High Sport
Magazine
artiklar Frêney - två dagar på Mt Blanc
av Ola Hillberg
sida 1 (2)
 
Frêney - två dagar på Mt Blanc
 
This is the most tragic story of my life. I have lost my dearest climbing companion, Andrea Oggioni, with whom two years ago I had already made an attempt on the terrible Pillar of Frêney, the "short cut" to Mont Blanc, still inviolate the highest Grade VI climb in Europe. I had also lost three good friends, three of the finest French mountaineers, and am now alone in my house at Courmayeur with my memories. I still feel as if I am in the grip of a terrible nightmare.
På väg till Hut Col de Peuterey På väg till Hut Col de Peuterey
Så lyder inledningen till en Walter Bonattis berättelse om deras försök till en första bestigning av Frêney-pelaren. Det slutade mycket tragiskt, av de sju som försökte kom bara tre tillbaka i livet. De hade bivackerat i mer än 60 timmar under chandellen i konstant snöstorm. De försökte retirera genom att fira nerför pelaren och vidare ner mot Italien via Frêney-glaciären men en efter en dog de av utmattning.

En månad efter tragedin i slutet av augusti 1961 lyckades tre engelsmän, Chris Bonington, Don Whillans och Ian Clough göra förstabestigningen.


Mont Blanc Mont Blanc Frêney-pelaren har sedan dess hyst stor respekt bland alpinister. Själva pelaren är ca 700 mm hög, för det mesta femma klättring och några replängder sexaklättring och A0. Det är inte pelaren i sig själv som är det stora problemet, den är en del av en större expedition som Gastan Rebuffat uttryckt det. Problemet är pelarens belägenhet och svårigheterna att retirera. Från Torinohyttan, den klassiska utgångspunkten, skall man passera fyra glaciärer, klättra nerför två isväggar och uppför två isväggar och förbi tre pass vilket sammantaget blir en hel del höjdmeter.

Från toppen av pelaren firar man en replängd, därefter är det 200 m mixad klättring till Brouillard-kammen som man följer till Mont Blanc de Courmayeur och sedan vidare till toppen av Mt Blanc. Därifrån går man ner någon av normalvägarna till Chamonix.

Starten

Min vän Sören Schmidt och jag har pratat om att göra ett försök på Frêney-pelaren om väderleksprognoserna är de rätta. Från den 12 augusti är det utlovat fyra dagars bra väder och vi beslutar oss för att göra ett försök.

Den 12 augusti på eftermiddagen stiger vi av liften vid Torinohyttan och börjar gå mot Ghiglionehyttan. På vägen passeras ett 70° isfält där det dock sitter fasta rep. Några timmar senare är vi i Ghiglionehyttan där vi fixar käk och tittar på hängglaciären som leder upp till Col de Peuterey som ser mycket brant ut från vår synvinkel. I de lägre partierna är det stora spricksystem och högre upp i vänstra delen hänger det jättelika överhängande snömassor vilka vi skulle vara tvungna att gå under. Vi 18-tiden går vi och lägger oss.

Klockan 10.00 piper klockan. Vi ger oss iväg vid ettiden, vädret är inte bra, det är molnigt och disigt och alldeles för varmt. Vad vi behöver är kallt klart väder, delvis för siktens skull men framförallt för att undvika laviner. När vi är på väg nerför Col Moore börjar det bli obehagligt, det går massor av småras runtomkring oss. När vi står 50-100 m ovanför glaciären ser vi bergschrunden som ett jättelikt svart hål. Den enda chansen för oss att komma över på glaciären är att traversera med glaciärens fallriktning.

Vi håller på ca en timme med mycket obehaglig traversering på blandat snö, is, grus, sten och jord samtidigt som de hela tiden går ras. Jag är beredd att ge upp men Sören är envis och lyckas till slut hitta en snöbrygga där det går att komma över till glaciären. Glaciären var värre än vad vi uppfattat uppifrån hyttan. Det är massor av snötorn och det verkade som det gått laviner på den. Vi knyter in oss för säkerhetens skull.

