High Sport Magazine

artiklar

Fjällklättringens "själ" av Ola Hillberg sida 3 (3)

Mot toppen Nu efter cruxreplängden är det endast tre lätta replängder kvar mot den efterlängtade toppen. Vi befinner oss precis i toppkanten av molnen och ibland blir det alldeles blått och solen öser ner på oss. Vi fortsätter uppåt i den hårda vinden. Nu är vi definitivt ovanför molnen och det känns väldigt speciellt och lite dramatiskt med den hårda vinden, det starka solljuset och den djupblå himmeln med molnen som dansar och flyger fram i vinden.

Gier på väg mot toppen Foto: Ola Hillberg

På sista standplatsen ser jag att det är folk på toppen. Det visar sig vara Fredrik och hans kompis. Jag möter dem och tar några bilder på dem och vi skriker lite åt varandra i den hårda vinden.
Lars på toppen Foto: Ola Hillberg	Äntligen får vi komma upp på den vackra toppen. Lars är lycklig och filmar lite. Jag fryser eftersom min vindjacka ligger kvar vid insteget i Lars ryggsäck. Därför vill jag snabbt ner i lä och till firningspunkten. Den ska vara svår att hitta enligt guidboken men som tur är vet vi hur vi ska ta oss dit. Det är guiden själv som har satt upp en helikopterslinga precis vid kanten men för att komma dit måste man fira eller säkra sig från en firningspunkt ovanför. Vi tar oss ner till helikopterslingan och firar ner vilket känns lite spektakulärt eftersom det är brant och blåser hårt.	Ola på toppen Foto: Lars Högström

Det känns skönt när vi är nere vid insteget igen och jag kan ta på mig vindjackan, slappna av och ta lite choklad och vatten. Tyvärr är det nu det värsta börjar med den slitsamma och farliga nedstigningen nedför skramblingen. Lars är sliten och känner sig illamående. Jag själv är trött och det gör ont i benen och knäna när vi börjar röra oss neråt. Vi är i alla fall på gott humör och känner att det bara är att bita ihop. Det tar 1,5 timmar för oss att komma ner till Hytta på bandet där Lars har en öl och jag en termos kaffe. Vi har även mackor till oss både. Det sitter fint med mat och dricka efter 11 timmars slit. Geir däremot verkar inte vara särskilt trött och äter lite musli med varm mjölk som han värmer på gasköket. Jag börjar nu förstå varför norrmännen är så överlägsna på längdskidor och andra uthållighetsgrenar. Mot Turtagrö

Nedfirning Foto: Ola Hillberg

Vi gaskar upp och tänker på att om tre timmar är vi nere i Turtagrö hotell med en trerätters middag och öl därtill.

På vägen ner Foto: Ola Hillberg

Nedfärden mot Turtagrö blir en liten plåga med knäna som värker vid varje steg. Min dåliga fot sänder ut våldsamma smärtsignaler vid varje steg. Jag tar dubbel dos Ipren men det hjälper föga för foten som har blivit totalt överansträngd. Lars har också ont i knäna och benen och är illamående. Vi kämpar oss i alla fall neråt med gott humör. När vi närmar oss hotellet kommer Gun, Lars fru, och båda barnen och möter. Där finns också Skaj, min norska buhund, som blir glad som bara den. Med knän som fotbollar och en fot som nästan inte går att belasta sitter vi på hotellet och äter den inte alltför goda norska maten. Det är något konstigt segt slamsigt kött. Lars kan inte äta alls för sitt illamående. Vi är i alla fall lyckliga och lugna och har nog hittat vår fjällklättrarsjäl. Dagen efter kan vi i alla fall nöjt konstatera att Gier ser stel ut i benen och säger att han har ställt in sin planerade dagsvandring.

Epilog Nu sitter jag här en dag efter i en norsk hytta uppe på fjället och hör vedspisen spraka och skriver ner det här och kan konstatera att jag känner mig lugn och helad igen. Borta är stressen som jag hade innan jag for och jag är behagligt trött och lugn. För övrigt rekommenderar jag alla som är intresserade av denna typ av klättring att prova att komma upp på Storen eftersom det är möjligt för alla. Jag skulle dock rekommendera att hyra en guide för de som inte har stor erfarenhet av fjällklättring. Guiden, har jag i efterhand fått höra, heter Anders och är ansedd som en av de bästa guiderna i Norge.   Godnatt! Ola Hillberg

Lars har fått sin dröm uppfylld Foto: Ola Hillberg

sida 1

sida 2

sida 3