High Sport Magazine

Tävlingar 1999

Europacup för juniorer i Courmayeur 27 november 1999 rapport

Rapport från Europacupen för juniorer i Amsterdam - Okej, inledde Jens, vilka tror att Said kommer att dyka upp? - Jag, svarade Magnus och jag nickade bifall. - Nja, han skulle mycket väl kunna sitta fast i Köpenhamn, drog Calle till med. Köpenhamn? Varför just Köpenhamn? - Ja, man vet ju aldrig så noga med honom. Allt kan hända. - Jag tror att det är femtio procents chans att han kommer, summerade Jens, vi får se. Det var fredag kväll och vi var på väg till flygplatsen i Amsterdam för att plocka upp de andra. Lou och Julia skulle flyga ner från Stockholm, Said, Max och Anders från Göteborg. Själva hade vi kommit med Kielfärjan samma morgon. Fyra personer i en bil för nio. Sedan halv fyra hade vi utan samvetskval kört hårt på ett, för oss, nytt ställe i Utrecht. Eftersom varken Magnus eller jag hade några egentliga chanser till placeringar så behövde vi inte formtoppa, och om man inte formtoppar så behöver man ingen vilodag före tävling. Klättergymmet i Utrecht var ett bra ställe, lite lagom högt och väldigt rymligt. - Väggarna är grå, konstaterade Jens ogillande när vi kom in, kunde de inte ha målat dem i någon lite mer upplyftande färg? Vanligtvis skulle jag ha hållit med honom. Gråa väggar gör faktiskt en klätterlokal kall och deprimerande. Men jag tyckte faktiskt inte att det gjorde så mycket i det här fallet. Allting såg så nytt och rent ut, och överallt satt nytvättade grepp; röda och gröna, gula, lila och aprikosfärgade. Jag tror aldrig att jag har varit på ett ställe med så många leder per ytenhet förut. Och inte några hafsverk heller, utan bra leder. När vi hade kört någon timme kom Erika Lipsaanen inramlande. Jens hade vist föreslagit att hon skulle komma ner till Amsterdam och träna med oss som förberedelse inför VM i Birmingham. Erika var också med oss sedan när vi satt på flygplatsen och spanade efter de andra genom bilrutorna. Calle Sellman gick för att leta efter dem, och om du frågar mig så var han borta tillräckligt länge för att själv skulle kunna klassas som försvunnen. Till slut dök Anders och Max upp och började lasta in sina väskor i bagaget. - Är Said med er? - Nej, han dök aldrig upp. Han skulle flyga via Köpenhamn. - Julia och Lou då? Och ni har händelsevis inte sätt till Calle? - Vi har inte sätt röken av någon av dem. Nu sprang även Jens iväg till ankomsthallen, men bara ett par minuter dök både Said och Stockholmskorna upp. Vi fick dock vänta ytterligare en stund på Calle och Jens. När alla hade kommit till rätta åkte vi och skrev in oss. Vi retades lite grand med den engelska gruppens tränare, som aldrig i livet kunde tro på att Max är en 82:a, och fortsatte sedan till klätterväggen i Büssum där vi tillbringade natten. Det var trångt om saligheten på altaret, den avgränsade del av Kyrkan som användes som isolering. Kallt och ruggigt. Vi satte oss och kurade på en bänk tills Jens kom och sa åt oss att värma upp. Överallt omkring oss tränade redan Europas juniorklättrare. De gled runt, försökte få plats på väggarna och samtalade på språk jag inte förstår. Och alla var de klädda i tävlingens - skall vi säga färgstarka - vägarbetaroranga T-shirtar. Jag skulle ha velat kalla dem originella, men olyckligtvis är de nästan precis likadana som dem vi fick under JNM i Göteborg -98. Man kan fråga sig vad T-shirt tillverkarna har emot basfärger. I vilket fall som helst så dröjde det inte särskilt länge innan vi fick se lederna. För ett par månader sedan var Anders på en annan internationell tävling, och när han kom hem frågade jag honom hur det hade varit. - Vi satt tio timmar i isoleringen, svarade han, och sedan sa han inget mer, utan skickade mig istället till Max som också hade varit med. - Max, hur var tävlingen? Hur gick det? Han såg på mig en sekund och sedan sa han: - Vi satt tio timmar i isoleringen, och fortsatte att bouldra. Den här gången hade vi större tur: hela kvalet är flash, och eftersom vi tre inte heller kom till final (det var inte tur, det var otur) så behövde vi överhuvudtaget inte tillbringa någon tid i isoleringen, förutom för uppvärmning. I stället placerde Jens ut oss framför väggen och ser till att vi analyserar och memorerar varenda move och fotplacering. Varje grupp hade två kvalleder och startordningen vändes mellan dem så att den som klättrade först på den ena klättrade sist på den andra. Lederna var bra och väldigt lagom svåra. Möjligtvis var de yngsta pojkarnas leder en aning för lätta, Mange bara flinade när han hade toppat ut den första. En av väggarna hade byggts till så att den blivit ännu mer överhängande än förut (och tro mig, det behövdes faktiskt inte). Det hade även satts upp fler karbiner. En lustig detalj är att alla säkrade med firningsåttor. Det gick ganska bra för oss. Både Julia och Lou hade ett otroligt flyt. Av de tjejer som de slog hade en kommit femma och en trea i JVM. Magnus klarade sig också över förväntan bra, även om han missade finalplats. - Jag var inte nervös när jag skulle klättra, men nu är jag nervös, sa Max när det var Saids tur. Själv höll jag på att sätta mitt äpple i halsen när han efter sex move slant och blev hängande med ett finger i ett trefingers hål som var ställt som ett sidogrepp. Vi var mycket imponerade av att han lyckades etablera sig igen. Tyvärr väntade han för länge med ett klipp och fick med mycket möda i det innan han föll, med han kom till final och lyckades där ta hem en åttondeplats. Hela tävlingens stora stjärna blev dock helt oväntat Felix Roman från Schweiz. Han deltog i den yngsta klassen, och när han först började klättra så tänkte vi alla att "oj, han var bra". Att han var så bra förstod vi dock inte förrän efteråt, när de äldre killarna körde på samma led och en efter en föll av på ställen där han hade hängt och vilat. Inte ens den tippade favoriten, italienaren Flavio Crespi, kom i närheten av honom. Vi har nog skäl att vara nöjda med resan. Det är som Jensa brukar säga: det som räknas är att ha roligt, för om vi tyckte det var roligt så har vi flera år på oss att försöka bli bättre än de som slog oss den här gången. av Maja Benéus Vill Ni se några bilder från tävlingen klicka här.