High Sport
Magazine
artiklar Artificiellt paradis
av Jenny Förander
 
Artificiellt paradis
Seniorlandslaget på träningsläger i Holland

Det finns bara ett problem med att åka till Holland och träna.

Att man kommer hem igen.

För hur man än vänder och vrider på saken så sitter Fysikens tak där det sitter. Inte med den godaste vilja i världen går det att intala sig själv att klätterväggen mäter ens en uns över sju meter.

klicka på bilden om du vill se den i större format En klättervägg i Holland
Är det då konstigt att det gör lite ont att tänka på att minsta holländska landsortshåla har minst en vägg som är dubbelt så hög? Att det på en yta av Göteborgs storlek finns ett tiotal väggar av toppkvalitet?

Varför ränna till Holland stup i kvarten?

Nej, att vara missunnsam leder ingen vart, och tro mig, jag unnar verkligen holländarna deras klättergym. Det finns ju dessutom en mycket naturlig förklaring till deras totala överlägsenhet när det gäller artificiellt idrottsutövande. Åk till Holland och leta efter en bergsknalle lämpad för att bestiga och se hur lätt det är. I Holland klättrar man inomhus, samt, enligt en initierad källa, på byggnader. That's it. (Ja, det finns även artificiella slalombackar inomhus).

klicka på bilden om du vill se den i större format Peter Bosma testar formen i Eindhoven Med tanke på ovanstående är det kanske inte så konstigt att det väcker en del munterhet när man säger att svenska klätterlandslaget skall åka till Holland på träningsläger.

- Holland? Där finns det väl inga berg??

Nej, förvisso. Men man kan ha väldigt kul ändå. Storheten med de holländska klätterväggarna? Jo, de är höga, många, välstädade, har fungerande uppvärmning, heltäckningsmattor, cappuccinoapparater, café med utsikt över väggen samt inte sällan även över landskapet utanför. Det är dessutom tillåtet att ta sig en öl efter slutfört värv på väggen (om man nu skulle vilja det).

Men framför allt har de väldigt roliga, genomtänkta leder, som kan vara hårda utan att bestå av en massa bök. Alla svårighetsgrader är utsatta på väggen så det är lätt att välja och vraka för att hitta lagom svåra leder. Stämningen på gymen är snarare "jag är här och klättrar för att jag tycker att det är kul" än "usch, vad det här är tråkigt, men jag måste ju träna för att vara i form när utesäsongen börjar".

Att alla holländare verkar vara trevliga och otroligt hjälpsamma gör ju inte saken sämre.

Exempel 1: Vi är hungriga. Gymägare och vandrarhemsvärdar ringer genast och beställer bord åt oss på någon juste restaurang.

Exempel 2: Jag frågar om de säljer idrottstejp på gymet. Istället för att bara säga att de inte har någon tejp ser den anställde mycket olycklig och urskuldande ut och letar överallt i skåpen, ursäktar sig och föreslår att jag kanske kan fråga någon annan i lokalen. Man vågar nästan inte fråga efter något, för att de verkar så bekymrade om de inte kan uppfylla alla ens önskemål.

Nio klättrare, fem dagar & fin klättring

Vi åkte alltså en minibuss full med klättrare med Kielfärjan från Göteborg en helt vanlig tisdagskväll. Syfte: toppa formen inför SM i Malmö nästföljande helg.

Det var Anita Rostén, Annika Bergqvist, jag (Jenny Förander), Tomas Lundgren, Peter Bosma, Lou Wallin, Fredrik Arlbrandt och Thomas Hansson. Nere i Holland anslöt sig även Ingela Nilsson som kom flygande från Genève.

Vi klättrade i Arqué Klimcentrum i Enschede (ons), Cave Klimcenter Nieuwegein vid Utrecht (tor) (skulle egentligen ha klättrat i Arnhem på förmiddagen, men där hade de plockat ner greppen på överhänget för att de skulle ha tävling. Men de hade en massa roliga träningsmaskiner - det är inte bara en klättervägg, utan ett lifestyle center - "kyrkan" (Tussen Hemel en Aarde) i Amsterdam (fre), Klimcenter Neoliet Eindhoven (lör) samt i Malmö på vägen hem på söndagen. Det finns en guidebok med information om alla väggarna som är oumbärlig för att orientera sig. Köpes på klättergymen.

klicka på bilden om du vill se den i större format Landslaget gillar Superkoppen (från vänster: Ingela Nilsson, Annika Bergqvist, Peter Bosma, Anita Rostén, Tomas Lundgren och Lou Wallin).
Vår träningsstrategi var enklast möjliga. Välj ut ett antal leder. Läs in dem. Klättra.

Eftersom jag skadade fingret första dagen fick jag ta det ganska lugnt i början. Kanske beror det på att jag kunde börja klättra "på riktigt" på lördagen, men jag tyckte nog att Eindhoven var det bästa stället. Kyrkan såg också väldigt kul ut, men när vi var där hade jag vilodag och ägnade mig åt att dricka cappuccino och försöka läsa leder istället. Det var givande det också, att försöka räkna ut hur leden skulle klättras och sedan skicka upp Ingela på leden för att se om hon löste det så som vi hade tänkt. Det gick hyfsat, men en del felläsningar blev det ju. Nyttigt, dock.


klicka på bilden om du vill se den i större format Annika Bergqvist in action Lantliv i Bunnik

Vi bodde på vårt favoritvandrarhem i Bunnik, utanför Utrecht. Känner förvisso inte till så många vandrarhem i trakterna, men Bunnik är trevligt. Vilsam omgivning, en trevlig liten skog att jogga i, en å, landsbygd med herrgårdsliknade byggnader. Nutella till frukosten (även jordnötssmör för dem som gillar sånt). Vad mer kan man önska sig?

