High Sport
Magazine
artiklar Frêney - två dagar på Mt Blanc
av Ola Hillberg
sida 2 (2)
 
Chandellen

Vi har nu den svåraste klättringen framför oss. Vi drar på oss våra blöta friktionsskor i kylan. Sören leder andra replängden som är en travers där det sitter ett fast rep vilket gör den till 6 A0, repet är dock så dåligt att vi knappt vågar ta i det. Nästa replängd ser hemsk ut, den börjar överhängande och går upp genom ett tak till en överhängande dieder som avslutas med en kamin. En tröst är dock att det sitter gott om gamla bultar. Sören försöker peppa mig och det är inget annat än att försöka ta sig upp. Jag kämpar mig upp bult för bult, hänger i en gammal träkil - säkert från Boningtons dagar.

När jag kommer upp till kaminen och skall förflyta mig upp i den blir det takklättring. Läget känns desperat, jag hänger i gamla bultar i taket med 500 m luft under mig. Jag dras nedåt av ryggsäckens tyngd och är nära att gripas av panik. Jag försöker att etablera mig i kaminen men det är omöjligt med ryggsäcken på. Jag uppfattar att Sören skriker något om ryggsäcken och jag inser att enda chansen är att få av mig den. Jag hänger upp ryggsäcken i ett 5 mm rep och ber en tyst bön om att den skall hänga kvar; åker ryggsäcken kan jag lika gärna hoppa efter. När jag får av mig ryggsäcken kommer jag in i kaminen och är strax på standplats men där är jag oskyddad för vinden, som har tilltagit oroväckande.

Första bivacken Första bivacken
Storm och åska

Vädret blir bara värre och värre och det börjar hagla och snöa. Vi kan inte kommunicera utom när vi står alldeles intill varandra. Sören tror han skall göra sista replängden men når inte upp. Jag klättrar upp och når toppen av Frêney-pelaren i rykande snöstorm.

Toppen är ca 1 x 2 m där det sitter massor av slingor och rep. Jag känner ingen glädje, allting är bara en desperat kamp. Sören kommer upp och då blixtrar det till och jag känner stöten i kroppen - vi blir både träffade av blixten! Det slår ut lågor från karbinerna och luften är orangefärgad. Jag tänker "Nu är jag död", men jag kan fortfarande röra på mig. Sören förflyttar sig över på andra sidan pinnackeln och ner en bit när två blixtrar träffar mig. Sören skriker åt mig att fira ner honom ett tiotal meter. Som ett under kommer det bara en blixt till som går en bit ifrån oss. Jag tar mig ner till Sören som står på en minimal snösadel. Vi är båda tvungna att byta skor för att undvika förfrysningar. Vädret har stillat sig något och Sören firar ner en bit till och hittar en bra bivackhylla.


Klättring andra dagen genom Chandellen Klättring andra dagen genom Chandellen Klockan är ca 12 och stormen har bedarrat betydligt, det var som om naturen gav allt när vi var på toppen av pelaren. Det känns som om berget ville visa sin styrka och vem som bestämmer. Det var inte att tänka på att fortsätta upp mot Mont Blanc i det vädret även om det hade bedarrat märkbart, och jag hade nog inte orkat heller. Vi grejar till bra bivackplatser och smälter snö och dricker varmt vatten och äter en ynka brödbit var med en bit ost till. Ingen av oss sa något om det kritiska läget men vi visste att om vi inte fick bra väder i morgon så skulle vi nog inte klara oss så länge. Men nu gällde det först och främst att återigen klara av en kall natt. Jag lyckades somna till då och då.

Under natten ser jag det klarna upp och månen lyser mäktigt över bergen. Ljusen från Courmayeur glänser nedanför oss, det ser så nära ut men kunde lika gärna vara på andra sidan jorden. I gryningen är himlen röd och vi ligger utmattade och väntar på solen med sina värmande och livgivande strålar. Aldrig har jag upplevt ett sådant hopp och glädje av en soluppgång.

Mt Blanc 4807 m

Vi gör slut på gasen och äter den sista lilla brödbiten tillsammans med lite frystorkad frukt. Vid 8-tiden börjar vi klättra upp mot Brouillard-kammen. Sören går först, det är mixad 2-3 klättring och 60° snöfält. Vi soloklättrar och det känns obehagligt eftersom snön inte är bra och det är väldigt luftigt. Vi följer sen kammen, på ett snööverhäng ser jag i hålet efter Sörens isyxa 800 höjdmeter neråt. Vi gör lite mer mixad klättring upp till ett klipptorn - därifrån ser vi en massa människor på Mt Blancs topp.


Courmayeurtoppen Courmayeurtoppen
När jag kommer närmare toppen börjar jag skratta och känner tårar i ögonen av lycka. Klockan 10.00 står vi mycket trötta men lyckliga på toppen av Mt Blanc. Vi omfamnar varandra av lycka efter att ha klarat av strapatserna och en av de största seriösa turerna i Alperna.

Tack skall du ha Sören för en flott tur.


text: Ola Hillberg
bilder: Sören Schmidt
äventyret utspelades under en sommar 1989


OBS Fler bilder från Frêneypelaren hittar ni i vårt Galleri
 
sida 1 sida 2