High Sport Magazine

Tävlingar 1999

VM (OS och speed) för juniorer i Courmayeur 4 september 1999 rapport

Rapport från junior-VM i Courmayeur Tävlingsväggen var mycket stor och hängde som mest över ca 25 meter. Ovanligt nog så var det tjejerna som fick pröva lyckan på den brantaste sektionen och leden innehöll 15 klipp. Först ut var Julia som chockade åtminstone mig genom att enkelt svinga sig förbi det första kruxet där redan flera hade fallit av. Hon klättrade mycket snabbt och precist men tyvärr missade hon ledens ända vila och fortsatte att stöta allt mer dynamiskt och gick förbi det trettonde (!) klippet och lyckades precis toucha ett grepp innan ett mycket lång pendelfall placerade henne snabbt på marken. Därefter såg vi både en fransyska och en ryska falla på ett tidigare stadie och vi förstod att Julia hade överträffat sig själv. Sen var det Lous tur. Även här var tempot högt uppskruvat och första kruxet passerades med enkelhet. Jag har aldrig sett Lou klättra ens hälften så fort och tyvärr så missade även hon den ända vilan och föll tre grepp innan Julia. När alla 28 damjuniorer hade klättrat visade det sig att Lou låg på 19:de plats och Julia på elfte. De tio bästa skulle gå till final. Nästa chock dröjde ca sju timmar. Max hade då tillbringat nästan nio timmar i en kaotisk isolering, men han hade ändå bara ett flin på läpparna och med den svenska snabba stilen inklusive ett av dagens mycket få dubbelklipp tog han sig upp nästan hela vägen, densamma som Said tidigare hade toppat ut. Max tidigare internationella tävlingsmeriter är två sista placeringar på Europacupen. i det 58 man starka fältet blev han nummer 30 på den första kvalturen! Senare på kvällen så ägde speed kvalet rum. Deltagarna skulle klättra två leder och den sammanlagda tiden skulle avgöra vilka som skulle gå till morgondagens final. Vissa öststatsländer skickar här fram speciella speed specialister och deras dominans är total. Den bästa sammanlagda tiden fick ändå Aaron Shamy från USA och det var också han som vann X-games i år. Den största svenska överraskningen stod Anders för. Han placerade sig som tolva i kvalet faktiskt bara sekunden efter Said som tillsammans med Max, Julia och Lou tog sig till finalen. Klockan var över 22.30 och en mycket lång tävlingsdag var till ända. Andra dagen blev än längre och framförallt mer hjärtskärande. Said var först ut och allt såg mycket bra ut tills han i en sk klocksekvens, greppen följde klockan från fem till två, tappade fötterna och föll plötsligt på ett campusmove. Sammanlagt 27 killar hade toppat ut första leden och Said låg trea när 20 av dem var kvar. Nervöse Belhaj vred sig fram och tillbaka, och i en nästan systematisk ordning lyckades var tredje kille få en touch på ett eller två grepp längre än Said. En fransman struntade i klocksekvensen och "tokcatchade" förbi fyra grepp upp emot ett undercling, med högre greppoäng. Till slut var det bara en tysk kvar och hela laget satt som på nålar. Said trummade och suckade om vart annat men till slut var även tysken blank. Alla skrek, så tyst de kunde, av lycka. Nu var det ju bara så att en av Saids kompisar, en belgare som inte hade toppat ut första leden och som för övrigt hade liftat ner och bodde under bar himmel, också hade passerat Said med ett par grepp. Skulle han bli rankad som fyra på första leden samtidigt som domarna skulle godkänna fransmannens sekvens så skulle Said bli elva. Samtidigt som detta pågår tävlar juniortjejerna. Lou startar först och vi blir numera inte så förvånade när hon ganska enkelt passerar olika krux där flertalet har fallit av. Till slut kommer hon till en läpptravers där hon pressar ut det sista genom att göra ett par move med dubbelhandsfattning. En liten tvekan och hon faller återigen movet innan där flertalet av de bästa faller. Alla är ändå mycket imponerade och nu vet vi ungefär hur långt Julia måste gå för att ha chans på en