Stendal etta, Anne Pietila tvåa och Janina Kaykho trea. Förväntningarna på Ingela var höga eftersom hon hade vunnit NM tre år i rad. Då hon tog sig förbi Linn Karin visste ljublet inga gränser: Ingela hade vunnit guldet för Sveriges räkning för fjärde året i rad!

av Jenny Förander Foto: Jenny Förander, Anna Gorgne och Per Jacobsson