High Sport
Magazine
artiklar Sydpillaren på Mongejura
av Anders Lundahl
 
SYDPILAREN PÅ MONGEJURA - ett 20-årsminne

Mellan 1979 och 1984 var norrmannen Hans Christian Doseth en av Europas, för att inte säga en av världens bästa all-round-klättrare.

1979 gör han första fribestigningen av Trollväggen, ett par år senare följer han upp med en fribestigning av Svenskeruta.

1982 gör han en historisk förstabestigning av Trollkjerringruta, helt i fri och som försteman i varje replängd. Japanen han klättrade med kunde inte ett ord engelska, men entusiasmen var det inget fel på.

Behöver jag nämna att Doseth gjorde flera Big Walls i Yosemite: första skandinaviska bestigningar av såväl The Shield som North American Wall.


Hans Christian Doseth styrker sig med en kaffetår i
La Palud - Verdon. Foto: Arkiv Lundahl/Selin.
Hans Christian drev friklättringen mycket långt, i början av 80-talet låg han klart framför andra skandinaviska klättrare. Marius Morstad kom dock snabbt ikapp. I Verdon gjorde han en tidig frirepetition av Pichnibule - solid åttaminus. 1983 fick han besvär med ett skadat finger: de stora bergen blev då nästa arena. Thely Sagar 6900m i indiska Himalaya förstabestegs via nordostpelaren. Och året därpå besegrar han tillsammans med Finn Dähli den magnifika nordväggen på Great Trango Tower i Pakistan. På nervägen slår ödet till: Finn och Hans Christian blir borta för alltid.

Själv lärde jag känna Hans Christian i slutet av 70- och början på 80-talet. Vi träffades både i Oslo när han flyttat dit, och i Stockholm. Eva och jag blev guidade i Fjell, en av hans favoritklippor. Det var förresten på vippen att Doseth ordnat ett förstahandskontrakt på en liten våning i centrala Oslo åt oss. Vi sågs också nere i Sydfrankrike 1982 och 1983.



Anders Lundahl leder en av de flotta replängderna på Mongejuras sydpelare. Foto: Arkiv Lundahl/Selin.
Hans Christian imponerade på alla, inte bara genom sin kraftfulla klättring, utan också genom sitt deltagande och omtänksamma väsen.

I juni 1981 inviterades jag till Romsdalen, som ju var Hans Christians födelsebygd. Jag kom dit mer eller mindre direkt från Yosemite. Stackars Eva var fast i arbete - dessbättre! Vi hade stora planer. Det fanns fortfarande oklättrade Big Walls i dalen, inte minst den magnetiska direktlinjen uppför Mongejuras tusenmetersvägg.

Först måste vi dock klättra ihop oss lite. Det fick bli på Norafjell-pillaren som har flera vackra leder i sexa och sjuaregistret. Hans Christian skickade upp mig för en våt ganska osäkrad replängd - det gick, men Den Grymme skrattade rått vid minsta darr. Men han kunde också ge beröm. Doseth var nämligen en prestigefri man, i ordets positiva och kontaktskapande betydelse.

Så en dag var vi redo för Sydpillaren. I Doseths fräsiga auto vindlade vi i racerfart upp längsmed Rauma och parkerade vid Marstein. Härifrån är det bara en halvtimmes lätt stigning upp till pelarbasen. Vi gjorde ett direktinsteg, ganska svårt som numera kringås.

Andra repan var läskigt säkrad, och den var min. Efter 7 branta metrar utan säkring började jag undra vad vi gett oss in på. "Men Anders, jeg som trodde du var så cool", blev det sarkastiska tillropet nerifrån. Stämningen gled alltmer över åt en hårdkokt Western: för vad är klättring utom en serie uppgörelser: med den råa naturen, med en vild medspelare, och med den egna obändiga viljan?

Ett par transportrepor för oss så fram till foten av en vänstersluttande slabvägg. Hu, nu blir det visst osäkrat igen. Så värst många Friends har vi inte med oss - lättvikt står på programmet. Doseths tur att leda, och... fasligt vad snabbt det går. Hinner liksom inte relaxa förrän det ropar och drar däruppe. Men för katten - vädret är så pass kylslaget att högsta växel känns befogat. I full fart växeldrar vi vidare. Klippans kvalité är superb, och ruttenskap non-existent. Rörelseglädjen vår besjälade följesvän.



Hans Christian gör en tidig repetition av Syttonde
Mai 7- i Skevik, Stockholm. Foto: Arkiv Lundahl/Selin.

Sydväggen på Mongejura sedd från Romsdalen.
Foto: Arkiv Lundahl/Selin.
Replängd läggs till replängd, och efter åtta timmars närkamp med urberget ser vi hur toppöverhängen spärrande tornar upp sig. Här kreerar vi ett direktutsteg som man idag kringgår åt höger. Mycket sensationellt kliver vi rätt igenom ett gråsvart tak och kommer in i flackare slutformationer. Klockan nio på kvällen i trolsk midsommartid står vi på toppen och blickar ut över de vilda och taggiga Romsdalsalperna. En lättgången tusenmeterslöpa för oss fram till Marsteinsskåra, ett brant gjel, där vi med dödsförakt kastar oss ut i svindlande glisader på väl konsoliderad snö.

Sydpillaren på Mongejura har idag klassikerstatus och räknas som en av Norges finaste storväggsleder i sexaregistret. Med sina 24 solvända replängder är den en mycket god introduktion till de mer krävande utmaningar som står att finna i Romsdalens huvudattraktion: Trollväggen.

av
ANDERS LUNDAHL