High Sport
Magazine
artiklar Denali - midsommar i minus 55
av Lars Zetterberg
sida 1 (2)
 
Denali - midsommar i minus 55
 
När vi nådde Denali pass 700 höjdmeter från toppen på Nordamerikas högsta berg var förhållandena brutala. På två timmar hade vindstilla och blå himmel förbytts till 20-25 m/s vind, snörök och nästan obefintlig sikt. Med vindfaktorn hade -23 grader förvandlats till -55 grader. Vi blev snabbt nerkylda och i dessa förhållanden kändes det omöjligt att fortsätta. "Jäklar" tänkte jag, "Det här håller inte". Det blev inte någon topp.

Denali sett från Kahiltnaglaciären nära "Ski Hill", 2200 m.ö.h.
Mount McKinley, 6 194 meter, är ett klassiskt, vackert berg som reser sina fulla sex km över låglandet i centrala Alaska och totalt dominerar blickfånget. Ursprungsbefolkningen kallar berget Denali, som betyder "Den höga", och myndigheterna har nu antagit detta namn som det officiella. I internationell jämförelse är inte berget extremt högt, men erbjuder ändå utmaningar över det vanliga. På grund av sitt nordliga läge (63 grader nord) är väderförhållandena kärva, dels på grund av sträng kyla, men även för att berget ligger i ett lågtrycksbälte med riktlig nederbörd som resultat. Temperaturer under-40 är vanliga under klättersäsongen april-juni och besökare ska vara beredda på extrema överlevnadssituationer. Det finns visserligen klättrare som kommer upp och ner i perfekta förhållanden och som hemma sedan uppmuntrar andra att bestiga detta "enkla" berg. De inser inte att det bara var tur som gjorde att de slapp sitta uppe en hel natt i - 40 grader och 30 m/s med plastkängor på och isyxan i handen ifall deras tält plötsligt blåste sönder.

Mt Foraker (i förgrunden glaciären på 4000-meters höjd) Klättringen startar normalt på 2 200 meter, vilket innebär att 4 000 höjdmeter ska avverkas innan toppen är nådd. Normalvägen kallas "West Buttress" som i en kringgående rörelse ger access till toppen via en utskjutande bergsrygg, eller halvö, på engelska "Buttress". Normalt räknar man med ca 21 dagar för att genomföra en expedition och totalt fem läger brukar upprättas. Leden är lång och till en början relativt flack vilket gör det praktiskt att dra sin utrustning i pulkor upp till läger fyra.

De flesta använder snöskor, men vi använde skidor, vilket var både snabbare och roligare. Vädret och kylan utgör den främsta utmaningen på berget och topografiska svårigheter innefattar glaciärsprickor, branta snö- och isfält, samt exponerade kamvandringar.

Den 15 juni 1999 lämnade vi den lilla staden Talkeetna och flögs in i ett enmotorigt plan till Kahiltnaglaciären på 2 200 meters höjd med 75 kg packning vardera, 35 kg på ryggen och 40 kg i pulka. Av detta var ca 30 kg mat och bränsle, tillräckligt för 25 dagars vistelse på berget. De första etapperna över glaciären färdades vi nattetid eftersom junisolen gjorde snöbroarna mjuka. Åtskilliga klättrare fick se Denalis breda sprickor från insidan under de veckor vi var på berget, men tack vare våra skidor hade vi betydligt bättre odds än de som gick med snöskor. Inga pannlampor behövdes då solen nästan är uppe dygnet runt. Vi gick de flesta etapper två gånger. Först bars ett paket upp och sen efter en andra övernattning flyttades resten av utrustningen upp till nästa läger. På så vis blev bärandet någorlunda drägligt, plus att kroppen fick tid att acklimatisera sig. Snöfall och dimma var vanligt, men vädret var ändå tillräckligt bra för att vi skulle kunna röra oss uppåt hela tiden. Planen var att, om möjligt, skynda på upp till läger fyra på 4 300 meter så att vi inte skulle fastna på alltför låg höjd. Strax före läger fyra passerar man "Windy Corner" som vid dåliga väderförhållanden tvingar klättrare att vända och vänta i läger tre på 3 300 meter istället.

Men vi nådde läger fyra utan mer bekymmer än ömma axlar och lätt huvudvärk. Lägret ligger på en stor platå med panoramautsikt över Mt Foraker och Mt Hunter och med klätterlederna Cassin Ridge, West Rib och West Butress väl synliga. Förhållandena är ganska civiliserade - här finns gott om folk, ett dass och t o m ett läkartält. De flesta grupper brukar tillbringa 3-5 dagar här för att acklimatisera, vila och vänta på bra förhållanden innan man flyttar upp till det betydligt barskare läger fem på 5 250 meter, varifrån toppen normalt görs. Miljön var mycket social, men även på sätt och vis absurd. Vi såg oss omkring. En grupp guider står i ring, som på skolgården, och berättar roliga historier för varandra. "What's a mountain guide without a girlfiend? Homeless!" eller "What's the difference between a mountain guide and an investment fund? An investment fund makes money and matures with age!" Här finns en man från Kuwait som med hjälp av en samling guider vill bli den första araben på Denali. Från hans tält hänger en jätteflagga och ur en bergsprängare dånar arabisk musik. Ödmjuk kille, tänker man. En snowbordsåkare som valt denna plats som basen för lite seriös "free ride" åkning kommer in för landning från en av de otaliga 1000 meterslöporna runtomkring. Grupper av japaner springer omkring i neonfärgade kläder och tar foton på varandra. Dock såg man aldrig japsarna på det vägglösa dasset, utan på natten när alla andra sov, vågade de sig ut för göra sina naturbehov. Tiden fördrevs med att äta, sova, smälta snö och trimma utrustningen. När vi anlände till läger fyra hade vädret varit dåligt i över en vecka och bara några enstaka hade tagit sig upp på toppen. Men det ryktades att bra väder var på ingång så efter två nätter i läger fyra bar vi upp ett paket och följande dag satte vi av mot läger fem med 40 kg på ryggen och proviant för sju dagar.

Etappen börjar uppför en 600 meter snösluttning, kallad "Head wall", som brantast 55-60 grader, och följs sedan av en spektakulär kamvandring 400 höjdmeter till läger fem. Branta och utsatta partier säkras med fasta rep och egna löpande säkringar. På vägen upp mötte vi grupper som tillbringat upp emot en vecka vid läger fem utan att få en lucka i vädret. De vände nu ner, sedan provianten och moralen tagit slut. Vi kände av höjden på allvar nu. Den snabba stigningen och tunga packningen gjorde etappen till den i särklass jobbigaste - hittills. Belöningen var de magnifika bildboksvyer som kamvandringen bjöd på. Vid midnatt nådde vi läger fem i 25 gradig kyla och kuling, lagom kaxiga. Inga roliga historier i kvällssolen här inte. Med frusna fingrar pillrade vi in tältstängerna i tältduken, reste tältet och vältrade oss in i sovsäckarna.

Sätter upp tältet vid läger 4 på 4300 m.ö.h.

Kammen upp till läger 5
 
sida 1 sida 2