High Sport
Magazine
artiklar Presten på Lofoten
av Bibi Hamrin och Ola Hillberg
 
Presten på Lofoten 1:a september 2001

Vad skall man göra när flygbonuspoängen är på väg att förverkas? Jo, antingen kan man, som SAS erbjuder, åka på lyxiga weekendresor till diverse glassiga miljöer eller göra som jag och Bibi flyga till Narvik för en klätterweekend. Problemet med den nordliga delen av Norge är som bekant vädret, men vi hoppades på det bästa och jag brukar ha tur med vädret. Vi kom fram sent på torsdag kvällen till Evenäs flygplats, norr om Narvik, där vi hämtade vår hyrbil för transport till närmaste övernattning.


Presten. Vestpillaren startar ca 70 m upp i grässlänten och följer den högra pelaren. Foto: © High Sport Arkiv
På fredag morgon regnade det när vi startade vår färd mot Lofoten och Henningsvaer. När vi kom längre ut på Lofoten skedde en förbättring av vädret och när vi svängt av mot Henningsvaer och passerade vi Prästen som står majestätiskt alldeles vid vägen och vattnet. Vi stannade till och såg ett replag strax under storhyllan. Jag blev väldigt sugen på att klättra Prästen fastän det inte alls var med i planeringen. Vi hade planerat att klättra Stetind på fastlandet men eftersom vädret verkade vara bättre på Lofoten och det blåste ostliga vindar så var nog chanserna till uppehållsväder bättre ute på Lofoten. Plan B var att göra någon lättare led typ Bara Blåbär eller dylikt.


Gandalfklippan. Foto: © High Sport Arkiv
Vi fortsatte en liten bit till och nu i strålande solsken (inåt land var det mörkt och verkade regna) och stannade till vid Gandalfklippan som ligger strax innan Henningsvaer. Det är en liten mindre klippa med 3-4 replängders turer. Vi stannande och klättrade två klassiska 3 stjärniga, Gandalf och Guns and Rose leder på sammanlagt 7 replängder vilket är mer än jag klättrat sammantagit på kil denna säsong. Klättringen var "nydelig" som dom säger i Norge och det gav verkligen mersmak. Ordentligt trötta och hungriga åkte vi in till Hemingsvaer för att leta reda på någonstans att bo och äta. Vi hyrde in oss i ett gammalt kombinerat sjömagasin och galleri. Vi fick ett stort rum med kök för 300 kr per natt och uthyrningskvinnan var snäll och försåg mig även med en påse kaffe eftersom affären är stängd. Hungern stillade vi senare i en mysig sjöbod med fiskekakor och öl. Vi diskuterade vad vi skulle göra nästa dag och Prästen hade fastnat i mitt huvud men vi beslutade oss för att se hur vädret skulle bli.

Enligt tidningarna skulle det bli ostadigt med regn men uthyrningskvinnan sa att vädret skulle bli bra med tanke på vindriktningen och hur det kändes. Sommaren hade varit dålig med mycket surt väder och ingen värme. Trött stupade jag i säng och sov som en klubbad säl (man kan inte vara säker i Norge).

Nästa dag vaknade jag sent, ungefär vid niotiden. Vädret var fint men instabilt men definitivt klätterbart. Tiden rann iväg och vid 11-tiden var vi klara för avfärd. Vi beslutade oss för att lita på uthyrningskvinnans känsla för väder och vår intuition och göra ett försök på Prästen.

Vid 12 började vi gå upp mot Prästen och Vestpillarens insteg. Den branta blöta gräsravinen upp mot insteget var läskig och ett rep är nog att rekommendera, det är ca 70m att krypklättra. Efter diverse problem att hitta standplatsen för insteget som jag trodde låg ca 10 till höger om väggen där man börjar klättra.

Jag var väldigt osäker på vägvalet i början och gick givetvis fel och upp i ett spricksystem för tidigt, jag trodde att jag var rätt eftersom jag kom till en standplats med slingor. När jag började klättra nästa replängd insåg jag dock snabbt att jag gått fel. Det går rätt så lätt att rätta till felet genom att klättra snett nedåt vänster till den rätta standplatsen. Denna manöver gjorde att vi förlorade minst en timme i vår redan försenade start. Efter allt strul följer dock en härlig klättring på fast och fin klippa med mycket laybacks och en replängd jam där jag var glad att jag hade en hel uppsättning DMM´s kamkilar (Reklamavbrott: DMM´s kamkilar är lättare än övriga så man får mer sig många mer dvs de räcker längre eftersom du har två DMM på en Camalot, dessutom har de lägre pris).

