High Sport Magazine

artiklar

THE REVOLUTION WILL NOT BE TELEVIZED av Jacob Andrén

THE REVOLUTION WILL NOT BE TELEVIZED
Det var under 99 som Kjugekull började explodera. Kanske är det trots allt som vissa evolutionsbiologer säger - utvecklingen sker inte gradvis utan i språng. En klättrare sa att "gravitationen i Sverige har släppt under 2000" vilket är helt riktigt, även om den förklaringen inte lyckas nagla fast vad det var som hade förändrats. När Bleausarderna sprang ovanpå blocken i Franchard Isatis för att träna inför en bestigning av Mont Blanc så tyckte de givetvis att detta var ett bra sätt att utnyttja möjligheterna som området erbjuder, att göra problem som idag är kända som Karma och Duel var inte att tänka på, Bleausarderna var helt enkelt för upptagna med att träna inför Mont Blanc. Det som är gömt för oss kan vi inte se. Nuförtiden är det ingen som springer i Isatis. Ett generationsskifte har skett i Sverige. Kanske inte ett skifte utan en nyordning där såväl äldre som yngre klättrare ingår. En ordning som inte är hierarkisk trots enstaka och lite tafatta försök att hierarkisera, utan en ordning som ser på klättringen i ett annat perspektiv än det som var rådande under nittiotalet.	Författaren på på Kraft 8a, Momehålstenen, Västervik. Foto: Stefan Rasmussen.
Ledgraden 8a var inte gränsen för svensk förmåga. Monolith var inte "the last great problem" i Kjugekull och det var inte heller Karma i Fontainebleau. Därför är klättrare som Jon Smedsaas, Magnus Lindstedt, Hasse Häggskvist, Chris Ellis (och flera andra) så otroligt viktiga för utvecklingen. Det räcker med att en person visar att någonting är möjligt för att hela kollektivet ska gå framåt. Genast förstår vi att det är möjligt - till och med för en svensk! - bedrifterna är inte längre gömda för oss. Under en tid sågs bouldering som en förövning till repklättring - den fanns inte som ett sätt att klättra som är sig självt nog. Det var en sorts prelude eller förrätt till någonting som var mer viktigt. Bouldering var ett sätt att få mer kräm i nyporna för kruxsekvenser på turer. I en förlegad bibel står det att om du är tillräckligt maxstark så kommer du att glida förbi hårda insteg och bli mindre pumpad längre upp på turen. Det kanske stämmer och varför nöja sig med att göra insteg när du kan göra en hel tur? Höjden, frihetskänslan, mängden av rörelser, luft under fötterna, varför ge upp det för att böka runt nära marken? Är du fallrädd? Har fallrädslan blivit en sådan epidemi att den lamslår en nationell tävlingsscen? Eller är det så att kulturen helt enkelt blivit motståndskraftigare mot tävlandets chimär?

Författaren på Caveman 7a, Momehålstenen, Västervik. Foto: Stefan Rasmussen.

Ett mästerskap är beroende av att åtminstone de flesta av de bättre ställer upp, annars säger inte tävlingen någonting, utan konkurrens blir resultatet ihåligt. Det är inte så att det finns färre klättrare i Sverige än förut, tvärtom. Det är inte heller så att klättrarna inte längre vill prestera och bredda sin repertoar (att bli bredare är det enda som egentligen betyder att bli bättre). Ingen verkar längre intressera sig för en landslagsplats eller medalj i någon lokal tävling. Nuförtiden är det ingen som rekommenderar dig att springa i Franchard Isatis.

Det var under 99 som utvecklingen i Kjugekull började ta fart på allvar - samma år som tävlingsklättringen började mattas av. Att göra en förare över området är ett Sisyfosarbete - för varje problem som mutas in i en topo så görs två nya - det är åtminstone så det känns när jag tänker på vad som har hänt i området under de sista åren. Något som jag känner är särskilt tilltalande i Kjugekull är områdets skiftande miljöer. Det finns mörka och trolska platser där det kan regna en hel dag utan att det knappt landar en droppe på blocken. Gamla och nästintill förstenade ekar smeker block med sina grenar, du kan promenera på mjuka mattor av löv som verkar ligga kvar året runt, det finns öppna ängar med mjukt skulpterade block, slopers, pockets, huecos och knottriga lister som sliter av fingrarna från händerna. Det finns stora block som ligger slängda i högar där otroliga linjer med skräckinjagande landningar är möjliga att utveckla, block som skapar intima små rum, små väggar som smygande skjuter upp ur marken, får som tittar på dig när du jobbar på problem, de begrundar dig med samma blickar som de springande Bleausarderna skulle ha haft. Det finns en utsiktsplats där du ser två sjöar.

Det finns mycket lätta problem. Lätta problem är ryggraden i ett område, de är skiktet med potatis, pasta och bönor längst ner i kostpyramiden, lätta problem kan inget område vara utan. Den betydande utvecklingen har på senare tid skett i ett mellanregister. Kjugekull väntar fortfarande på sitt första problem i det övre registret. När det etableras så kommer ett nytt skikt av problem i området att visa sig, det är jag helt övertygad om. Linjer som tidigare har passerats, som inte har uppmärksammats överhuvudtaget kommer att borstas, fotstegen tickmärkas, topoutsekvenserna visualiseras med en darrande och frågande känsla i maggropen. Och området kommer att fördubblas. Igen. Kanske är det så att utvecklingen sker i språng, det är nog lite för tidigt att vara säker på. Men en sak har jag förstått och det är att utomhusklättringen har fått en skjuts framåt samtidigt som tävlandet har utarmats. Och det kan bara betyda en sak: du måste sluta springa och ta fram pudan, kritpåsen, pofftrasan och dörrmattan för att kunna göra ett av problemen i Franchard Isatis. Jacob Andrén

Författaren på Yes 7a, Momehålstenen, Västervik. Foto: Stefan Rasmussen.