High Sport
Magazine
artiklar Midvinterdröm
av Krister Jonsson
 
MIDVINTERDRÖM

Länge har Borgahällan ruvat på en hemlighet, många har försökt att upptäcka den men ingen har lyckats till fullo; att överlista den centrala delen på berget och den djupt inskurna rännan. Ett flertal faktorerna spelar in och det gäller att pricka rätt med is-, snö- och väderförhållande för att kunna få till ett avgörande. Två tidigare försök har bara gett mersmak och en vink om den övre delens höga kvalité. Jag skulle kunna sträcka mig så långt som att kalla den för Sveriges finaste vintertur och definitivt en av de tekniskt svåraste.

Jag har inget annat val än att sätta mig ner och plocka av mig skon för att värma höger foten. Trots dubbla sockor i mina plastskor känns den som en stor otymplig isklump, från vilken känseln sedan länge försvunnit.

 
LITE FAKTA

– leden klättrades först av Krister Jonsson och Patrik Fransson 16 december 1996

– leden fick graden ED1, M6+ och består av sju replängder där de tre första är gemensamma med "Ränna" vilken därefter viker av vänster ur coloiren medan "Midvinterdröm" vindlar sig vidare uppåt

– säkringsmöjligheterna är goda förutom på cruxrepan; ta med två-tre isskruvar, ett modifierat kilset samt ett antal bladbultar, kviblad samt Lost Arrows;

– Borgahällan ligger i Borgafjäll, 12 mil väster om Wilhelmina i Västerbotten.
Efter att ha värmt foten ett tiotal minuter innanför Patriks jacka börjar det äntligen sticka lite behagligt när blodet sakta återvänder i ådrorna. Snabbt på med skalet och börja gå innan känseln i vänster fot försvinner!

Vi befinner oss i kolsvart mörker nedanför den branta Borgahällan i Borgafjäll. Efter att ha anlänt sent på kvällen bestämde vi oss för att spåra upp till insteget, där leden börjar, för att underlätta inför morgondagen. Kvicksilvret ligger en bra bit under noll, -25 grader närmare bestämt. På himlen spelar norrskenet sin sprakande musik och universums alla miljoner stjärnor tindrar mot oss. Med lycka om den förestående klättringen?

Alpin klättring innebär tidig start så efter att ha intagit en värmande kopp te är det bara att krypa ner i sovsäcken för att få lite sömn. Tältet har vi slagit upp med öppningen mot den imponerande väggen.

Av någon anledning vill dock inte sömnen infinna sig, tankarna flyter istället runt med inriktning på morgondagen. Det är tredje gången vi är här men första gången denna vinter. Vi har därför ingen aning om hur det ser ut på berget med snö- och isförhållanden och vi bävar för isbrist, ett faktum som tvingat oss att vända tidigare.

I huvudet memorerar jag de olika replängderna som vi klättrat vid tidigare försök.

- Undrar just om istappen på andra replängden har frusit till? Patrik, som också verkar ha svårt att somna, klämmer plötsligt ur sig denna högst motiverade fråga.

Jag kan inte erbjuda något vettigt svar utan nöjer mig med att grymta lite luddigt om väder och vind. Det största bekymret finns på den övre tredjedelen. En brant "slät" vägg som det bara måste vara is på.

 
Ingen av oss är vidare pratglad klockan fem på morgonen, båda vet vad som ska göras, varför frukosten avklaras relativt snabbt. Detta trots att mitt bensin kök inte fungerar mer än fem minuter åt gången, därefter måste jag plocka ner brännaren i molekyler, blåsa rent munstycket och sätta ihop den. Vi nöjer oss därför med en termos med varmt vatten samt ett par Effect energikakor att fylla magen med.

- Det får gå, konstaterar vi torrt innan vi ger oss iväg i det tilltagande gryningsljuset.

 
Vi kommer snabbt upp till berget, den första branten avklaras enkelt i våra redan upptrampade spår.

Dessutom har vi med oss minimalt med utrustning, varsitt par isyxor och stegjärn, tre isskruvar, ett set med kilar, några kamkilar samt ett par bladbultar. Med det tycks vi ha tagit oss an det slitna uttrycket; lätt är rätt!