Plötsligt börjar det mullra och dåna. Vi ser inget i mörkret och diset men dånet kommer närmare och närmare, vi springer snubblande tillbaka i ett fåfängt försök att nå skydd. Flämtande och svettdrypande märker vi att lavinen inte når oss. Vi är fångade i en råttfälla och att gå tillbaka samma väg skulle troligtvis innebära livsfara. Vi beslutar oss för snabbt försöka komma fram till snö och isfälten som leder upp till Col de Peuterey. Sören går först och leder på kompassgång.

Col de Peuterey

Framme vid isfältet är det lite kallare. I nedre delen kryssar vi fram och tillbaka för att kringgå spricksystemen. Vi klättrar så fort vi kan för att undvika laviner. Jag börjar känna en viss optimism när himlen börjar spricka upp. Vid sjutiden är vi uppe vid Col de Peuterey och ser en mycket vacker soluppgång. Det har tagit ordentligt på mina krafter både psykiskt och fysiskt och jag känner mig rätt slut. Vi ordnar mat och vilar och tittar ut mot Frêney-pelaren. Det känns som det svåraste är avklarat nu.

Frêney-pelaren

Vi klättrar uppför de sista snöfälten och stöter på mixad klättring innan vi äntligen är där, vid insteget. Det känns fint med en standplats. Vi börjar klättra vid tiotiden. Första replängderna gör vi i storskor. Det är mycket snö på de mindre branta partierna vilket gör de problematiska och tidskrävande. Klättringen blir brantare och vi byter om till friktionsskor.

Klättringen går bra men ryggsäcken känns tung och luften tunn. På en del replängder får vi använda isyxan flitigt och framåt kvällen har vi bytt om till storskor igen. Vi passerar en liten hylla som är den första tänkbara bivackplatsen, vi fortsätter för att försöka nå plattformen under Chandellen, som skall ligga efter en 15 m lång kamin. 5+ A1.

Bivacken

När vi äntligen är vid kaminen är det beckmörkt och kallt och blåsigt, dessutom har min pannlampa lagt av. Sören lyser upp kaminen som ser otrevlig ut, de sista fem metrarna är ren is. Sören ger sig i alla fall i väg, han frustar och stönar, det skrapar av stegjärnen och låter obehagligt när isyxan slår mot sten. Det är en prestation att i pannlampans sken klara av det och dessutom gick det inte att säkra de första tio metrarna.

Det visar sig omöjligt för mig att komma upp utan ljus. Jag känner inte för att tillbringa natten i hängande standplats så Sören slår knutar på repet och jag går upp på det.

När jag kommer upp är klockan 22.30 och Sören säger att jag skall förbereda mig på e överraskning: det finns inga bra bivackplatser. Det finns dock två små hyllor som i guiden är beskrivna som "plattforms" där Bonatti och hans vänner satt i mer än 60 timmar i konstant snöstorm.

Nästa överraskning kommer omedelbart, det börjar blåsa intensivt och vräka ner hagel. Jag är totalt utmattad, vi har hållit igång i snart 24 timmar med alltför lite mat. Jag drar på mig jackan och ålar in i bivacksäcken på den lilla hyllan. Jag somnar bara för att senare vakna av kylan och vara helt täckt av snö och hagel.

Gryningen kommer och vi säger inget till varandra men vi ser båda samma sak - dåligt väder. Det är ett tjockt molntäcke under oss och tunnare slöjmoln över oss och däremellan ett litet klart skikt med uppgående sol. Sammanbitet tittar vi på varandra och vi vet att det bara finns en väg härifrån - uppåt!
Col de Peuterey
Col de Peuterey

Freneypelaren i mitten av bilden Freneypelaren i mitten av bilden

Klättring på pelaren Klättring på pelaren
 
sida 1 sida 2