High Sport Magazine

artiklar

Förbundsmöte i Kjugekull av Jenny Förander

Förbundsmöte i Kjugekull
Ett sånt lysande drag att förlägga årets förbundsmöte till Kjugekull! Sällan har väl klättrare varit så enade som i hyllningskören till detta Sveriges största och bästa boulderställe. Som om inte detta vore nog för att locka hela Klättersverige till förbundsmötet så meddelade Harald Bohlin så sent som kvällen före mötet att den hett eftertraktade guiden äntligen var klar och till försäljning under helgen. Inte så att jag förväntade mig att alla Göteborgs bouldrare skulle stå på kö för att få åka som klubbrepresentanter (och få resebidrag) för att få spendera helgen i Kjugekull, men jag hyste nog ändå en förhoppning om att åtminstone några skulle ha för avsikt att åka dit. Det visade sig vara en naiv tanke från min sida. Tillsist lyckades vi skrapa ihop fyra av de fem representanter som vi är berättigade till på mötet, vilket var precis samma tappra existenser som åkte på förbundsmötet i Järvsö förra året.
Ingen av oss är direkt känd för att bruka hasa omkring i naturen med en crash-pad i släptåg, och några var en aning skeptiska till att spendera en hel helg utan några "riktiga berg" i närheten. Skulle vi ändå inte ta med lite utrustning ifall att? Det är ju faktiskt inte så långt till Valberget från Kjugekull...

Vi enades i alla fall om att ge bumlandet en ärlig chans, lämna skotet hemma och göra vårt bästa för att smälta in i boulderkulturen. Ann-Sofie lånade Strömhälls hemmagjorda crash-pad, Jan köpte nya S7-byxor och Jenny letade fram en STOR kritpåse ur garderoben (grymt opraktiskt, den är ju aldrig i närheten när man behöver den). Insåg mycket snart att det är stora familjebilar som gäller för bouldrare. Det var inte speciellt lätt att pressa in tre crash-paddor inklusive övrig packning i bagaget.

Väl framme i Kjugekull köpte vi genast den nya boulderguiden och följde med på Haralds guidade tur av området. Bra att få en översikt, även om det finns alldeles för mycket för att man skall kunna komma ihåg allt på en gång. Harald har verkligen gjort ett imponerande jobb med guiden; varenda sten finns med, och det finns ganska många stenar i Kjugekull. Under visningen fick vi se många "jättefina problem", och inte ens på begäran kunde vår guide komma på ett enda dåligt problem i hela området.

Efter visningen fick vi några timmars "fri bouldring" innan det var dags för möte. Det är lite knäckande när man inte ens kan etablera sig på somliga problem som står som 6a när man har huvudet impregnerat av ledgrader, men det är bara att bita ihop, konstatera att det är en skitboulder som man ändå inte har lust att göra, och gå vidare till nästa problem. Det finns ju runt 500 problem att välja på så man har att göra ett bra tag.

Så var vi då framme vid förbundsmötet. Precis som förra året var en knapp fjärdedel av de röstberättigade klubbrepresentanterna närvarande, 21 st. Precis som förra året tycker jag det är synd att så få visar något intresse för förbundets verksamhet. Även i år fick vi hjälp av ett föreningsproffs från RF som höll i ordförandeklubban under mötet. Han hade till och med tagit med sig egen klubba och lotsade oss effektivt genom dagordningen på ett par timmar. Han drev dock inte någon effektivitet in absurdum utan gav utrymme för debatt när det var befogat. Vår ordförande kom själv från ett litet förbund (Vattenskidförbundet eller något dylikt) och hade förståelse för de svårigheter som det innebär, till exempel med att få folk att engagera sig. Det problemet verkar dock finnas inom alla sporter idag. Kanske är problemet egentligen störst bland de stora idrotterna där man vant sig vid och byggt sin verksamhet på en outsinlig ström av frivillig ideell arbetskraft? Inom SKF är man ju väl medvetna om att det stora flertalet medlemmar hellre klättrar själva än organiserar verksamhet för andra. Det var framför allt två propositioner från styrelsen och två motioner från Peter Allansson respektive Anita Rostén och Per Jacobsson som mötet hade att ta ställning till. Propositionerna gällde utnämning av Jack Berg till hedersmedlem samt vissa smärre förändringar av stadgarna och kunde utan protester bifallas av mötet.

De båda motionerna gav upphov till lite mer debatt. Peter Allansson motionerade om att dela upp förbundet i två sektioner. Enligt förslaget skulle RF-pengarna oavkortat gå till tävlingssektionen, medan medlemmarna skulle få välja vilken sektion de skulle tillhöra. Frågan kunde inte avgöras av mötet eftersom förslaget innebar att man skulle ha två separata styrelser, vilket antagligen inte är förenligt med RF:s stadgar. Förslaget gav dock upphov till en konstruktiv debatt som jag tolkar som att de flesta faktiskt helst ser ett enat förbund där alla olika former av klättring kan samsas.

