High Sport
Magazine
artiklar Fjällklättringens "själ"
av Ola Hillberg
sida 1 (3)
 
Fjällklättringens "själ"

Vad

Vad är fjällklättring?

Det kan förstås vara många saker och uppfattas olika beroende på vem man frågar. Här är i alla fall en version av fjällklättring. Huvudpersonen i dramat är Lars Högström, 54 år, som sedan han för första gången för 10 år sedan såg Stora Skagesötind har burit på en dröm att få bestiga denna magnifika topp. På den tiden hade han inte börjat med klättring utan det är denna dröm som fått honom
Maradalen från Hytte på bandet Foto: Ola Hillberg Maradalen från Hytte på bandet Foto: Ola Hillberg
 
att börja (och därmed även hans son Magnus Högström som numera är en av Sveriges bästa i sin åldersklass i sportklättring).

Detta skulle bli Lars tredje försök att komma upp. Lars och jag gjorde tillsammans ett försök förra året men vände en bit från klätterinsteget.

 
Stora Skagesötind Foto: Ola Hillberg Stora Skagesötind Foto: Ola Hillberg
 
Stora Skagesötind är inte lättklättrat utan kräver gedigna klätterkunskaper och den "lättaste" vägen upp är 3+. Höjden är också imponerande, 2420 meter, vilket gör den till Norges tredje högsta fjäll. Det värsta är dock avståndet och höjdskillnaden. Om man startar från Turtargrö som ligger på 930 meters höjd innebär det en höjdskillnad på 1500 meter vilket gör bestigningen till en låång och jobbig dag för alla bestigare.

Hur

Hur gör man då?

Man kan göra som jag: stiga upp klockan 5 på fredagmorgon efter en stressig vecka på High Sport och kasta i sig lite frukost Riva ner klättergrejerna plus allt annat man behöver i fjällen, åka ner till jobbet och göra några order som bara måste iväg innan jag åker samt packa ihop lite prover som jag ska visa i Oslo på vägen hem. Lagom stressad är jag klar vid niotiden och hinner ta en fika med Petter, Lars och Padde och prata lite jobb bl a om att vi har väldigt mycket att göra.
Med lite dåligt samvete rusar jag iväg med Skaj, en norsk buhund, till parken för att rasta honom lite innan resan. Jag sätter mig och Skaj lägger sig i röran i bilen och trampar på gasen mot Norge och Joutenheimen. Efter Oslo finns det en bra rastplats vid en sjö där Skaj och jag tar oss ett snabbt uppfriskande bad. Jag köper där en räkmacka, choklad och några Energidryck (mackan intas i bilen för att spara tid).
 
Vi fortsätter genom ett vackert höstnorge med sommartemperatur och håller som tur hastighetsbegränsningarna. I Faegernaes blir en bil framför mig resolut stoppad av en Norsk trafikpolis. Phuu det var nära. Det är mycket dyrt att köra för fort i Norge vilket många fortkörande klättrare fått erfara.

Tiden går rätt fort för jag lyssnar på en kassetbok som är lite spännande. Tyvärr är personen som läser desto tråkigare så det går åt många Energidrycker för att inte somna. Nu börjar vi närma oss när vi kör över fjället efter Tyinkorset. I Årdal är det dags att tanka och hungern gör sig påmind. Vi satsar på en norsk statoilkorv med rostad lök.

 
Bilvägen mot Turtagrö med fjället i vacker höstskrud Foto: Ola Hillberg Bilvägen mot Turtagrö med fjället i vacker höstskrud
Foto: Ola Hillberg

 
Uppladdningen med kolhydrater för morgondagen känns inte optimal. Min mage är inte heller perfekt i trim efter veckans stress och dagens födointag.

Efter Årdal blir det kurvigt och gropigt och Skaj passar på att spy ner min ryggsäck och delar av bilklädseln. Skaj och jag kommer fram till Turtagrö vid nio och jag känner mig helt slut när jag kånkar ut alla grejer och försöker få i ordning packningen till imorgon. Vi träffar Lars och hans familj, pratar om morgondagen, dricker en öl och stupar sedan i säng.

 
När

Sover som en död tills Lars klockan halv sex kommer och knackar på dörren. Jag känner mig inte speciellt pigg och magen kräver ett toalettbesök på en gång efter gårdagens kost med flitigt konsumerande av Energidryck och kaffe.

Vi har det i alla fall bra, bara att gå ner i matsalen och äta en riklig fjällfrukost. I matsalen finns också en guide med några klättrare som troligtvis ska upp på Storen. Guiden med klienterna startar före oss. Vi kommer iväg vid sjutiden. Lars fru Gun är med oss och hjälper till att bära delar av packningen.

Vädret är bra men inte perfekt. Det är en hel del moln som ligger lågt. Strax efter Tindeklubbens stuga kommer två snabba gossar ikapp oss. Det visar sig att den ena av dem är Fredrik Schlüter som är en välkänd storväggsklättrare. Vi pratar en stund men de har bråttom för de ämnar ge sig på västväggen som är 250 meter hög med rätt så svår klättring (grad 6+).

Efter ca två och en halv timme är vi framme vid glaciären och det är dags att sätta på sig stegjärnen. Vi säger hej då till Gun och tackar för bärhjälpen. Skaj skäller och vill följa med men Gun har honom i kopplet så han får snällt följa med ner igen.
Lars på glaciären. Storen i bakgrunden. Foto: Ola Hillberg Lars på glaciären. Storen i bakgrunden.
Foto: Ola Hillberg

 
Lars och jag är glada att vi har stegjärn för glaciären är såphal med blåis. Att isen blir så hal sent på hösten visste vi sedan förra årets misslyckade försök. Vi kan inte mer än småle åt norrmännen som får gå omvägar för att ta sig upp till Skaret och Hytta på bandet.
 
sida 1 sida 2 sida 3