Efter tre replängder var vi uppe vid Storhyllan, solen sken och klättringen hade hittills varit härlig. Jag tyckte att det kändes bra även om vi troligtvis skulle komma i tidsnöd och det var väldigt molnigt inåt land. Vi beslöt oss för att fortsätta och de följande replängderna flöt på fint och det gick relativt snabbt. Replängd 6 som skulle vara en av de besvärligare hade jag lite problem med tunna fingerjam i ett vackert dieder, Bibi passerade det lätt eftersom hon hade lättare att få in fingrarna.


Bibi Hamrin på 8:e replängen av The Slating Corner.
Foto: © High Sport Arkiv
Vid replängd 8 började jag bli ordentligt tidspressad, klockan var 7 och vi stod framför det som såg ut att vara den svåraste replängden med ihållande 6:a klättring i 45 meter. Vädret började också allvarligt att försämras med lite regnstänk och tunga dystra moln åt alla håll. Replängd 8 heter The slanting corner (vridna hörnet) och är ett högervänt dieder där vänsterkanten också är vriden mot höger vilket gör det känsligt med mycket fotarbete. Jag var ordentligt trött och "pumpade ut" och det var upp som gällde så fort som möjligt, jag tog ett par häng för att vila i småkilarna på väg upp. Jag kom efter mycket stön och skak till standplatsen där jag kunde fotografera Bibi på väg upp. Hon klättrade snabbt och elegant.


Ola Hillberg upp på kammen ca kl. 23 i regn och blött.
Foto: © High Sport Arkiv
Nu hade klockan blivit 20:30 och det började skymma och stressen tilltog med tre replängder kvar och dåligt väder i antågande. Jag visste att näst sista replängden hade ett svakrux så det fick bara inte börja regna för då skulle vi troligtvis råka i "big problems". Jag fullkomligt sprang uppför nästa replängd som var lätt men läskig med stora lösa block och riktigt stora lösa flakformationer. Inför svareplängden var det nästan mörkt och det stänkte lite lätt. Jag tackade min lyckliga stjärna när jag passerade svakruxet som är en travers säkrad med en bladbult ett par meter på sidan. Jag kom in i rännan som leder till toppen. Hade det börjat regna vete tusan om jag kommit förbi svaproblemet eftersom det inte verkade gå att aida förbi.

Puuhh sa jag när Bibi började leda upp i rännan och mot toppen. Jag satte på mig min pannlampa (Lucido diodlampa) för att följa upp till kammen. När vi båda säkert står på kammen öppnar sig himlen och vi är oskyddade för vinden och regnet.

Det var härligt att vara uppe men det visade sig att problemen inte riktigt var över eftersom kamvandringen inte såg kul ut eller rättare sagt vi såg den inte, men brant och smalt utav helvete verkade det vara. Jag var också lite osäker på nedstigningen och bladet med informationen hade jag inte med mig. Jag kom ihåg att vi skulle följa kammen och sen gå nedför branta grässlänter mot Henningsvaer. Bibi provade att ringa till Nordnorsk klätterskola kl. 23.00 där det faktiskt svarade en person som gav oss lite information och rekommenderade oss att gå inknutna ca 200-300 meter på kammen.

Efter lite fika (vatten) började vi sakta men säkert passera kammen i regn och blåst. Jag uppskattar verkligen min T4 Lucido pannlampa som lyser klart och säkert, en fördel är att man kan höja och sänka den så att får ljuset där man vill. Bibi hade bara en Lucido Pocket Bright med en lysdiod men det gav tillräckligt ljus för att kunna följa efter. Det tar ett par timmar för oss att passera kammen och efter det är det relativt lätt att följa stigen nedför de ruskigt branta grässlänterna. Vi gick fel på ett ställe där vi tappade stigen men annars hade vi en skön natt i Lucido lampornas sken. Kl. 03.30 var vi tillbaka vid bilen och där vi startade. Det var skönt att komma tillbaka till Henningsvaer och få ta en varm dusch och kaffe och mat. Nu hade det ljusnat men det regnade fortfarande och det kändes skönt att krypa ner i sängen och ta en välförtjänt vilodag.

av
BIBI HAMRIN och OLA HILLBERG