High Sport Magazine

artiklar

Denali - midsommar i minus 55 av Lars Zetterberg sida 2 (2)

Nästa morgon var förhållandena de bästa på flera veckor, men vi var slitna och valde att ta en vilodag och ladda. Eftersom bara 10 dagar gått sedan starten var vi osäkra om acklimatiseringen var tillräcklig. Morgonen därpå, midsommarafton den 25 juni, såg vädret åter ut att vara perfekt: sol, svag vind och -23 grader. Vägen snett uppför det 30 gradiga snöfältet till det notoriska Denali pass såg inbjudande ut. Vi väntade tills morgonsolen nådde oss och började gå vid 10-tiden, med lätta steg och optimistiskt sinne.

Läger 5 och Denali Pass

Förutom oss var det sju andra klättrare som gick mot toppen. Men snart började det skya över och när vi efter 300 höjdmeter nådde passet var förhållandena brutala. På två timmar hade vindstilla och blå himmel förbyts mot 20-25 m/s vind, snörök och obefintlig sikt. Vi blev snabbt nerkylda och jag märkte att min balans inte var som den skulle. Under sådana förhållanden kändes det omöjligt att fortsätta. "Det här håller inte", tänkte jag. "Acklimatisationen är inte bra nog." Jag hade tidigt bestämt att inte pressa mig och riskera att passera gränsen till omdömeslöshet och felaktiga beslut. Det är ett förrädiskt mentalt landskap man befinner sig i. Det är lätt att pressa kroppen långt, men jag tror att omdömet sviker tidigt och obemärkt. Jag stannade Christer och sa som det var. "Inga problem, vi vänder" var hans svar. Men vi stod mitt i ett pass så vi bestämde oss för att försöka komma därifrån och se om vinden avtog. Vi gick och så småningom förbättrades förhållandena avsevärt och mina balansbekymmer försvann. Så vi fortsatte.

Hängdriva för toppen

Vi var nu i den mellersta tredjedelen, ett flackt, långt parti. Det enformiga landskapet blev ännu monotonare p g a det lusiga tempot. Ett meditativt stadium infann sig. Sakta, sakta, nöta på. Tids- och rumsuppfattningen blev lika dimmiga som glasögonen. Små etappmål valdes ut för att bryta det monotona: Gå till den kröken, sen kullen. Dricka varje timme. Kolla molnen, vad händer med vinden? Kolla klockan, höjdmätaren. Håller vi tempot? Även om det kändes som vi knappt rörde oss uppåt, gjorde vi ändå 100-150 höjdmeter i timmen.

Efter drygt halva sträckan kom optimismen tillbaka igen och växte i takt med att höjdmätaren närmade sig 6000 meter. "Archdeacons tower" passerades och därefter äntligen "Fotball field", det sista landmärket före ett brant snöfält, kanske 100 höjdmeter, upp till toppkammen. Kort vila, sen pannben uppför den mördande backen. Uppe på kammen kunde vi se toppen, bara 400 horisontella meter bort bakom en stor hängdriva. Jag ville vänta tills blodet var helt syresatt innan vi gick vidare. Kammen var kanske en dryg halvmeter bred, men med vingliga ben kunde det bli farligt. Ett fall till vänster innebar expresstransport nerför isslänten till "Fotboll field", ett fall till höger en färd till evigheten. Vi satte oss några minuter och laddade inför det sista rycket. Vädergudarna var med oss och gav oss en timme av vindstilla och molnfritt.

Nu förstod jag att vi att vi nog skulle komma upp. En skön känsla infann sig. Känslan av att ha toppen inom räckhåll och perfekta förhållanden. Vi sög på den karamellen i några minuter innan vi gick vidare. Så nådde vi till slut toppen i eftermiddagssolen klockan halv sex, efter sju och en halv timmes klättring. Vi kramade om varandra och jag kände en försiktig nöjsamhet, men jag vågade inte jubla ännu. Det var en lång väg ner och vädret såg tveksamt ut. Vi tog de obligatoriska korten, drack en kopp varm dryck och påbörjade sedan nerfärden, sinnena fortfarande på helspänn. Det började snöa ymnigt och sikten blev dålig igen. Tre andra klättrare var för trötta för att fortsätta och grävde ner sig i en driva. Vi andra pulsade vidare genom tre dm nysnö och nådde tälten klockan tio på kvällen. Dagen efter kom även de tre övernattarna ner till läger fem, med alla fingrar och tår i behåll. Hemfärden sedan gick snabbt, dock med några bisarra inslag som inte får plats att återges här. Men det var först när vi passerat den sista glaciärsprickan och nådde flygrakan som vi kunde släppa ner axlarna och jubla.

Lars Zetterberg på Denalis topp (6194 m.ö.h.), Midsommarafton 1999

Tack till: Börje Svedman och Sten-Göran Lindbladh för goda råd, samt till High Sport, Ullfrotté, Fjellpulken, Maxim och Tierra för hjälp med utrustning. Text: Lars Zetterberg Foto: Lars Zetterberg, Christer Hellstrand

sida 1

sida 2