High Sport
Magazine
artiklar Ama Dablam
av Krister Jonsson
 
Ama Dablam

Den 13/10 äntrade jag planet över till London för att ansluta med övriga expeditionsmedlemmar, "the seven dvorf Ama Dablam expedition" -99.

Jag hade endast träffat tre av de övriga deltagarna innan avresa men kände två av dem relativt väl. Vi var alltså totalt sju deltagare från tre länder, Storbritannien, Nya Zeeland och Sverige.

Då vi valt att åka med PIA, Pakistan International, så började äventyrat redan på flygplatsen. Detta då Pakistanierna påpassligt organiserade en statskupp i samband med vår utresa.

Pakistanierna visade sig dock vara vänligt sinnade mot oss och deras gästvänlighet gjorde att vi aldrig kände oss hotade. Dock fungerade inte logistiken till fullo och när vi äntligen anlände Nepal och Kathmandu var det ett dygn senare än planerat.

Efter detta flöt det mesta på relativt bra och endast med avbrott för diverse magproblem kunde expeditionen genomföras utan större incidenter.

 
5 november, 1999

Stapplade tillbaka in i C1 kl. 16.45 efter en hyfsat lång dag på berget, med rätt många höjdmeter. Börjar genast smälta snö för att bearbeta vätskebristen och huvudvärken. Letar reda på en huvudvärkstablett men avstår i sista stund och kastar den över "kanten", bättre att bara fylla på med vätska.

Av med plastskorna och på med torra (oanvända) strumpor. En varm mössa och så dunjackan så börjar det kännas riktigt bra igen. 1 1/2 timma efter mig anländer Ola och jag kan slappna av och njuta av den genomförda dagen. Efter drygt 11 timmars arbete och 1106 höjdmeter så har jag äntligen bestigit Ama Dablam!
................................

Efter att ha ändrat starttiden från 02.00 till 05.00 och dessutom övergivit planerna på att nyttja C3, "seracfällan" börjar jag koka te vid 03.00. Då har jag redan legat vaken i två timmar! Inte mycket till sömn här inte.

Fyller magen med te och choklad, en effectkaka samt min müsli/välling blandning och 04.50 är jag redo för berget.

Det är fortfarande mörkt när jag ger mig iväg. Pannlamporna lyser dock upp tillräckligt för att göra tillvaron tillräckligt ljus. Första biten efter kammen är relativt lätt och att jag dessutom redan rekat första biten gör att det flyter på snabbt och bra. Vid 05.30 börjar det ljusna och vid 06.00 kan jag slå av pannlampan. Då har jag precis nått upp till Yellow Tower (5900m). Ett av två torn med avsevärt svårare klättring, upp till 5+. Bra timing att komma hit i sällskap med ljuset. Tar mig med stor entusiasm an tornet och försöker gå på så fort jag förmår, säkringsmöjligheterna är bra och trots klumpiga plastskor så går det riktigt smärtfritt upp till kanten tack var fina små lister som gör att det inte känns allt för nervigt.

Ovanför mig ser jag att det börjar förekomma viss aktivitet i C3, klättrare på väg ut. Från Yellow Tower är det bara ett stenkast till C2, en camp som nästan aldrig används. Det ryms max två små tält, och är väldigt exponerat. Det är dock ett bra ställe för ett kort stopp så vatten flaskan åker fram tillsammans med en bit choklad. Härifrån borde det ta 1 timma upp och runt Great Tower, vilket i vanliga fall bjuder på svår klippklättring men som nu tack vare all snö ger kul mixklättring. Därefter ca ½ timma till C3. Det visar sig stämma riktigt bra då jag 09.20 når tältet i C3 och bestämmer mig för att ta en kort rast innan slutpuschen mot toppen.

Sista biten upp till C3 passerar man genom en serac, ett istorn. Liksom en kanal som man sedan stiger ur upp till vänster. Annorlunda! Men om utsteget till C3 känns upphetsande så är det inget mot vad starten från C3 mot toppen. I nästan 1timma, 250 meter, befinner man sig under en gigantisk serac som inte in ger allt för mycket förtroende. Att jag börjar känna mig rätt trött och med allt mindre energi gör det inte saken bättre. Ångrar dock inte en sekund beslutet att försöka göra allt på en dag från C1 och tillbaka istället för att ödsla en dag genom att bivackera på C3. Skulle aldrig förlåta mig om väntade ytterligare en dag bara för att vakna upp till en rykande snöstorm.


Jag lyckas dock hacka mig upp till och under seracen utan missöden, varefter jag snabbt tar mig ut till höger för att undgå eventuellt isras. Härifrån blir det betydligt flackare och isen övergår till hård packad snö. Efter ett hundra tal meter ser jag Brandon och Tupten som startat från C3 komma ner mot mig, vilt hojtande.

- De jäklarna har redan varit uppe, tänker jag högt för mig själv i blåsten.

Tupten verkar inte känna igen mig utan ser väldigt tagen ut.

Vi yttrar inte många ord utan efter ett par bilder drar de vidare neråt, och för oss återstår det bara att fortsätta uppåt, med allt tyngre steg. Ca en timma kvar till topps, då finns det ca fem minuter att ödsla på toppen innan utsatt "turn around time". De sista 50 höjdmetrarna känns oändliga, två tre steg, vila, två tre steg, vila...

Slutligen ser jag några flaggor och en käpp lite högre upp och i rent glädjerus glömmer jag tröttheten och huvudvärken och formligen springer upp. Faller matt ihop på knä bredvid en Fransk flagga. Vinden kyler ner mig direkt jag stannar, får inte stanna av för länge utan måste snart ner igen för att undvika kylskador i ansiktet.

 
Efter ett par bilder på Everest och Makalu börjar nedstigningen i ett skyndsamt tempo för att återfå värmen i kroppen. Det blir bra mycket enklare att avverka negativa höjdmeter, speciellt då vi nu kan använda de rep som sedan tidigare sitter uppe. Efter 1½ timma har jag nått C3, där Nick och Pete precis stapplar in.

Några klunkar vatten och en snickers gör att jag känner mig som i en reklamfilm.

Tar en titt uppåt gläds över att jag faktiskt stod där på toppen för ett par timmar sedan.

Sedan gäller det bara att fortsätta neråt, genom seracen, balanserar efter "muschroom ridge", nerför Great Tower...

text och bilder
Krister Jonsson