High Sport Magazine

artiklar

Fjällklättringens "själ" av Ola Hillberg sida 2 (3)

Skrambling Efter 3 timmar är vi uppe vid Hytta på bandet. Detta är stämmer precis med tiden i guiden och dessutom är en timme snabbare än förra året så vi känner oss nöjda och starka. Vi tar en macka och lämnar lite utrustning i hyttan. Jag pratar en stund med guiden och passar på att fråga om hur man ska gå uppför skramblingen och slabbarna till insteget. Guiden är mycket trevlig och kunnig och har ett Guide Montange märke på armen. Vi ger oss av strax efter guiden och hans klienter. Vädret har nu blivit sämre och vi befinner oss i

Lars Högström. Hytta på bandet i bakgrunden. Foto: Ola Hillberg

moln och dimma vilket försämrar sikten. Vi kan inte se berget och terrängen är svårorienterad. Som tur är ser vi guiden och hans klienter då och då genom molnbankarna vilket gör att vi kan hålla kursen. Här är det svårt att till och med i bra väder orientera sig rätt. Går man för långt åt höger kommer man ut på seriösa slabbar och för långt åt vänster blir det klättring med västväggens stup på kammen.

Vy från hytta på bandet på glaciären nedan Foto: Ola Hillberg

Efter en halvtimme möter vi en av guidens klienter som har fått nog och vill ner till Hytta på bandet igen. Skramblingen är inte svår men den är bitvis läskig eftersom ett fall troligtvis inte går att få stopp på i den branta terrängen. Sikten blir allt sämre och det är bara tack vare guiden framför oss som vi kan hitta vägen. Utan honom hade vi nog fått vända. Det börjar också kännas ordentligt i benen och Lars flåsar också emellanåt rejält. Delvis beror det väl på att han bär den stora ryggsäcken.

Sikten blir om möjligt ännu sämre och vinden tutar i ordentligt. Vi vet inte riktigt vart vi ska gå eftersom vi inte längre kan se guiden framför oss. Som tur är hittar vi ibland spåravtryck på snöfläckar. Det är verkligen lurigt att hitta vägen även om den är rösat. Det gäller att komma upp på rätt passager. Går man t ex upp i en ränna där det ser lätt ut kan det vara en blindgång med sva eller en vägg framför.

Till slut får vi se guiden igen där han står på en avsats och säkrar in sig med rep. Vi tror att vi är framme vid traversen runt hjörnet men så är inte fallet. Vi kommer upp till dem och träffar Gier en ensamklättrare som talar om för oss att det hände en olycka just på detta svaparti för två år sedan så många säkrar in sig nu för tiden. Vi är glada för sällskapet för nu kan vi gå i bakhasorna på dem i den obefintliga sikten och den kraftiga vinden. Svapartiet är läskigt och vi lyckas dessutom gå fel genom att välja en ränna till vänster där guiden gått genom ett bökigt parti. Men för oss var det bara att vända och ta en annan väg eftersom vår ränna slutade i ett isigt svaparti. Nu går det lättare och skramblingen är mer uppenbar. Lars har dock lite problem att hänga med i guidens takt. Vi stöter igen på Fredrik och hans kompis som står vid insteget till någon 5- led. De har ändrat sina planer i det rådande vädret och beslutat sig för att klättra en kortare och lättare led än den på västväggen.

Lars scramblar uppåt Foto: Ola Hillberg

På hjörnet Efter ca en halvtimme från det vi kom ikapp guiden är vi äntligen vid hjörnet där guiden sitter med sina klienter och käkar mackor. Där finns också ensamklättraren Gier. Klockan är nu halv ett och det har tagit oss 5,5 timmar att komma till insteget. Är detta fjällklättringens själ? Det är lite mer lä runt hjörnet än innan på skramblingen upp från Hyttan på bandet. Jag pratar med guiden som inte verkar få med sig sina klienter högre upp. Det är vanligt att folk vänder just vid hjörnet eftersom det är där den riktiga klättringen börjar och det är fruktansvärt luftigt vilket vi bara kan uppfatta någon sekund när molnbankarna öppnar sig. Den ensamme norrmannen Gier frågar försynt om han får klättra med Lars och mig. Han säger att han har rep med sig. Är detta fjällklättringens själ? Att gå i ca 6 timmar upp för 1300 höjdmeter i stenig, blockig och farlig terräng och chansa på att få någon att klättra med, ofattbart! Är norrmän annorlunda än vi svenskar? Jag ser det inte som några problem att klättra tre för vi har dubbelrep och klättringen är så pass enkel så det ska inte behöva ta så mycket extra tid. Vi fixar en standplats och jag pratar lite med Lars och Gier om kommandon och att vi får kanske köra med repryckningstekniken eftersom det blåser så kraftigt att vi troligtvis inte kommer att höra varandra. Jag startar på den beryktade traversen som ska vara extremt luftig men jag ser bara dimma och moln om jag tittar neråt. Traversen är lätt och jag drar ihop de två första replängderna omedvetet eftersom jag inte riktigt fattade när den andra började. Guiden hade sagt att man brukar göra det om man inte behöver ha ögonkontakt med varandra. De andra två kommer efter samtidigt som vi har bestämt.

Nästa replängd är den svåraste med klättring i grad 4. Cruxet ser distinkt ut efter 1400 höjdmeters förflyttning uppåt. Det är ett laybacktag där man får ta i men man har stor hjälp av fötterna. Det sitter dessutom en bladbult precis vid cruxet. Jag kommer upp och över cruxet och befinner mig nu i Heiffners ränna som är mycket smalare än jag föreställt mig. Mer som en kamin skulle jag vilja säga. Jag är över cruxet men känner mig inte säker utan är nervös och vill ha in någon mer säkring. Krafsar undan snö långt inne i rännan och får dit guldcameloten vilket får mig att må mycket bättre. Resten av rännan, ca 5 m, avverkar jag av bara farten. Jag vill säkra mer men hittar inga placeringar förrän i toppen av rännan. Letar efter den naturliga standplatsen som, enligt guideboken, ska ligga snett till vänster efter rännan. Troligtvist har jag dock gått för högt och får fixa en annan stand. Den blir bra ändå (trots den lösa terrängen). Lars och Gier klättrar nu en och en och verkar klara av cruxet galant.

Lars på replängden ovanför cruxet Foto: Ola Hillberg

sida 1

sida 2

sida 3