High Sport Magazine

Tävlingar 1999

världscup (OS och speed) i Leipzig 28 maj 1999 reportage

Världscupen i Leipzig 28-30 maj Säsongens tredje deltävling avgjordes i en glaskupolliknande mässhall i Leipzig. Växthuseffekten gjorde sig mycket starkt påmind i sommarens första värmebölja. Som vanligt kunde deltagarna studera lederna i flera timmar innan de isolerades. Själva visningen blev därför en ren formsak där svenskarna bara konfirmerade att greppen såg stora ut på närmare håll. När damklassen väl startade förstod vi att det hela skulle bli en utdragen historia, ty de första tjejerna föll på det näst sista greppet. Efter en timme och åtta slowmotion tjejer så ser jag att tom Calle har somnat, där han sitter på stolen bredvid mig. När väl killarna startar förstår vi direkt att vi återigen är lurade på konfekten. På en led stämmer de tom upp i ett hörn och vi ser den ena sengångaren efter den andra vrida sig upp emot de sista greppen. Said kör dock sin vanliga stil men pumpar ut upp i ett undercling (53:a). Även för Tomas (61:a) och Peter (63:a) ser man att ledernas stora slopiga grepp passar illa och de faller bland de första efter att ha avverkat drygt hälften av leden. Vårt hopp står nu till Ingela och man ser direkt att denna typen av klättring passar henne alldeles utmärkt. Hon faller, likt 22 andra, på näst sista greppet och placerar sig på delad 17:e plats och går vidare till semifinal. Lou får klättra ca 12 meter i sin världscupdebut och placerar sig som 47:a. Även semifinalen blir snabbt långtråkig då det är långsam klättring som gäller de första två tredjedelarna upp på väggen. Ingela klättrar än en gång bra och placerar sig på 30:e plats enbart några få move, på den ojämna leden, ifrån en 20:e plats. Ojämn eller inte, Katie Brown toppar i ultrarapid lätt ut. Fröken Brown ser ut som en oerhört söt 12-åring och ger ett mycket försiktigt och självständigt intryck och hon berättar att hon oftast tränar ensam hemma i garaget. Hon är tillsammans med sin mamma på denna europaresa men modern syns inte till utan flickan är hela helgen utan sällskap. Damfinalen inleds med koreanskan Go som sedvanligt bugar åt publiken innan hon försöker betvinga finalleden med dess 16 klipp. Återigen är leden lätt och alla faller inom fem move efter att ha klättrat ca 35 förflyttningar. Liv leder före Muriel. Sist ut i fältet är storfavoriten Katie Brown. Det ser precis ut som om hon är på väg till skolan förutom alla fotoblixtar och kamerateam som följer hennes väg till insteget. Hon bryr sig inte ens om en sista inspektion av leden. Man nyper sig i armen och gnuggar sina ögon men tror ändå att det är någon form av science fiction man bevittnar. Det ser ut som om det är en tävling i att klättra långsamt där extra poäng ges till bäst precisionen och kontroll. Efter några minuter har hon kommit ut till taket och där väntar jättelik stalaktit som man ska klättra runt. Hastigheten sänks ytterligare och fryses till en stillbild innan Katie vänder riktning och istället går ut genom taket på herrarnas semifinalled, i rakt motsatt riktning till nästa karbin. Efter sex move har hon tagit sig upp på läppen och befinner sig ca 7 meter ifrån den tänkta nästa karbinen. Utan någon reaktion inser fröken Brown sitt misstag och börjar reversera innan hon släpper taget. Publiken suckar och följer henne med blicken när hon, med gråten i halsen plockar ihop sina saker. Hon ser mycket ensam ut och lämnar arenan efter några minuter med sin mor som då följer henne ut. Vid herrarnas skådning är det en väldig frenesi främst kring moven igenom stalaktiten. Först ut är ukrainaren Krivocheicev. Än en gång ser leden lätt ut och det är inte förrän mot de sista metrarna som han blir pressad och ökar farten och han sätter fem move med dynamisk men ändå precis klättring, härligt. Och så är det dags för Legrand. Till allas stora förvåning klättrar han fort! Varför byta taktik, detta ser ju ut som Said - tänker jag. Väl upp vid stalaktiten ser han sig om och man börjar fundera på om det verkligen går att hitta en no-hands rest. Vig som en katt och med hjälp av ett par mantlingsmove befinner han sig plötsligt innanför densamma och publiken går I extas. Den store vinkar till publiken och försöker tysta ner den eftersom han vill veta tiden. När han har stått där i några minuter går han ner och fortsätter mot toppen och klättrar lätt förbi ukrainarens position. Därefter kommer bröderna Bindhammer och den ena försöker matcha Legrands vila genom att sonika hänga i en arm, längs ner på stalaktiten. Till slut är det bara världscupledaren Hirayama kvar och nu undrar man förstås om han har samma taktik som sin ledläsarkompis François. De tre TV-teamen och alla fotografer gör det nästan omöjligt för honom att ens komma fram till insteget. Inte en tanke på no-hands rest och Yuji blir trea och behåller ledningen i världscupen. Den här typen av klättertävlingar är tråkiga och passar svenskar dåligt. På alla de åtta lederna som klättrades var första hälften alldeles för enkla vilket premierade långsam klättring. Vi såg endast ett fåtal klättrare som ramlade av i början och oftast var det på grund av balansmissar (inte ett dynamiskt move så långt ögat kunde nå). Vidare är greppen generellt väldigt stora och slopiga och sitter oftast placerade som sidogrepp. Vid den förra, för killarna, så framgångsrika tävlingen I Österrike var lederna mycket hårdare och mer rakt på. Detta passar tydligen oss bättre och faktum var att inne i isoleringen rapporterade de att de i princip håller jämna steg med finalisterna på de dynamiska boulderproblemen som sätts upp. Vid den nästa världscuptävlingen I Frankrike om två veckor ska Peter, Ingela och Lou ställa upp. Lycka till! Jens Larssen