High Sport
Magazine
artiklar Skinnarmo - ensam mot Sydpolen
av Ola Skinnarmo och Johan Tell
sida 1 (2)
 
Kapitel ett i vilket Ola...
... möter en älg
... tar ett beslut
... och tänker på olika sätt att dö.

ALLT DETTA VITA. Detta konturlösa ingenting. Som om jag tumlar omkring med en mjölsäck åtsnörd om huvudet. Visst känner jag till fenomenet. Jag har mött det förr, i de norra polarområdena. Så jag är förberedd. Men det är först nu när jag trevar mig fram i en färglös virvel som jag verkligen inser att denna vitläggning är dödlig. Jag förstår att det farliga i första hand inte är den tjugofemgradiga kylan som biter, tuggar sig igenom mina kläder eller stormbyarna som får mig att gå som en vinkelhake eller snön som fyker på tvären genom luften. Inte ens kombinationen av dessa tre ständigt pinande fenomen är det som är värst. Det som verkligen kommer med död i sin vita mantel är detta beslöjande flatljus som är alla sydpolsfarares skräck. Som värst är sikten bara några decimeter. Då ser jag inte ens mina egna skidspetsar.


 
BOKENS FÖRFATTARE
Ola Skinnarmo Ola Skinnarmo, född 1972, är professionell äventyrare. Hans friluftsintresse väcktes tidigt. Med en mamma som var Mulletant och en norsk pappa som i ur och skur drog ut familjen på tur i fjällen var detta oundvikligt.
Efter att ha gått Fjäll- och Vildmarksledarlinjen i Malung har Ola jobbat som instruktör såväl i USA som på Äventyrens ö i Stockholms skärgård.
Ola driver idag företaget Små och Stora Äventyr vars verksamhet förutom expeditioner inbegriper friluftskurser, äventyrskonferenser, bildspelsvisningar med mera.
Johan Tell Johan Tell är redaktör på Resemagasinet Vagabond och en av Sveriges mest kända reseskribenter. Efter en vistelse på Grönland föredrar han dock varmare länder - med träd. Och efter att ha gått vilse på Skåneleden undviker han nogsamt alla expeditioner...
Det är först när jag själv tvingas känna mig för med stavarna, tvingas treva inför varje rörelse framåt, som jag verkligen förstår de tidigare polarfararna som irrat runt i cirklar i denna vitläggning. Det är först när jag själv förgäves försöker fokusera horisonten i dessa gäckande virvlande snömassor, som jag förstår hur piloter plötsligt kunnat lägga sina plan på absolut vertikal kurs och störta sig själva och sina passagerare rakt ner i isen, i döden, eftersom de helt tappat kollen på vad som är våg och lod, vad som är upp och ner.
 
Vetskapen om att denna vithet, denna white-out, orsakas av att solljuset tränger genom en molnig himmel och därefter reflekteras fram och åter mellan snön och molnen tills horisonten löses upp och försvinner och allt blir vitt för ögat, är till föga hjälp. Jag håller ändå på att falla omkull varje gång jag tvingas lyfta båda stavarna samtidigt. Som om gravitationen inte funkar när horisonten är bortfrätt. Som om min hjärna hellre hittar på en horisont, skapar ett skenbart vågrätt plan, än erkänner att den har noll koll. Och liksom surfaren kan få panik när han hjälplös virvlar runt i en för kraftig bränning, liksom isdykaren kan ta miste på åt vilket håll ytan är när det svagt silande ljuset ter sig likadant från alla håll, är det farliga för mig att börja fatta felaktiga och förhastade beslut, uppstressad av att bokstavligen försöka få balans i min tillvaro.

Det värsta som kan hända är att jag helt enkelt försvinner ner i en av alla dessa förrädiska sprickor i isen. Sprickor som oftast inte syns eftersom de är täckta av ett tunt, snöigt islager. Och när nu inlandsisen på sina håll är över 4 000 meter tjock är det inte helt fel att tala om "bottenlösa" hål.