finalplats. Efter ungefär fem meter kommer Julia till ett vägskäl och Lou berättar att de var väldigt osäkra på vägvalet där. Julia känner på greppen och gör ett handbyte, känner en gång till och ytterligare ett handbyte, detta kostar kraft tänker jag samtidigt som det har visat sig att båda vägvalen är lika lätta. Till slut bestämmer hon sig men byter ända och hon klättrar enkelt vidare. Väl upp på traversen är hon mycket trött och kommer ett grepp kortare än Lou. Båda tjejerna har lyckats över förväntan och det är väl bara Ingela Nilsson som har placerat sig så högt på en internationell tävling. När väl den sammanlagda resultatlistan kommer ser vi att Julia blev 13:de, Lou 17:de och Said elva. Det är den schweiziske coachen som kommer med listan och säger att vi måste protestera eftersom de tyckte att Said vidrörde ytterligare ett grepp, och hon säger att även tyskarna tycker detta. Detta hade vi inte räknat med utan vi tänkte istället protestera mot fransmannen, men jag frågar i alla fall Said om en eventuell grepptouch. Han minns inget och även om vi nu har vittnen så känns det lite olustigt. Däremot bestämmer vi att fransmannen Auclair ska få sig en holmgång. Efter att ha först pratat med ledsättaren och den engelske coachen, som dessutom är internationell domare bestämmer vi för att lämna in en skriftlig protest, trots att vi måste punga upp med 550 kr. Det blir lite polsk riksdag och uppladdningen inför speeden blir inte den bästa. Alla svenskar åker relativt lätt ut förutom Anders som slår sin ukrainske motståndare i första racet på en mycket bra tid. Andra gången upp för den ca 16 meter långa branta leden orkar han dock inte hålla tempot ända upp. Frågan är dock om inte den första svenska speed specialisten föddes här. Unge Lanz är i alla fall mycket exalterad. Till slut är det bara specialister kvar och Aaron vinner, bästa tiden blir 8.84 sekunder! Mitt i all uppståndelse får vi plötsligt reda på att protesten har gått igenom. Alla blir mycket glada och faktum är att flera länder kommer fram och gratulerar oss. Stackars Auclair hamnar istället för sexa på en 14:de plats. Fransmännens motprotest går inte igenom och det är istället de som blir 550 kr fattigare. Klockan halv ett på natten anländer vi till vandrarhemmet. Vid den tredje dagen är det något mindre kaotiskt i isoleringens fyra squash hallar. Framförallt är det Frankrike och Slovenien som har många finalister och belägrar var sin bana. Said och jag tillbringar fem tråkiga timmar och jag förstår inte hur juniorerna de tidigare dagarna har stått ut. Isolering är ett mycket stort problem inom tävlingscirkusen och personligen tror jag att det enda botemedlet, om man vill att deltagarantalet ska växa, är att man klättrar flash i kvalet. Said är först ute i finalen och kör sin vanliga stil, släpper t.ex. fötterna i en taksekvens och faller efter 3.05 min och 10 klipp. Det enda tekniska misstaget är att han missar en halvbra vila. Det är uppenbart att de övriga finalisterna är starkare än Said, flertalet har t.ex. gått minst 8c och många av dem har också gått till semifinal i världscupen. Trots detta är det endast två finalister som går mer än ett grepp förbi Said och han hamnar på delad femte plats i finalen som sammanlagd sjua, endast ett grepp ifrån att ha blivit total trea. De övriga finalisterna klättrar i ungefär samma hastighet och faller alla under den fjärde minuten förutom den vinnande italienaren, Crespi, som tar ännu längre tid på sig. Han berättar att han oftast tränar ensam i sitt garage, ungefär 24 h per vecka, att han har klättrat 8c+ och att han kom på 14:de plats i världscupen i Courmayeur förra året. Uppvärmningen verkar han också tycka vara onödigt och ett par axelryckningar verkar vara tillräckligt, varm blir han av sina stora slalomhandskar. av Jans Larssen (rapporten är tagen från Jens kommande hemsida som kommer att öppnas 1 december på www.god-dag.com)