Nästa motion handlade om att ge mer pengar till tävlingskommittén och den frågan var lite svår att ta ställning till eftersom vi inte hade fått ut något budgetförslag. Efter att ha fått budgeten redovisad kunde mötet dock rösta för en viss ökning av pengarna till tävlingskommittén. Bufferten i budgeten, 38 000 kr, tillföll därmed tävlingskommittén. Landslaget, som förra året fick in 85 000 i sponsorpengar, har ännu inte fått någon sponsor för i år, vilket innebär att man tillskottet till trots kommer att ha betydligt mindre pengar att röra sig med än förra året så länge ingen ny sponsor dyker upp.

Styrelsen visade även fram ett preliminärt budgetförslag för 2002 som mötesdeltagarna fick möjlighet att uttala sig om. Då det fanns goda marginaler i budgeten föreslog generalsekreterare Anita Rostén att man 2002 skulle göra en liten extra satsning på tävlingsverksamheten. Man har tidigare år gjort specialsatsningar på olika delar av verksamheten, på bland annat access och senast på utbildningssidan, och nu skulle det vara tävlingsverksamhetens tur att få lite extra uppmuntran. Som jag uppfattade det verkade mötet ge sitt medgivande till en sådan prioritering.

Andra frågor som poppade upp var Expeditionskommitténs verksamhet och Bergsport. Tyvärr fanns inte någon representant för någon av dem på plats. När det gäller Expeditionskommittén var frågan varför de tilldelas ca 20 000 kr i budgeten när de de senaste åren endast gjort åt 5 000, samt varför det är så svårt att få bidrag från kommittén om de ändå inte gör åt de tilldelade pengarna. Angående Bergsport så uttryckte framför allt Per Jacobsson från tävlingskommittén att Bergsport kostar för mycket pengar och att förbundet skulle kunna komma ut med sin information på ett mycket billigare sätt. Förslaget att lägga ner Bergsport mötte dock protester från representanter som menade att det är Bergsport som lockar många att bli medlemmar. För många klubbar ute i landet är det Bergsport som är den enda informationskällan om vad som händer i Klättersverige. Det här var frågor som det inte skulle fattas några beslut i, men som vår mötesordförande uttryckte saken så är ju ett förbundsmöte enda tillfället man har att träffas och då är det bra att man passar på att diskutera sådana här frågor. De röster som kommer fram på förbundsmötet är ju vad styrelsen har att gå efter när de skall försöka utforma verksamheten utifrån medlemmarnas önskemål. Att inte skicka någon representant till mötet är därmed det samma som att frivilligt avsäga sig all möjlighet att påverka förbundets verksamhet. Jag tycker det även borde innebära att man avsäger sig rätten att klaga på det arbete som bedrivs, men så verkar tyvärr inte vara fallet. Eftersom jag själv var på mötet anser jag mig dock ha den moraliska rättigheten att beklaga mig över de frånvarande medlemmarnas bristande engagemang...

Ja, så var det ju en viktig punkt till på dagordningen, nämligen att utse ny ordförande. På förslag fanns Jesper Värn, Stockholm, och Rafael Jensen, Göteborg. Sittande ordförande Anders Lindfors hade sagt nej till omval, men ändrade sig precis före omröstningen. Det fanns plötsligt tre kandidater, vilket gjorde det hela en aning förvirrat. Det blev val med handuppräckning och mycket jämnt, men efter en andra rösträkning kunde i alla fall konstateras att Jesper Värn valts till ny ordförande i förbundet.

Utöver Jesper kommer styrelsen i år att bestå av Anja Skålén, vice ordförande, Sören Tholin, kassör, Henrik Bolander, sekreterare, Rafael Jensen, ledamot, Anders Lindfors, suppleant, Peter Allansson, suppleant, Martin Karlsson, suppleant. Sedan kunde mötet avslutas och alla mötesdeltagare bjöds på mycket god mat och en skvätt kaffe. Efter det drog vi till Ivö camping och checkade in i vår lilla stuga. Vid det laget var vi ganska trötta och somnade direkt. Värt att notera är att Ivö camping har infört klättrarrabatt på stugorna med 45 kr året om.

Följande dag vaknade vi till strålande solsken och man blev genast sugen på att återvända till Kjugekull för att hinna bouldra så mycket som möjligt innan det var dags att åka hemåt. Efter att ha avverkat några problem på Bäverblocket och Första stenen hade vi dock inte mycket hud kvar på fingertopparna och det gjorde för ont för att man skulle ha lust att göra fler försök. Vi satsade istället på att ha det skönt i solen och på att konsumera våfflor och kaffe vid cafét. På väg hemåt kunde vi konstatera att bouldring har både för- och nackdelar. Ett plus är att man aldrig har långt till en bekväm madrass och kaffetermos. Det är socialt. För socialt enligt Ann-Sofie, som tycker det hör till att stå själv och pinas på en standplats. En nackdel är att huden tar slut långt före lusten att klättra. Samt skaderisken, vilket Johan kan intyga. Han drog upp en efterhängsen knäskada när han hoppade ner från ett problem och fick åka direkt till sjukhuset när han kom hem till Göteborg.

Helt konverterade från repklättring blev nog ingen av oss under helgen, men visst finns det en tjusning även med att bouldra. Jag tippar på att det kan bli några besök till i Kjugekull innan sommaren är slut.

av Jenny Förander