Jag vill inte falla ner i en spricka. Det handlar inte bara om att jag inte vill dö blott 26 år gammal. Det skulle helt enkelt kännas för snopet att sluta sitt liv på det viset. Många är de sydpolsfarare som dött på dessa kalla breddgrader före mig. De har frusit ihjäl, svultit ihjäl, blåst bort i detta världens värsta stormområde, drunknat mellan dunkande isflak, dött av skörbjugg, ätits upp av späckhuggare. Kanske ska man inte kalla dessa sätt att dö på ärofyllda, men de är i varje fall rejäla. Att ramla ner i en spricka däremot är som att snubbla på ett bananskal. Det går inte att göra med värdighet, det är bara genuint fånigt. Och vilket eftermäle jag skulle få: "Vad blev det av Ola egentligen?" "Tja, han är död. Ramlade visst ner i nån spricka."

 
Ena stunden är det en strålande dag, med gnistrande vidder. Nästa stund går solen i moln och kontrasterna suddas ut... Ena stunden är det en strålande dag, med gnistrande vidder. Nästa stund går solen i moln och kontrasterna suddas ut...


...för att sedan helt försvinna. När white-outen sedan blir total och sikten bara någon meter, måste jag hela tiden kontrollera kompasskursen. Båda bilder: Ola Skinnarmo
...för att sedan helt försvinna. När white-outen sedan blir total och sikten bara någon meter, måste jag hela tiden kontrollera kompasskursen. Båda bilder: Ola Skinnarmo
  
Därför trevar jag mig fram meter för meter. Känner mig för med stavspetsarna. Låter stighudarnas små hår av mohair få grepp i snön som i den här kylan är mer sträv som vetemjöl än hal och glidbar.

Regelbundet kontrollerar jag kompasskursen. Varje gång blir jag lika arg. Det är näst intill omöjligt att hålla kursen. Att det ska vara så förbannat svårt att gå rakt fram, att hela tiden ha näsan mot 900 syd! Kanske är det den ständiga motvinden som gör att jag omedvetet viker av några grader österut, för att det helt enkelt är angenämare att gå åt vilket annat håll som helst än rakt mot Sydpolen. Som en frustrerad, uppvridbar leksak knixar jag mig mekaniskt vidare när larmet på mitt armbandsur signalerar att det är tid för en kort rast.

 
Skidglasögon med plastvisir. 145 gram. Foto: Johanna Hanno. Skidglasögon med plastvisir. 145 gram.
Foto: Johanna Hanno.
Hängande över stavarna försöker jag likt en drucken få världen att stanna, att återgå till det normala där upp är upp och ner är ner.

Även om det är mycket skönt att slippa pulkans 120 trilskande, tyngande kilon för en liten stund, har jag svårt att helt slappna av när jag rastar. Känslan i mig vill vidare, vidare, men förnuftet segrar med sitt torra påpekande om vikten av att fylla på nya kolhydrater, av att tanka energi. Jag sveper min stora, svarta dunjacka runt kroppen som ändå snabbt tappar i temperatur och försöker stående få i mig lite blåbärssoppa.

Nu när jag inte har stavarna till hjälp för att hålla balansen känner jag mig sådär groggy som när man rest sig för häftigt och blir yr av syrebrist i hjärnan. Sätter mig ner på pulkan. Kurar ihop mig med ryggen krökt mot den vinande vinden. Sakta och metodiskt försöker jag få i mig lite blåbärssoppa och en chokladkaka. Idag står det "Vollmilch" på papperet. Mjölkchoklad. Det är den sorten
jag tycker sämst om. Men jag har lärt mig vikten av att alltid tänka positivt under pressade förhållanden. Det positiva med en trist chokladbit är att när den är uppäten har chanserna ökat markant att nästa på måfå grabbad chokladbit ska vara en med marsipanfyllning. Man får tänka så.
 
sida 1 sida 2