Idag är han hemma i Göteborg, jobbar i sin egen klätteraffär, kopplar av med att segla och klättra på Hönös solvarma klippor.

- Det är fortfarande skönt att ta det lugnt och vila upp sig efter expeditionen, säger han. Jag har inte haft ork att sätta igång med några nya projekt. Men jag hoppas komma tillbaka till Mount Everest, antingen nästa år eller år 2001. Nu vet jag att jag har kapaciteten att klara det.

För det finns en fråga som har hemsökt honom ända sedan den där tidiga morgonen i början av maj. Var det rätt beslut att vända om?

- Om jag inte hade varit själv hade jag nog fortsatt, säger han. Idag ångrar jag att jag inte gick vidare. Vad jag inte visste då var att de andra satt några hundra meter upp. Det var så många stopp på vägen då de höll på och fixa med repen att jag nog hade hunnit komma i kapp dem. Men, men... jag kom iallafall ner.

Det är något som inte är alla bergsbestigare förunnat. Att nå toppen är naturligtvis Mål nummer ett, men minst lika viktigt, är att komma hem igen.

De flesta olyckorna sker på vägen ner, när koncentrationen släpper. Det gäller att nå toppen i så god tid att man hinner gå ner till läger 4 innan natten kommer, för om man tvingas övernatta på över 8000 meters höjd, i storm och 40 gradig kyla, är risken stor att man fryser ihjäl.

- De flesta som ger sig upp är väldigt toppfokuserade, säger Ola. Det är också därför som så många dör, de ska bara upp till varje pris. Det ligger så mycket prestige i det.

Själv tycker han att han inte var tillräckligt målfokuserad.

- Om det betyder väldigt mycket kämpar man vidare, men det kändes inte så just då, när jag vände. Det var tungt när jag insåg att jag hade gått hela natten med för lite syrgas och hade fått jobba dubbelt så mycket. Jag fick bara en halv liter syrgas per minut, en sherpa (lokalbefolkning som jobbar som bärare och guider på berget) som är van vid höjden brukar gå med minst en liter per minut. Intuitivt kändes det inte bra, och jag brukar lyssna mycket till min intuition.

Ola Hillberg precis innan läger 1 på toppen av isfallet. Foto: © High Sport

Frågorna efteråt, om det var rätt beslut, hör till spelet.

- Och alla taskiga kompisar som trakasserar en efteråt för att man aldrig kommer upp, säger Ola. Han verkar dock inte ta alltför illa vid sig.

- Det kanske är min lott att aldrig komma upp, säger han. Jag klättrar med säkerhet. På den svenska expeditionen till K2 1993 valde jag också att inte gå upp, vilket jag kanske borde ha gjort. Å andra sidan dog hälften av dem som gick upp den dagen.

Ibland beskrivs äventyrare som personligheter som tror sig vara odödliga, som trots att folk dör omkring dem aldrig ens reflekterat över att något skulle kunna drabba dem själva. Men Ola säger sig tvärtom vara en mycket logiskt tänkande person.

- Jag är ju ingen äventyrstok, säger han. Jag vet ungefär vad jag ger mig in på och blundar inte för riskerna. Att det finns en risk för att man aldrig kommer hem igen finns med i kalkylen. Det är ett fritt val, ingen tvingar mig, men det här är livet för mig.