En liten parentes på tal om vandrarhemmet. Det satt uppe skyltar med texten " No soft drugs" på. Visserligen sägs ju fransoser inte vara så bra på engelska, men så mycket borde de väl förstå? De sötaktiga dofterna från deras rum var ju omisskännliga, men de kanske inte betecknar hasch som "soft"? Eller hasch kanske inte betecknas som drog i Holland? Eller kan det helt enkelt vara så att de inte brydde sig om reglerna?

Ett mystiskt försvinnande

Amsterdam såg vi inte mycket av, mer än bilköerna dit som vi också lyckades köra fast i. Åkte istället in till Utrecht för att äta, det är en mysig studentstad, med mycket folk flanerandes på gatorna även kvällstid (affärerna var kvällsöppna, vet inte om det var ett undantag eller om det alltid är så).

Drabbades bara av ett litet missöde, vi råkade tappa bort Fredrik. Vi hade bänkat oss på Pizza Hut (inte så genuint kanske, men försök hitta plats på en genuin holländsk restaurang för nio personer i Utrecht en torsdagskväll) och var i full färd med att beställa mat, när vi insåg att han kanske inte var på toaletten som vi hade trott. Så det var bara att skicka ut en skallgångskedja för att försöka spåra den borttappade. Som tur var lyckades de snart med sitt uppdrag. Fredrik hade dock inte börjat misströsta, han insåg att hans försvinnande snart skulle uppdagas med tanke på att det var han som hade bilnyckeln.

Jakten på pressen

På lördagen fick vi höra att vi måste vara i Malmö följande dag. "Pressen" skulle nämligen komma, och de ville träffa oss. Och när pressen kallar, kommer man naturligtvis (vilken press det var framkom inte) så vi lade genast om planerna och styrde bilen mot färjan Travemünde-Trelleborg för att angöra Malmö tidigt nästa morgon.

Färjan skulle gå kl. 23. Vi anlände punktligt några minuter i 22. Men damen i biljettluckan sade att nu var det bråttom, för färjan går kl. 22. Så det var bara att gasa på. Lampan vid passkontrollen lyste röd, men vi hade ju inte tid att stanna. Efter en närmare titt på passkontrollantens min fick jag tvärbromsa och urskuldande backa tillbaka.

- Men färjan går om två minuter, sade vi.

klicka på bilden om du vill se den i större format Landslaget på vift
- That's not my problem, that's your problem, sade han.

Det hade han förvisso rätt i. Efter att ha tittar surt på oss ett tag, och vi försäkrat att vi var svenskar allihop, fick vi tillsist åka, utan att visa några pass. Gasen i botten. Var är rampen? Där, men vad nu? En bom och rött ljus. Men vi måste ju på båten!

Snopet ser vi båten lägga ut, utan oss. Bara att kryssa tillbaka till biljettanten. Det gick visst en båt även kl. 23. Ett nytt varv alltså. Passerar passkontrollen. Sitter en ny gubbe där, en snäll. Men det kanske beror på att vi stannar den här gången. Och villigt lämnar fram våra pass. Han tittar på dem väldigt omsorgsfullt, en hel evighet faktiskt, men han släpper förbi oss.

Tyvärr är det ingen som kommer ihåg i vilken fil vi skulle köra, och plötsligt är det bara en massa gigantiska långtradare överallt, jag tror de tycker att jag är i vägen, de tutar och har sig. Tar en bakväg fram till båten, redo att smita på, men vill inte bli mosad under en långtradare så vi får vänta. Har nog aldrig sett så många lastbilar på en gång. Det konstiga är att dessa giganter försvinner in i båtens gap, en efter en, och det är helt obegripligt hur de alla kan få plats. Misstänker att hälften åker ut på andra sidan.

Tillslut blir vi faktiskt framvinkade av en godmodig färjetrafiksframvinkare. Han kan till och med säga att vi skall ta till vänster på svenska. Det känns tryggt.

Ja, och sedan äter vi våra medhavda soppor, och sover åtta personer i två tvåbäddshytter. En liten fråga bara: Varför är det allmän väckning en och en halv timme innan vi angör hamnen, och sedan säger de inget förrän det är en minut kvar? Skumt.

Tidig söndagsfrukost

Våldgästar Henrik Ruthèr och äter frukost klockan sju denna vackra söndagsmorgon. Spelar Alfapet, men måste slita oss för att åka till klätterväggen så att vi inte missar pressen. Värmer upp med lite lekar. Börjar så smått klättra lite, men de flesta verkar ganska slitna och mätta på klättring för tillfället. Pressen kommer naturligtvis inte. Sedan styr vår minibuss mot Stockholm. De som bor på fel ställe (inte i Stockholm) dumpas någonstans på vägen i ingenmansland och får försöka ta sig hem bäste de kan.

Återstår en knapp vecka till SM. Ordination: Vila, jogga, klättra lätt och invänta toppformen.

Jenny Förander text och bilder
Jenny Förander