High Sport Magazine

nyheter

Rapport från juniorlandslagets träningsläger i Holland av Maja Benéus

Rapport från juniorlandslagets träningsläger i Holland - Dåligt, utbrister jag på väg nedför leden, nu är det banne mig dåligt! Ingen säger emot. Mer exakt: ingen skulle ens drömma om att säga emot. På Arqué Klimcentrum i Enschede klättrar jag rent uselt. Det beror mest på lederna. Många av dem är trixiga, med svåra starter och obehagliga första klipp som drar klätterglädjen ur en. - Ni tappar er positiva rörelseenergi, säger Jens. Är det dåliga eller läskiga move i insteget gäller det att skaka av sig dem direkt, alla känner likadant. De smutsiga greppen är också irriterande. Det är svårt att avgöra vilken färg de egentligen har. Ändå är Arqué inte helt fel. Det är ganska ljust, lagom varmt och framförallt högt, och många leder. Naturligtvis är det en katastrof jämfört med de andra ställena i Amsterdam men för oss, som kommer direkt från Fysiken, är det ändå ett steg i rätt riktning. Framemot kvällen far vi vidare och installerar oss i Rock Steady i Bussum. Det är som vanligt vår basstation varifrån vi gör utflykter till de andra ställena runt omkring Amsterdam. Där är det rent och ljust med varma färger, bekväma stolar och mycket rymd. Framförallt så tycker ägarna om oss. Kyrkan må vara fräckare, Hangarens väggar högre, men Bussum är hemma. För tre övernattningar plus klättring och godis betalar vi bara en struntsumma. För att det skall väga jämt bygger vi leder. Vi bygger varje kväll när vi är för trötta för att klättra och varje morgon innan vi kör igång ordentligt. Till slut har vi satt upp tre leder som alla skall ingå i tävlingen påföljande vecka. Jag får provklättra de två lättaste, 7a respektive 6c, för att Jens skall kunna avgöra om de har rätt svårighetsgrad. Den sista ser jag däremot inte ens åt. "Ankan", Anders Lantz, hade storhetsvansinne när han byggde den. Inte ens Said klarade mer än hälften av moven, så de fick bygga om den. Andra dagen i Holland spenderar vi morgonen på Bussums långa, välbyggda leder, för att sedan åka vidare till ett nytt ställe I Rotterdam. Det känns som en fabrik - kalt, grått och ruggigt. Det finns bara en enda vägg som vi bryr oss om att köra på. Den är hög, mycket överhängande, med långt mellan bultarna. Efter att ha lett ett par gånger övergår Lou Wallin, Johan Gross och jag till att klättra på topprep som Julia Bergklint slänger upp. Hon känner sig i form den här dagen. Jens upplägg för träningen går ut på att vi skall köra kvalitet istället för kvantitet, d.v.s. vi skall inte mata leder utan bara köra ett fåtal, onsight. Det innebär naturligtvis i sin tur att vi inte kan se på de andra när de klättrar, utan måste sitta bortvända. I Bussum, där det är varmt och hemtrevligt, och där vi klättrar på många olika väggar så att det oftast finns någon man kan titta på - någon som klättrar andra leder än man själv - där är idén med onsight okej. Här känns det hårt. De som inte klättrar sitter samlade på en madrass, iklädda allehanda tröjor och jackor, och försöker slänga in uppmuntrade tillrop på rätt ställen samtidigt som de stirrar in i väggen. Man kan ha det roligare. Den tredje dagen hamnar vi först i "Hangaren" som är särklassigt högst av de ställen vi passerar under veckan. Ankan är inte överförtjust. - Det är bara läskigt att klättra så högt, det tillför ingenting, klagar han. Vi enas om att han bara säger så för att psyka oss andra, för när han väl börjar klättra är han inte rädd. Så är det alltid. Många vägrar att släppa taget när de är högt över sista bulten. Själv tycker jag det är obehagligt med långa, konstiga klipp. Anders är bara rädd när han står på marken. Väl uppe i slutjuggen kastar han som vanligt sig bakåt i ett celebration jump. På det hela taget är Hangaren ett av de bättre ställena, även om den nya bouldersvampen de har byggt i mitten av lokalen skymmer sikten och förstör rymdkänslan. På eftermiddagen fortsätter vi till Kyrkan som har rustats upp en aning sedan sist. Inte undra på, snart skall Europacupen för juniorer hållas här. Kyrkan har de klart bästa lederna. Deras paradvägg är oerhört brant med löjligt långt mellan säkringarna. Når man toppen och släpper så får man ett fall på runt åtta meter. Det är roligt, men inte lika hisnande som förra året, när Jens tog oss så mjukt att vi damp ner i tjockmattan under. Calle Sellman, som kände sig sliten på morgonen, kommer igång för fullt bara genom att säkra. Det dröjer inte särskilt länge innan han är uppe och tokkör. Vi klättrar mycket och vi klättrar länge och varje move vi gör, varje gång vi klipper eller tar sats inför en catch hör vi de andras vrål nerifrån, med uppmanande röster som upprepar ett enda ord: - NYYYP!! Det är Jens senaste budord och betyder ungefär: "CRIMPA, gör det högt och hårt och TA IIII !". Nypet, den höga greppositionen, är vårt huvudsakliga mål den här resan. Starka crimphänder skall ta oss förbi cruxen på lederna. Det fungerar faktiskt förbluffande bra. På kvällen delar vi upp oss i två grupper: Pappa Jakob, Lou, Julia och Johan far till Gröningen, för att nästa dag åka tillbaka till Sverige. Lou skall till Bergen och tävla i NM. Jens, Calle, Said, Max, Anders och jag stannar ytterligare en dag och kör i Central innan vi far efter de andra till Gröningen. Det är alltid otroligt bra klättring i Central. Tyvärr verkar det också alltid vara skymning där. Lederna är välbyggda och väggarna höga och med lagom negativ lutning, men stället är lite för ruggigt för min smak. Ett par starka lampor på strategiska ställen skulle kunna innebära en häpnadsväckande förbättring. När vi till slut anländer till Gröningen känner jag att jag klättrar mycket bättre, koncentrationen är kanske inte riktigt på topp men onsighterna flyter bara på. Och hela tiden hör jag - Bra Maja!, och - Nyp!, om vartannat. Jag bara kör, och det finns mycket att köra på. Det har lagts ner mycket pengar på att göra väggarna intressanta och det roligaste jag klättrar är nog en svart led där man halvvägs upp kan trixa in sig i en V-formad stalaktit och skaka ur underarmarna. Stalaktiten svajar en aning, så man får väl passa på att njuta av den medan den fortfarande håller. Man får också hoppas att man slipper få den i huvudet om den skulle behaga falla ner en vacker dag. En stund innan vi skall gå säkrar jag Jens på en blå tur. Mitt i det brantaste partiet säger det stopp. Han trixar med händerna, försöker matcha, letar efter nya fotsättningar. Slutligen ger han upp och bestämmer sig för att hoppa upp och åtminstone försöka slå på nästa grepp och otroligt nog får han tag i det och hänger kvar. Det är det snyggaste move han har gjort på hela veckan. Tyvärr tittar alla utom jag på Max just då, så Jens får inte riktigt den respons han hade väntat sig. Tydligen kommer han fram till att om han skall få den uppskattning som han äntligen har gjort sig förtjänt av så får han stå för den själv: - BRA, Jens! skriker han så att väggarna skakar, nu är det bannemej bra! av Maja Benéus