High Sport
Magazine
artiklar närbild Johan Nilsson
av Jenny Förander
sida 1 (2)
 
Klättringen en vändpunkt i livet
Johan Nilsson fann vad han alltid saknat – och vann sin självkänsla
 
Milstolpar i ett klätterliv
1982 Johan börjar klättra
1984 flyttar till Göteborg
1985 ett halvår i USA med Sem Larsen och Richard Hedman.
1995 flyttar till Boston
1997 flyttar till Stockholm
 
Han är en mytomspunnen klättrare, tillika god historieberättare.
För Johan Nilsson tycker det är viktigt att bevara de gamla historierna från klättringens svunna dagar.
Märkliga händelser och intressanta personligheter har det aldrig rått brist på i klättermiljön, och intresset var stort när göteborgs förlorade skåning (numera stockholmare) kom tillbaka till byn för att visa bilder och berätta om sina upplevelser från åttiotalets glada dagar, i Utby och annorstädes.
Under halva hans levnad har klättringen varit en trogen följeslagare. Det betyder 17 år då all ledig tid har investerats i klättring, men han säger själv att han inte ångrar någonting. Det har varit värt varenda sekund.
Jag har klättringen att tacka för nästan allt, säger han.      

Henrik Sennelöv på "Supernova" 7+ Fjällbo Foto: Johan Nilsson Henrik Sennelöv på "Supernova" 7+ Fjällbo
Foto: Johan Nilsson
 
Johan Nilsson på "VPS" 8 Reselinväggen Foto: Henrik Sennelöv
Johan Nilsson klättrar VPS (fd. DNA) 8 på Resilinväggen. Namnet VPS betyder Violent Passion Surrogate – från en bok av Aldus Huxley. Ursprungliga namnet DNA utläses Du Når Aldrig – syftandes på Piotr Bober som dock lyckades hitta en ny lösning och klarade leden. Om det var därför den sedemera döptes om förtäljer inte historien.
Foto: Henrik Sennelöv.
 
 
"jag som
fallerat i alla
lagsporter
upptäckte
något som
jag hade
en naturlig
fallenhet
för"
Henrik Sennelöv på "Casanova" 8- Fjällbo Foto; Johan Nilsson
Henrik Sennelöv klättrar "Casanova" 8-, Fjällbo
Foto: Johan Nilsson
VÄNDPUNKT I LIVET

Första gången han provade på att klättra innebar en vändpunkt i livet.
- Det kändes som att jag hade funnit vad jag alltid saknat. Jag som fallerat i alla lagsporter upptäckte något som jag hade en naturlig fallenhet för. Det är ju ett faktum att många klättrare är tragiska i lagsporter.
Visst var han ganska duktig på att hålla balansen på en skateboard, men skateboardmiljön bestod av asfalt och ramper i förorten. Som klättrare fick han leva ute i naturen. Och skaffade sig den självtillit han tidigare saknat.
- Det kanske är ett bakvänt sätt, men i mitt fall stärkte det självkänslan – att göra saker där man är rädd ibland men övervinner sin rädsla. Plötsligt hade jag något som gav mig självtillit utan att behöva hävda mig över andra.
Han beskriver glädjen i att behärska sin kropp när alla rörelserna fungerar – en känsla driven till sin yttersta spets inom bouldringen – men ser den psykiska dimensionen i klättring som lika viktig.
- Jag tror att de flesta som klättrar är ute efter något mer än den rent fysiska utmaningen, säger han. I verkliga livet konfronteras vi ofta med svåra situationer. I många fall tvingas man att ge sig. Men inom klättringen kan man utan några egentliga insatser försätta sig i situationer där man känner motstånd och vill kapitulera, där man är rädd och det enklaste vore att ge upp, men man kämpar vidare och övervinner sin rädsla. Att våga, trots att man är rädd, ger en inre känsla av tillfredsställelse som man kan leva på länge.
     


"jag tror
att de flesta
som klättrar
är ute efter
något mer
än den
rent
fysiska
utmaningen"
Ole Anders Nöst på "PCP" 7+ Resilinväggen Foto: Johan Nilsson
Ole Anders Nöst
klättrar "PCP" 7+,
Resilinväggen
Foto: Johan Nilsson
sida 1 sida 2