High Sport Magazine

Tävlingar 1999

Sverigecup i Karlstad 20 november 1999 reportage

Reportage från Karlstad En solig dag i Karlstad avgjordes säsongens andra Sverigecuptävling. Solen såg vi inte till inne i isoleringen, men jag utgår ifrån att den alltid lyser i denna värmländska pärla till stad. Smällkallt var det i alla fall, det han jag märka på vägen från bilen till hallen, så att spendera dagen i en isolerad friidrottshall (med klättervägg) kändes som ett bra alternativ denna novemberdag. Karlstad klätterklubb tog i alla fall emot oss med värme och skötte det hela på ett ypperligt sätt. Speciellt minns jag de små tjejerna som sålde korv och kaffe för 5 respektive 5 kronor (med tanke på hur många gratiskorvar somliga funktionärer åt kan man dock fråga sig om verksamheten var speciellt lönsam) och som delade ut priserna. Jag vet inte om det var samma tjejer, men de skall i alla fall ha en eloge för sin uppskattade insats.

Fredrik Brännström (Västervik) och Fredrik Arlbrandt (Jönköping) i kvalet.

Anja Tengzelius

Just därför känns det också lite pinsamt när klättrare som skall ta emot sina priser inte ens befinner sig i lokalen, och man måste skicka ut skallgångskedjor för att få dem till pallen. Efter finalen är det prisutdelning. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Hur skall klättringen någonsin kunna betraktas som en seriös sport om de tävlande har så bråttom hem att de inte ens har tid att stanna så länge att de hinner visa upp sig för publiken och man blir tvungna att skicka pristrofén per korrespondens? Ingen skugga bör falla över gårdagens vinnare, jag nämner det som ett generellt problem vid flertalet tävlingar. Arrangörerna är värda den respekten att man stannar till evenemanget är slut. Vinnarna är värda en applåd innan lokalen ekar tom och endast kvarglömda bananskal och kritdammet vittnar om att dagens bästa svenska klättrare just har korats. Och man bör sitta kvar i biosalongen tills hela namnlistan har rullat och filmmusiken tonat ut. Men det kan vi diskutera någon annan gång...

Ladies Tolv damer ställde upp. Åtta gick till final efter att ha tampats med två kvalleder med såväl tak som svaklättring. Och för dem som vågade, ett och annat jammove. Lou Wallin Lite klurigt var det, vilorna på lederna gick åt till att rent intellektuellt försöka komma på hur det var tänkt att man skulle klättra. Jag har fortfarande inte kommit på hur de andra kan ha gjort på slutet av första kvalleden, de som svängde ut till vänster och tog greppen, men inte hade några fotsteg. Det går ju inte, tänkte jag själv, men lyckades med nöd och näppe catcha rakt upp till toppjuggen istället. Det fanns fotsteg, men däremot inga grepp att hålla i. Att catcha, balanserande på endast fotsteg, blev en ny men häftig upplevelse. Så finalen. Fast egentligen var det väl kvalet som var finalen, för det var där som de flesta placeringarna avgjordes. Det är endast att konstatera att damfinalen var för lätt, då fem av åtta toppade ur. Från vänster: Ingrid Elmin, Annika Bergkvist och Lou Wallin.   Lou Wallin blev dock en värdig vinnare, då hon var den enda som toppade ut alla lederna i såväl kval son final. Lou är verkligen på gång nu. I NM blev det en sjätte plats, och snart bär det av till VM där hon skall tävla i såväl speed- som i svårighetsklassen. Annika Bergqvist och Ingrid Elmin var båda endast ett grepp från att toppa ur andra kvalleden, och fick därför dela på andraplatsen. Fyra blev Julia Bergklint, femma Jenny Förander.

Annika Bergqvist Ingrid Elmin

Gentlemen Herrarnas startfält inför finalen var följande: Stefan Pettersson, Stockholm, Stefan Rasmussen, Västervik, Anders Lanz, Göteborg, Bosse Sättare, Stockholm, Björn Bergmark, Uppsala, Said Belhaj, Göteborg, Tomas Lundgren, Eskilstuna samt Henrik Bolander, Stockholm. Själv tippade jag på att få se Said, Stefan & Stefan samt Bolander i toppen. Ingen direkt vågad satsning, och den visade sig också stämma ganska väl med verkligheten. Vi fick se relativt många falla av relativt tidigt på leden. Björn Bergmark gjorde det fatala misstaget att trycka handen för djupt i kritpåsen redan efter en meter. Kritpåsen föll till marken. Man skulle kunna höra en knappnål falla. Publiken slutade andas. Vad händer nu?