Temperaturen har stigit till en riktigt behaglig nivå runt -10 grader och himlen ser ut att kunna spricka upp, om det inte bara var för de tunga cumulus molnen som verkar gadda ihop sig i öster. Väl uppe vid insteget plockar vi på oss sele och stegjärn. Repen får dock ligga kvar i ryggsäcken ett tag till, den första biten bjuder inte på några större svårigheter och det ligger till och med mer snö än året innan i rännans nedre del, vilket gör att våra förhoppningar om fortsättningen ökar.

De första hundra metrarna solar vi därför, utan rep, vilket går snabbast och smidigast och först när det börjar branta på plockar vi fram repen.

Det har fallit på Patriks lott att leda den första replängden. Jag inrättar en enkel standplats och ser Patrik börja hacka sig lite trevande uppåt. Vi är äntligen på gång!

- Rep slut, ropar jag så högt jag kan för tredje gången.

- Jag behöver fem meter till, kommer det till svar uppifrån. Jag ser ingen annan lösning än att koppla ur mig från standplatsen och följa efter.

Vi har klättrat i drygt tre timmar och avverkat fem replängder. Förhållandena har hittills varit i det närmaste perfekta, med undantag från den tilltagande vinden och det allt kraftigare snöfallet. Detta har medfört att det med jämna mellanrum kommer små snöskred nedför berget, vilket naturligt ansamlas i den ränna som vi befinner oss i.

 
Under dessa sk. "spinndrifts" är det bara att försöka kura ihop sig under hjälmen och hoppas på det bästa.

En titt på klockan säger mig att vi har ca 3 ½ timmar kvar med någorlunda bra ljus. Vi gör en snabb överläggning och kommer fram till att det återstår max tre replängder innan toppen är nådd, härifrån är det nu okänd terräng. Det är nu det gäller!

Jag traverserar ut ett par meter under ett tunt stråk med is och ger mig i kast med vad som kan bli lösningen på "följetongen". Ett par meter upp hittar jag bultarna som vi lämnade vid förra försöket, längre än hit kom vi inte då.

 
Jag biter ihop och sträcker mig så långt jag kan för att hitta något vettigt att placera isyxan i men det som såg ut som frusen snö och is från standplatsen visar sig bara bestå av rimmfrost. Allt jag hittar är en till synes slät vägg med ett par små lister ett par meter upp. Jag tittar lite uppgivet på Patrik och förklarar situationen.

- Jaha, då är det väl bara att vända, igen, muttrar han till svar.

- Äh, vad tusan jag gör ett försök att komma upp en liten bit i vart fall, vräker jag ur mig mest för den goda sakens skull.

Ryggsäcken hänger jag upp i den närmsta bulten, vilken jag kontrollerar ännu en gång, och försöker psyka upp mig till max. En förflyttning, två, tre. Slutligen har jag kommit upp över det första problemet, men bara för att inse att jag helst skulle vilja befinna mig någon annanstans. Nu finns det inte en chans att reversera och klättra ner igen, än mindre finns det något att säkra i. Kastar ett par lystra blickar upp mot en spricka ca två meter upp och försöker glömma var jag befinner mig. "Det är bara att gå på".

Lycka! En perfekt kilspricka. Snabbt in med en kil och koppla in repet, ett flertal djupa andetag och vadå? Ska jag fira av nu? Aldrig, har jag klarat detta ska resten klaras också. Backar upp kilen med en "bombarbult" en meter högre upp och "på'n igen". Ett tiotal minuter senare kan jag triumferande låta ett glädje tjut eka över berget. Med toppdrivan tio meter ovanför mig inser jag att vi kommer att lyckas, nu återstår det bara att ordna en standplats, säkra upp Patrik och skicka honom den sista biten över hängdrivan. Jag slappnar dock av lite väl tidigt; precis när jag lyckats få till en slinga runt ett något avrundat block släpper plötsligt stegjärnet jag står på, reflexmässigt svingar jag upp yxan och lyckas få tag i slingan ovanför mig, som lyckligtvis sitter kvar. Medan Patrik följer inser jag det bisarra i vår situation. Ovanför mig hänger en enorm snödriva och vad den skulle bidra med om den skulle släppa vill jag helst inte tänka på. Enda "vettiga" vägen upp är ett brant, motlutande parti snö ut till vänster vilket vi gemensamt kan enas om. Ingen av oss vill spendera någon längre tid här, båda har >toppfeber" och vill bara upp.

Efter ett: "ramla inte Patrik för jag vet inte om standplatsen håller", ger han sig iväg. Klockan är fem över halv tolv och det börjar mörkna.

text och bilder
Krister Jonsson