Stefan Pettersson

Björn konstaterade kallt vad som hänt, bet ihop och började mödosamt sin klättring uppåt. Tar sig förbi den pilliga början, med många fotbyten, forserar det branta partiet. Hur långt går det att klättra utan att krita händerna? frågar sig publiken. En snedställd gul pinch, strax innan leden fortsätter ut på arêten, blir BB:s fall. Gled han av pga avsaknad av krita? Jag tippar att han hade kunnat ta sig en bit till om det inte vore för den olyckliga incidenten. Inte minst psykologiskt känns det väldigt ensamt att möta väggen utan en kritpåse att luta sig emot (mentalt menat). Björn slutade sjua. Muskelmannen Bosse verkar inte trivas speciellt väl med den pilliga starten, men tar sig förbi utan några större problem. I överhänget fortsätter den sekvensartade klättringen. Bosse går vidare, men så ploppar båda fötterna. Vad göra, mer än att låta sig firas ner och tacka för sig. Bosse ser dock inte ut att ta nederlaget så hårt och lämnar arenan med ett leende, och en åttondeplats. Mannen med mössan och den prickiga kritpåsen, Klätterverkets egen Stefan Pettersson, klättrar lugnt. Lite avvaktande fogar han move till move till move... Han når runt hörnet, positionerar sig på arêten, catchar lite stressat, ..och missar. En sjätteplats räcker det till, men mer blir det inte.

Anders Lanz har bestämt sig för att etablera sig i toppligan. Han klättrar lite snabbare än de övriga, ser ut att satsa lite mer. Även han kommer till catchen på hörnet. Han tar den, men hamnar i en alltför utsträckt position, grimaserar, orkar inte gå vidare utan faller. 5:a blir han till slut. Även Tomas Lundgren får slita hårt med catchen på hörnet, men han är stark och sliter sig upp, tar sig vidare ut på väggen igen, till en stor disk där greppen verkar vara minimala. Med armarna i kors, i en omöjlig position, får han sedan ge sig, med en fjärdeplats i behåll. Så topptrion. Stefan Rasmussen klättrar på i gammal god stil, lugnt löser han ett problem i taget och tar sig vidare, segar sig förbi catchen på hörnet, men nu börjar han bli trött, och gör ett sista lönlöst försök att dra vidare till ett rött undercling ute på väggen. Han hoppar över disken som blev Lundgrens fall, men når ett grepp längre upp och tar sig förbi i resultatlistan.

Said Belhaj

Said förklarar vad som gäller.

Bolander så. Nej, först ska jag berätta om Said. Den långa catchen för de långa killarna, verkar inte så lång för lille Said. It's a mystery... Han tar sig i alla fall ut på väggen igen, efter arêten, lägger en stilig tåhook runt hörnet... "den bara kom, det var inget jag tänkte på" som han själv säger efteråt, drar vidare move för move, men knappt två meter från toppen tvingas han slänga sig desperat efter en stor vit blobb. Lönlöst. Han faller, men har all rätt att vara nöjd ändå. Said leder, Bolander är kvar. Hur ska det gå, hur ska det gå??? Några kommentarer från Said? - Den som går förbi där är det nyp i, säger han. Det var som att komma farande på en motorväg, och så var det bara en stor stoppskylt framför mig!

Henrik Bolander

Resten av leden tyckte han inte var speciellt svår, men slutet såg helt omöjligt ut. Dags för Henrik Bolander att göra entré. Han klättrar osedvanligt långsamt. Efter det inledande vertikala partiet står han länge och ser ut att fundera. Har han ännu inte bestämt vilken väg han skall ta? Till slut, när publiken har börjat ropa "kom igen" börjar han röra sig igen, och tar sig till arêten, orkar hålla i catchen, tillbaka in på väggen, ut till disken där Lundgren föll av, och lyckas hålla sig kvar, ta några move till ...men sen är det stopp. Said Belhaj har gjort det igen, och intar pallen med ett soligt leende. Från vänster: Henrik Bolander, Said Belhaj och Stefan Rasmussen.

Jag vill hem Tack Karlstad för ett bra arrangemang, tack till Johan Luhr och Jens Larsen som stod för ledbygganden. Till Karlstad åker vi gärna igen, om det bara inte vore så svårt att hitta hem. Vägen till Göteborg måste ha svängt någonstans, men det gjorde inte jag. Jag körde och körde och körde. Och helt plötsligt stod det bara Oslo på alla skyltar. Och vi befann oss mitt i en urskog, med snötyngda granar. Så såg det väl inte ut på vägen upp?? Samhället vi just passerat var visst Årjäng, sista anhalten före norska gränsen. Endast en Mc Flurry på en speciell snabbmatskedja skulle kunna lyfta oss upp ur den känsla av hopplöshet som nu infann sig. På torget i Årjäng stannade vi för att fråga efter ovan ej nämnda matställe. - Nej, det är dåligt med det här. Närmsta XXX finns i Karlstad, sa den trevlige ynglingen. Nog hade det varit gott, men tillbaka till Karlstad ville vi inte. Det fick bli choklad i kiosken istället. Men spännande var det, på torget i Årjäng en lördag kväll, bland Epatraktorer och ungdomar som sprutade tårgas på varandra (eller hårspray kanske). Helt klart en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan. Och så fick vi se tre rävar på vägen. Det händer minsann inte varje dag. Så det gjorde inte så mycket att vi inte var hemma förrän halv tolv (jag kan förstås inte tala för mina medresenärer, men de lynchade mig i alla fall inte). Till min glädje fick jag sedan höra att övriga två bilar från Göteborg också hade åkt fel. Jens presenterade en teori om att någon utfört sabotage och täckt över skyltarna. Jag är mycket frestad att tro på den teorin.

text och bilder av Jenny Förander